Flippa Föräldramöte?

Skapaskolan provar vi denna höst att flippa vårt föräldramöte. Vi kan liksom inte misslyckas, vi kan bara lära oss något av det. Att samla en massa människor i ett rum för muntlig information känns helt enkelt inte som särskilt effektivt använd tid och kraft, vare sig för oss eller för föräldrar. Samtidigt finns där mycket som vi borde föra dialog om, i syfte att skapa en gemensam förståelse och plattform byggd på förtroende. Upprinnelsen till det hela har jag bloggat om på lrbloggar.

Innan föräldramötet har vi tänkt att skicka ut (nedanstående är ännu UTKAST/Work In Progress):

Att göra presentationsfilmer var verkligen inte svårt. En iPad och två lärare, lite spontanfilm och sedan redigering i iMovie som tog ungefär lika lång tid som filmandet. Om man inte har någon tioåring i närheten som man kan fråga finns där hjälpavsnitt. Dela på Youtube/Vimeo och sprid länken, färdig!

Några exempel på Youtube-klipp som vi tänker kan ge en bra dialog på ett föräldramöte i skolan:

Några exempel på Länkar som vi också tänker kan vara bra att delge föräldrar innan ett föräldramöte:

När mötet sedan är tänker vi att vi utgår först och främst från det som kommit in via O.S.A-formuläret. Föräldradelaktighet på riktigt, samtidigt som vi självklart äger den professionella sidan av mötet. Lärare och föräldrar har olika ansvar, rättigheter och skyldigheter kring samma barn, det är lika bra att vi är tydliga med det – liksom tar vårt ansvar att leda de möten vi kallar/välkomnar till.

Här några som inspirerat oss i att prova/utveckla detta:

Så mitt råd till dig som funderar över detta, eller andra projekt att utveckla, är enkelt: Just Do It! (på Svenska: ”De ä ba å åk!”)

/Magnus Blixt, leg lär Skapaskolan mm (@blixtgordon13 på Twitter)

PS. Just nu finns där en vakans i år 1-2 på Skapaskolan om någon lärare eller fritidspedagog är intresserad av att prova sina vingar. DS.

2 Comments

Filed under Okategoriserade

Öppna läromedel – Läromedelsprojektet för alla av alla

Nu är projektet “Öppna läromedel” igång för alla som vill vara med och skapa fria läromedel för grundskolan och gymnasiet. Dessa läromedel ska inte ses som färdigställda och förpaketerade på det sätt vi är vana att se traditionella läromedel. Vem som helst (lärare, elever, forskare, lärarstudenter) kan vara med och skapa dessa läromedel och vi tänkte ta möjligheten här att berätta mer om vad det hela handlar om.

Detta har hänt

En fredagkväll satt Kristian Niemi och läste igenom studentuppsatser. Lärarkandidater som granskat läromedel. Och som vanligt (tyvärr) kommit fram till en del, för läroböckerna mindre smickrande, resultat.

Kristian hade sedan en tid tillbaka gått och grunnat på hur man skulle kunna komma tillrätta med läroböckernas svagheter. Ofta klagas det till höger och vänster; böckerna ses som svagheter, inte styrkor. Ändå händer inget. Ändå används de. Det visade sig att flera hade gått och funderat på samma sak. Bland dem Lars Arvidsson.

Ylva Pettersson och Sara Mörtsell hoppade snabbt på, när diskussionerna redan hade börjat landa i att det var dags att göra något. Några av frågorna som lyftes var vem är det som bör granska läromedel? Och hur öppet går det egentligen att ha ett läromedel, utan att riskera att elever förstör det? Vilka styrkor och svagheter finns, i att läraren arbetar med ett flytande material?

Wikibooks

De här frågorna känns igen från debatten om Wikipedia. Kan verkligen vem som helst redigera ett uppslagsverk? Hur kan ett uppslagsverk vara legitimt om innehållet inte granskas och godkänns av erkända ämnesexperter? Vi kan nu se tillbaka på Wikipedias utveckling och vad som blir möjligt när processer öppnas upp så att läsaren blir deltagare i både granskningen och skapandet. Vi vet också att texter, där läsaren kan gå in som skribent, ställer höga krav på förmågan att kritiskt kunna läsa och granska de förhållanden som ligger till grund för textens budskap, formuleringar och vad den utelämnar. Det handlar alltså om förmågor som våra elever ska utveckla genom hela sin skolgång.

Möjligheten med att skapa läromedel i Wikibooks är just att texterna är öppna för vem som helst att göra ändringar och kompletteringar utifrån den läsning som görs. Det finns ingen begränsning för hur en bok på Wikibooks kan växa i djup och bredd. Precis som på Wikipedia är alla redigeringar synliga för alla.

Läromedelsgranskning

Låt mig (Kristian) ge ett exempel från ämnet religion, var läsaren inte är deltagare; var läsaren inte har möjlighet att medförfatta. Jag är säker på att liknande fall hittas även i era andra ämnen — men det här är mitt; det är exempel som ligger mig närmast till hand. (Berätta gärna om era erfarenheter i kommentarsfältet!)

Läromedel i religion granskas kontinuerligt, och kanhända är islam under luppen extra ofta. Se till exempel Härenstam (1993, 2000); Otterbeck (2000, 2004, 2005).[1] Läs gärna också hela Religion & Livsfrågors temanummer (1/2012) “Islamofobi som pedagogisk utmaning”[2]. Faktum är att läget är bättre nu än det varit, men självfallet finns det en hel del kvar att göra. (Att sufism knappt nämns. Att sunni-islam får vara norm, både i begreppsapparaten och då tro och praktik beskrivs. Vilket leder till bilden av islam som en monolit. Vilket leder till “alla muslimer tycker/tänker/gör lika”. Vilket leder till… Ja; ni förstår. Bara för att nämna något.) Men det kan faktiskt vara så att det är ännu sämre ställt med andra religioner. Ta buddhism och hinduism. De avsnitten har inte granskats lika intensivt. Ponera följande två exempel.

I exemplen ovan har en lärobok från 1999 granskats. (Kommentarerna är anteckningar från klassrumsdiskussion med lärarstudenter.) Samma bok finns även i en senare upplaga, från 2004. Problemet är att sakfelen och knepigheterna vad gäller urval av kunskap och tonfall inte förbättrats. Tvärtom: felen är kvar, och fler har krupit in. Hur många zenbuddhister eller japaner skulle känna igen sig i beskrivningen på sid 11/184? (Gör dig själv en tjänst; kolla på det. Den nedre av de två inbäddade dokumenten, ovan. Nästsista sidan. Är det rimligt att de markerade raderna är en femtedel av beskrivningen utav zenbuddhism?)

Varför det är värt att nämna — ytterligare ett skäl till varför man kan se detta som avskräckande exempel –, är att felaktigheter påpekats till förlaget av verksamma lärare. Ändå har inget hänt. Boken används fortfarande idag, 2014.

Detta kan illustrera ett utpekande av felaktigheter och “gnäll”. Och, detta måste sägas, de flesta läroböcker ser bättre ut än det ovannämnda! Men vad vi vill göra nu, är att göra något av gnället. Att inte bara använda det i kafferumsdiskussioner eller inlägg i skrivbordslådan. Att ta tag i saken!

Vi må ha möjligheten att göra ett läromedel likt det som beskrivs i citatet — men det görs kanske inte. Vid en dragning av ett läromedelsförlag presenterades deras elektroniska läromedel. (Och dylika börjar, som ni vet, bli allt vanligare.) Både som komplement till traditionella böcker, och som ersättning. Visst fanns det nymodigheter i vad som lades fram. Möjlighet till multimedia av olika slag. Att annotera och diskutera texten i läroböckerna med sin klass — eller till och med tillsammans med hela Sverige! Samtidigt var just texten slagen i sten. Den kunde inte ändras. Alltså innehållet i läroboken. Det var en statisk text; den kunde inte lärarna göra ändringar i.

Men tänk om det gick? När läroboksförfattaren missat vilken gud det är på bilden, t ex? En smal sak att korrigera — ifall möjlighet till redigering finns. Eller när ”japaner förr i tiden” beskrivs som självmordsbenägna. Att direkt kunna korrigera beskrivningen i en något mer balanserad riktning. Vi menar att det går att göra ett sånt läromedel. Att ett sånt läromedel kan bli bra. Ja, kanske till och med kan bli bättre än en traditionell lärobok.

I så fall hade den ovannämnda klassrumsdiskussionen med lärarstudenter direkt kunnat leda till ett förbättrat läromedel. Istället för att kladda anmärkningar på den i sten huggna texten, så hade vi korrigerat läromedlet direkt! Nästa gång en grupp lärarstudenter skulle utföra samma granskning skulle de hitta något annat — och så vidare.

För att nämna ytterligare ett exempel. Idag morse skrev SR Sisuradio om Antti Ylikiiskeläs forskning vid Stockholms universitet (ännu opublicerat; se även ”Sverigefinländare osynliga i svenska läroböcker”). Den sammantagna bilden, efter att ha tittat på 96 läroböcker, är att finnar beskrivs med negativa, stereotypa bilder. (Jo; precis. Alkohol och kniv.)

Skolverket tar inget ansvar, berättar Skolverkets undervisningsråd Mats Wennerholm i Sisuradios artikel. Det är inte statens uppgift att skriva läroböcker. Men Wennerholm finner det viktigt att förlag kontinuerligt uppdaterar materialet. Till syvende och sist hanteras frågan genom marknaden och skolorna, som köper böckerna.

Ja, ni har säkert själva fler exempel. (HBTQ-perspektiv, någon?) Poängen här är: läromedelskritik. Som visserligen påverkar. Men långsamt. Vi kan snabba på processen! Vi kan påverka direkt.

Hur gör jag för att bidra till öppna läromedel?

Börja med att kolla runt. Det finns redan innehåll som är ganska utbyggt för matematik, till exempel Matematik 2b. Ylva Pettersson har påbörjat ett öppet läromedel för Historia 2b Kultur som kan ge inspiration till hur man kan starta upp utan krav på att något behöver färdigställas. I skrivande stund har Lars påbörjat ett öppet läromedel för Läran om det okända (psykologi 1).  Precis som på Wikipedia har varje sida i en Wikibook en parallell diskussionssida som på Wikipedia används av användarna för att komma fram till hur artiklarna bäst bör utvecklas. På Wikibooks kan vi använda diskussionssidorna för att samarbeta kring de olika läromedlens innehåll och upplägg. Läs mer om hur diskussionssidorna fungerar här.

Du behöver inte se det som ett stort engagemang! Du förbinder dig inte till något! Även en anonymt korrigerad särskrivning eller saknad punkt spelar roll! Att lägga till en illustrerande bild är guld värt. (Att skriva ett kapitel om geometri, sufism eller Strindberg är givetvis också uppskattat.) Men vi vågar påstå att om du kastar dig i leken så kommer du bli biten. Så kommer du återvända. Vi vet att läromedlet i så fall blir bättre. Att våra elever skulle gagnas. För konkret “hur skriver jag nu då!”-hjälp, kika på Introduktion till formatering.

Kan jag lita på materialet?

Kort svar: Nej. Gör inte det. Granska det kritiskt.

Längre svar: Materialet är skrivet av bland annat verksamma lärare. Fel skrivs självfallet inte medvetet in — men nya rön tillkommer; perspektiv kanske inledningsvis saknas. Det här är frågor man borde ha med sig även när man läser ”vanlig kurslitteratur”. Men kanske gör man inte det i tillräcklig hög utsträckning. Att använda sig av ett material som detta, gör att det källkritiska perspektivet är med som grundförutsättning.

Frågan borde inte vara, om du har tiden att använda det här tillvägagånssättet. Frågan är om skolan har råd att inte göra det?

Hur gör jag för att använda öppna läromedel?

Använd delar; använd helheter. Precis hur du vill! Givetvis kan du som lärare använda läromedlets text direkt på sidan där den ligger och då är redigeringsnappen alltid närvarande uppe till höger. Även sidans historik är lätt att komma åt för att se när någon senast redigerade texten och vad som då lades till eller togs bort. Du har också möjligheten att skapa en statisk text genom att hämta som PDF eller göra boksamling eller kompendier, som så klart enkelt går att skriva ut. Läs mer om hur man skapar en boksamling på Wikibooks.

Men nu. Nog berättat om. Klicka dig fram; kolla vad som finns. Känner du dig manad – bidra! Kanske kommer det t o m bli mer än en punkt.

 

Kristian Niemi – @Krissen
Sara Mörtsell – @SaraMrtsell

 

 

Noter

[1] Härenstam, K. (1993). Skolboks-Islam – Analys av bilden av islam i läroböcker i religionskunskap. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.
Härenstam, K. (2000). Kan du höra vindhästen – Religionsdidaktik – om konsten att välja kunskap. Sverige: Studentlitteratur.
 
Otterbeck, J. (2000). Islam, muslimer och den svenska skolan. Lund: Studentlitteratur.
 
Otterbeck, J. (2002). The depiction of Islam in Sweden. The Muslim World, (1-2), 143.
 
Otterbäck, J. (nr 1 2004). Vad kan man egentligen begära? – Läromedel om Islam. Didaktikens forum. Sid 56-73.
 
[2] Föreningen lärare i religionskunskap. (nr 1 2012). Islamofobi som pedagogisk utmaning. Religion & Livsfrågor. http://www.flr.se/tidningar/rol-1201.pdf

6 Comments

Filed under Öppna läromedel, Skolutveckling

MegaPedaPub med fokus på skolpolitik

Ett panelsamtal med skolpolitiker och lärare, och efterföljande diskussioner med fokus på att öka politikernas kunskap om skolan, är något som Anna Kaya har funderat en del på de senaste dagarna.

Häromdagen publicerade tidningen Dagens samhälle en lista över skolans 50 mäktigaste personer och glädjande nog återfinns undertecknad och #skollyftet med på plats 27 på den listan. Att finnas med på en lista över makthavare väckte en del tankar hos mig och jag funderade en del över det ansvar som följer med makt. Jag funderade även över vad vi tillsammans skulle kunna göra för att skoldebatten skulle kunna få ett mer angeläget fokus och för att vi skulle kunna nå ut med våra egna frågor. För det är faktiskt så att vi som verkar i skolan nästan alltid vet vad som behöver förändras och utvecklas men att vi inte alltid ges rätt förutsättningar att göra just detta.

Nog vill politiker lyssna till lärare

Om jag, som lärare och aktiv twittrare, har hamnat på plats 27 på en lista tillsammans med personer som på ett eller annat sätt har reell makt att påverka skolan på ett övergripande plan måste det betyda att ett flertal människor anser att mina ord är värda att lyssna på. Det måste i sig betyda att politiker, journalister och beslutsfattare av olika slag vill lyssna till det lärare har att säga men att det kanske inte ges tillräckligt med tillfällen för just detta. Visst, vi kan interagera via sociala medier och politiker kan bege sig ut i ”verkligheten” för att besöka skolor och prata med lärare, men räcker det? Kan vi på något sätt erbjuda våra skolpolitiker möjlighet att få ökad kunskap om vilka frågor som vi anser vara viktigast och vilka frågor vi anser att skolpolitiken bör fokusera på? En mer verklighetsförankrad skoldebatt, så att säga.

Visst kan vi det. Och därför föddes denna tanke:

För er som inte har en aning om vad MegaPedaPub är för något så väcktes den idéen under ett rundabordssamtal där skolforskare och praktiker samtalade om och diskuterade viktiga frågor som rörde skolan. Som publik var det intressant att lyssna på samtalet men vi var flera som saknade möjligheten att delta. Vi ville också bidra till diskussionerna och komma med infallsvinklar. Vi ville inte vara passiva lyssnare utan aktiva deltagare. Eftersom många av oss är väldigt förtjusta både i Edcamp och Pedagogisk pub var steget inte långt till att kombinera knytkonferensformen med rundabordstanken och på så sätt skapades MegaPedaPub.

MegaPedaPub

Den första MegaPedaPub:en arrangerades av Magnus BlixtTess Mabon & Sandra ArnborgBodil BåvnerLena Forssén och jag tänkte nu att vi skulle kunna ta samma idé, bjuda in skolpolitiker och ha kvar samma frågeställningar som förra gången:

Vi har hört nog med stora ord och visioner. Vi har också haft nog av ”blame-game”. Vår önskan är istället en dialog där vi tillsammans lyfter de mer konkreta frågorna:

”Vad är viktigast att göra just nu?” Vad är nästa steg?
”Vad ska vi sluta göra som vi gör idag?” Vad hindrar oss från att göra det?
”Vad ska vi göra mer?” Vad hindrar oss från att göra det?
”Vad ska vi göra mindre?”

Tanken är att skolpolitiker och ett urval av praktiker (och kanske skolforskare) inleder MegaPedaPub med ett panelsamtal utifrån ovan nämnda frågor. Skolpolitikerna får sedan välja en frågeställning som de vill diskutera och ha ökad kunskap om och därefter sätta sig vid ett bord där denna fråga kommer att lyftas. Vi som är publik har då möjlighet att välja vilken frågeställning som vi vill diskutera och alltså leta upp just det bordet, och den skolpolitikern, och samtala med varandra i sann Edcamp-anda.

MegaPedaPub avslutas sedan med att skolpolitikerna får några minuter var att sammanfatta vad samtalet har gett dem och hur de kan använda denna kunskap i deras fortsatta arbete med att utveckla skolan.

Vad säger ni? Visst låter det intressant? Vad tror ni, går det att ordna trots supervalår eller bör vi vänta tills politikerna fått en något lugnare tillvaro?

/Anna Kaya

ps. Du som vill vara med och arrangera detta, skriv en kommentar nedan eller ropa på mig på Twitter.

9 Comments

Filed under Skoldebatt

Vad säger PISA-resultaten och vad gör vi nu?

11 december 2013 var det ett intressant och välbesökt seminarium på Stockholms universitet med titeln ”Vad säger PISA-resultaten?” som du nu kan ta del av i efterhand. Har du inte tid att ta del av det två timmar långa seminariet kanske du hellre vill läsa de tweets som skrevs under seminariet.

Dags att agera

Vilka frågor väcker PISA-resultaten? Var borde vi lägga vårt fokus nu för att förbättra och förändra? ”Om PISA2012-resultaten ska ligga till grund för politiska beslut kan vi inte ha politisk ‘blame game’ utan nu krävs rejäl eftertanke” sades under seminariet, något jag verkligen håller med om. Skuldkastandet har pågått länge nog. Problembeskrivningen är tämligen klar. Orsakerna behöver utredas än mer men nu är det dags att inte bara konstatera, utan även börja agera.

Ge lärare förutsättningar att vara lärare

Som lärare vill jag ha arbetsro och goda förutsättningar för att få utöva mitt yrke. Jag behöver, precis som mina elever, att ni (politiker, skolchefer, rektorer, kollegor, föräldrar och alla andra i och kring skolan) har höga förväntningar på mig och att ni har tillit till min kompetens men jag behöver även få tillgång till rätt grad och form av stöttning så jag kan göra mitt allra bästa. För elevernas skull men även för vårt framtida samhälles skull.

Systematiskt utveckla undervisningen

Vi vet att skolsystem som lyckas bra ger lärare goda förutsättningar att systematiskt utveckla sin undervisning. Ofta tillsammans med varandra genom former som vi ibland kallar kollegialt lärande där man utgår ifrån sina egna, och de egna elevernas, förutsättningar och behov. Detta eftersom vi vet att motivation är viktigt i en förändringsprocess och för att det är stor skillnad på att utveckla sin undervisning för att man känner ett behov av det i stället för att någon säger åt en att, och hur, man borde utveckla sin undervisning. Eller för att citera Helen Timperley: ”Effektivt professionellt lärande motiveras av lärarnas eget behov av att veta snarare än någon annans önskan om att få berätta.”

Så, vad kan vi i skolan göra? Vad kan jag som lärare ta ansvar för? Många förutsättningar ligger utom min kontroll men det finns trots allt mycket jag kan påverka. Jag kan aktivt bidra till en lärande organisation genom att ständigt reflektera över om min undervisning är tillräckligt ”effektiv” (ett ord jag inte tycker passar in när vi pratar om lärande men i brist på annat begrepp, så…) Jag kan bidra till kollegialt lärande genom att diskutera lärandet, mitt eget och mina elevers, tillsammans med mina lärarkollegor. Inte bara med mina kollegor i min egen skola utan även alla mina kollegor i det utvidgade kollegiet. Därför är initiativet Digitala Skollyftet ett klockrent exempel på hur lärare kan ta egna initiativ för att skapa förutsättningar för kollegialt lärande. I väntan på en nationell it-strategi för skolan och ett eventuellt nationellt digitalt lärarlyft behöver vi inte sitta och rulla tummarna. Vi behöver inte vänta på att fortbildning ska serveras oss uppifrån. Vi kan ta ansvar för vårt eget lärande. Vi har kompetensen. Vi kan lärande, bildning och kunskap. Vi är ju lärare.

Alla behöver ta ansvar

Är du rektor, skolchef eller politiker hoppas jag att du ser, bekräftar och stöttar när lärare i din omgivning bygger upp personliga lärmiljöer och deltar i initiativ som Digitala Skollyftet. Det gynnar alla och det kostar inget annat än tid och engagemang. Ge ”dina” lärare tid och möjlighet att ta ansvar för sitt eget lärande. Visa dem verktygen och låt övriga kollegor (i skolan eller i det utvidgade kollegiet) visa vägen till nya, eller fler, lärarkollegor att lära av och med. Ge dem förutsättningar att få dela sina kunskaper och erfarenheter med sina kollegor i form av tid för kollegiala lärande samtal. En skola borde vara en lärande organisation där misslyckanden ses som en naturlig del av lärprocessen och där alla bidrar till att lära av och med varandra. Ge lärare verktyg så de systematiskt kan utveckla undervisningen tillsammans. För det är där vi lärare måste ta vårt ansvar. Ditt ansvar är att underlätta för lärare att så vi kan ta detta ansvar. För det vill vi. Vi vill undervisa, utvecklas och lära. Vi vill att våra elever utvecklas så långt de bara kan utifrån deras förutsättningar och behov.

Nu behöver vi lärare att ni alla litar på att vi både vill och har kompetensen att förbättra den svenska skolan inifrån. Vi både vill och behöver att ni har höga förväntningar på oss. Om ni ger oss rätt förutsättningar och den stöttning vi behöver så kommer förändring ske exakt där den behövs allra mest. I klassrummet.

/Anna Kaya

ps. Vad tycker du är ”rätt förutsättningar” och ”rätt grad och form av stöttning” för att du ska kunna utföra ditt jobb och utveckla ditt professionella lärande? Dela med dig i kommentarfältet så kan vi samla ihop det i en önskelista sedan.

ps 2. Vad ska du göra för att ta ditt ansvar? Vad ska du förändra eller förbättra utifrån den relation till skolan du har? Dela gärna med dig här eller kanske i ett eget Skollyftet-inlägg?

3 Comments

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling

Svenska språket- ett språk att förälska sig i

Ta del av Midia Khalils berättelse om att komma till ett nytt land och lära sig ett nytt språk att tänka på och lära med. Och sedermera även undervisa i.

Svenska språket. Första gången jag hörde det var för snart sjutton år sedan. Jag var sexton år. Ett språk som lät nästintill påhittat. Omöjligt att härma och svårt att ta till sig. Det skrämde mig. Ångesten uppenbarade sig och jag kände mig svag, liten och osynlig. Skulle jag vara tvungen att lära mig detta nu?

Ändå. Någonstans visste jag att jag skulle klara av det, att jag snart skulle kasta mig över det med en sådan gränslös hunger för att sedan uppsluka det. Processen kände jag redan till. Liknande hade jag gjort med flera andra språk innan.

Det återstod bara en sak, en mycket viktig sak. Jag måste först förälska mig i det. Hur? Genom musiken. Låttexterna på svenska. Jag började lyssna ofta, länge och utan att egentligen begripa något. Det var inte det viktiga. Inte än. Med tiden kom det svenska språket och jag allt närmare varandra. Rädslan för det ersattes med ett ivrigt sug. Nu var jag redo. Det var dags att kavla upp ärmarna och dyka in i och med orden. Det var även dags att gå i den svenska skolan.

Jag började på FBK (förberedelseklass) tillsammans med tjugo andra ungdomar från diverse länder. Jag trivdes med dem, dock inte med undervisnigen. En kombination av få utmaningar och ett lågt tempo fick mig att bli understimulerad. Lärarna och jag hade inte samma målbild. Det märkte de ganska snabbt och åtgärdade detta med att förflytta mig till en klass med över tjugofem svenska elever, klass 9B. Det dröjde ett tag innan eleverna där vågade eller ville tala med mig. Jag var för dem flickan som inte kunde svenska. En påtvingad identitet?

Jag är en lyhörd person. Denna egenskap kom mig väl till gagn under språkinlärningen. Jag ville inte bara lära mig orden. Jag ville även uttala dem med perfektion. Ingen skulle någonsin märka att jag var nyanländ. Ingen. Om möjligt, inte ens jag. Det lyckades jag med. Jag talade inte förrän jag var säker på att jag kunde klara av orden och att meningarna var grammatiskt korrekta. För höga krav? Kanske, men sådan var jag. Då jag hade lärt mig sex språk före svenska visste jag vikten av att kunna uttala felfritt. Någon skulle kanske påstå att kommunikation inte handlar om att uttala rätt… Det säger jag inte emot, men det är inte den attityden jag fick bemöta. Långtifrån.

Efter ett års vistelse i Sverige bedömde man att jag nu var redo för gymnasiet. Det visade sig vara den tuffaste perioden jag någonsin skulle uppleva i min språkinlärning. Jag minns att min studievägledare gav mig ett enda val: ”Det är bara barn- och fritidlinjen som passar någon som du. Allt annat är för svårt för dig.” Jag gick från mötet förvirrad och irriterad. Inte över det faktum att hon hade förringat min kapacitet, inte heller för att hon hade kategoriserat mig utan att ta reda på vem jag var. Sådant hade jag lärt mig att strunta i- folks fördomar. Jag var bara väldigt nyfiken på vad ”allt annat” var. Jag ville inte nöja mig.

Inför gymnasievalet förstod jag snart att naturlinjen var för dem som hade stora framtidsplaner, för dem som var ambitiösa och målmedvetna. Så gick snacket i alla fall. Och så blev mitt val.

Studierna började och mitt lexikon blev min trogna följeslagare. Aldrig trodde jag att jag skulle bli så frustrerad över ett språk som jag då blev. Stundtals var det bara omöjligt att gå vidare. Insnärjd i så många svåra ord kändes allt meningslöst. Nästan vartannat ord var understruket och översatt. Det förargade mig, för det visade hur många ord jag inte behärskade. Jag förmådde inte tänka på ett annat sätt. Fokus låg sällan på vad jag faktiskt hade lärt mig. Jag försökte, men det gick inte. Ämnen som kemi, fysik, matematik, biologi, samhällskunskap, historia… Ja, alla de hade sina krångliga terminologier, varsitt språk. Och där var jag, med ett slitet lexikon och en trött själ, som ibland ville ge upp men som inte visste hur.

När skulle det vara nog? Vad var nog? Inga svar fanns.

Jag lät ingen se när jag inte förstod. Att låtsas förstå ord var förvisso inget svårt för mig. Jag hade mina strategier för att dölja mina okunskaper. Men jag tror även att ingen lärare försökte eller ville se.

Om gymnasietiden symboliserade en intensiv strid med orden, kom universitetstiden att betyda något helt annat, nämligen min språkliga emancipation. Det var då mitt språk fick en säregen karaktär. Det var då jag fick beröm för min skrivstil. Det var också då jag började njuta av det jag kunde. Av att jag kunde. Och det har jag några språkprofessorer att tacka för.

Idag arbetar jag som gymnasielärare i svenska och spanska. Ett för mig naturligt och givet val. Språk, vad annars? Att arbeta med mina elever är ibland som att vrida tillbaks tiden till då jag själv var en elev. Jag kan lätt och snabbt fånga upp deras ångest när de inte begriper, när de ger sken av att de hänger med. Och jag förstår mycket väl att de skäms över att erkänna det. Jag brukar försäkra dem om att det är okej att känna så, men att det inte är okej att tro på känslan och låta den styra dem. Det inser eleverna så småningom, och var och en gör det i sin egen takt.

En gång för länge sedan strävade jag envist efter att äga språket. För mig innebar det att aldrig tvivla på min egen förmåga när jag använde det. I varken tal eller skrift. Idag vet jag att jag inte kan undgå tvivlet. Det hör ihop och ska på något sätt följa med. Det är som en viskande påminnelse om att färden aldrig tar slut. Liksom orden.

/Midia Khalil

1 Comment

Filed under Språkutveckling