Öppna läromedel – Läromedelsprojektet för alla av alla

Nu är projektet “Öppna läromedel” igång för alla som vill vara med och skapa fria läromedel för grundskolan och gymnasiet. Dessa läromedel ska inte ses som färdigställda och förpaketerade på det sätt vi är vana att se traditionella läromedel. Vem som helst (lärare, elever, forskare, lärarstudenter) kan vara med och skapa dessa läromedel och vi tänkte ta möjligheten här att berätta mer om vad det hela handlar om.

Detta har hänt

En fredagkväll satt Kristian Niemi och läste igenom studentuppsatser. Lärarkandidater som granskat läromedel. Och som vanligt (tyvärr) kommit fram till en del, för läroböckerna mindre smickrande, resultat.

Kristian hade sedan en tid tillbaka gått och grunnat på hur man skulle kunna komma tillrätta med läroböckernas svagheter. Ofta klagas det till höger och vänster; böckerna ses som svagheter, inte styrkor. Ändå händer inget. Ändå används de. Det visade sig att flera hade gått och funderat på samma sak. Bland dem Lars Arvidsson.

Ylva Pettersson och Sara Mörtsell hoppade snabbt på, när diskussionerna redan hade börjat landa i att det var dags att göra något. Några av frågorna som lyftes var vem är det som bör granska läromedel? Och hur öppet går det egentligen att ha ett läromedel, utan att riskera att elever förstör det? Vilka styrkor och svagheter finns, i att läraren arbetar med ett flytande material?

Wikibooks

De här frågorna känns igen från debatten om Wikipedia. Kan verkligen vem som helst redigera ett uppslagsverk? Hur kan ett uppslagsverk vara legitimt om innehållet inte granskas och godkänns av erkända ämnesexperter? Vi kan nu se tillbaka på Wikipedias utveckling och vad som blir möjligt när processer öppnas upp så att läsaren blir deltagare i både granskningen och skapandet. Vi vet också att texter, där läsaren kan gå in som skribent, ställer höga krav på förmågan att kritiskt kunna läsa och granska de förhållanden som ligger till grund för textens budskap, formuleringar och vad den utelämnar. Det handlar alltså om förmågor som våra elever ska utveckla genom hela sin skolgång.

Möjligheten med att skapa läromedel i Wikibooks är just att texterna är öppna för vem som helst att göra ändringar och kompletteringar utifrån den läsning som görs. Det finns ingen begränsning för hur en bok på Wikibooks kan växa i djup och bredd. Precis som på Wikipedia är alla redigeringar synliga för alla.

Läromedelsgranskning

Låt mig (Kristian) ge ett exempel från ämnet religion, var läsaren inte är deltagare; var läsaren inte har möjlighet att medförfatta. Jag är säker på att liknande fall hittas även i era andra ämnen — men det här är mitt; det är exempel som ligger mig närmast till hand. (Berätta gärna om era erfarenheter i kommentarsfältet!)

Läromedel i religion granskas kontinuerligt, och kanhända är islam under luppen extra ofta. Se till exempel Härenstam (1993, 2000); Otterbeck (2000, 2004, 2005).[1] Läs gärna också hela Religion & Livsfrågors temanummer (1/2012) “Islamofobi som pedagogisk utmaning”[2]. Faktum är att läget är bättre nu än det varit, men självfallet finns det en hel del kvar att göra. (Att sufism knappt nämns. Att sunni-islam får vara norm, både i begreppsapparaten och då tro och praktik beskrivs. Vilket leder till bilden av islam som en monolit. Vilket leder till “alla muslimer tycker/tänker/gör lika”. Vilket leder till… Ja; ni förstår. Bara för att nämna något.) Men det kan faktiskt vara så att det är ännu sämre ställt med andra religioner. Ta buddhism och hinduism. De avsnitten har inte granskats lika intensivt. Ponera följande två exempel.

I exemplen ovan har en lärobok från 1999 granskats. (Kommentarerna är anteckningar från klassrumsdiskussion med lärarstudenter.) Samma bok finns även i en senare upplaga, från 2004. Problemet är att sakfelen och knepigheterna vad gäller urval av kunskap och tonfall inte förbättrats. Tvärtom: felen är kvar, och fler har krupit in. Hur många zenbuddhister eller japaner skulle känna igen sig i beskrivningen på sid 11/184? (Gör dig själv en tjänst; kolla på det. Den nedre av de två inbäddade dokumenten, ovan. Nästsista sidan. Är det rimligt att de markerade raderna är en femtedel av beskrivningen utav zenbuddhism?)

Varför det är värt att nämna — ytterligare ett skäl till varför man kan se detta som avskräckande exempel –, är att felaktigheter påpekats till förlaget av verksamma lärare. Ändå har inget hänt. Boken används fortfarande idag, 2014.

Detta kan illustrera ett utpekande av felaktigheter och “gnäll”. Och, detta måste sägas, de flesta läroböcker ser bättre ut än det ovannämnda! Men vad vi vill göra nu, är att göra något av gnället. Att inte bara använda det i kafferumsdiskussioner eller inlägg i skrivbordslådan. Att ta tag i saken!

Vi må ha möjligheten att göra ett läromedel likt det som beskrivs i citatet — men det görs kanske inte. Vid en dragning av ett läromedelsförlag presenterades deras elektroniska läromedel. (Och dylika börjar, som ni vet, bli allt vanligare.) Både som komplement till traditionella böcker, och som ersättning. Visst fanns det nymodigheter i vad som lades fram. Möjlighet till multimedia av olika slag. Att annotera och diskutera texten i läroböckerna med sin klass — eller till och med tillsammans med hela Sverige! Samtidigt var just texten slagen i sten. Den kunde inte ändras. Alltså innehållet i läroboken. Det var en statisk text; den kunde inte lärarna göra ändringar i.

Men tänk om det gick? När läroboksförfattaren missat vilken gud det är på bilden, t ex? En smal sak att korrigera — ifall möjlighet till redigering finns. Eller när ”japaner förr i tiden” beskrivs som självmordsbenägna. Att direkt kunna korrigera beskrivningen i en något mer balanserad riktning. Vi menar att det går att göra ett sånt läromedel. Att ett sånt läromedel kan bli bra. Ja, kanske till och med kan bli bättre än en traditionell lärobok.

I så fall hade den ovannämnda klassrumsdiskussionen med lärarstudenter direkt kunnat leda till ett förbättrat läromedel. Istället för att kladda anmärkningar på den i sten huggna texten, så hade vi korrigerat läromedlet direkt! Nästa gång en grupp lärarstudenter skulle utföra samma granskning skulle de hitta något annat — och så vidare.

För att nämna ytterligare ett exempel. Idag morse skrev SR Sisuradio om Antti Ylikiiskeläs forskning vid Stockholms universitet (ännu opublicerat; se även ”Sverigefinländare osynliga i svenska läroböcker”). Den sammantagna bilden, efter att ha tittat på 96 läroböcker, är att finnar beskrivs med negativa, stereotypa bilder. (Jo; precis. Alkohol och kniv.)

Skolverket tar inget ansvar, berättar Skolverkets undervisningsråd Mats Wennerholm i Sisuradios artikel. Det är inte statens uppgift att skriva läroböcker. Men Wennerholm finner det viktigt att förlag kontinuerligt uppdaterar materialet. Till syvende och sist hanteras frågan genom marknaden och skolorna, som köper böckerna.

Ja, ni har säkert själva fler exempel. (HBTQ-perspektiv, någon?) Poängen här är: läromedelskritik. Som visserligen påverkar. Men långsamt. Vi kan snabba på processen! Vi kan påverka direkt.

Hur gör jag för att bidra till öppna läromedel?

Börja med att kolla runt. Det finns redan innehåll som är ganska utbyggt för matematik, till exempel Matematik 2b. Ylva Pettersson har påbörjat ett öppet läromedel för Historia 2b Kultur som kan ge inspiration till hur man kan starta upp utan krav på att något behöver färdigställas. I skrivande stund har Lars påbörjat ett öppet läromedel för Läran om det okända (psykologi 1).  Precis som på Wikipedia har varje sida i en Wikibook en parallell diskussionssida som på Wikipedia används av användarna för att komma fram till hur artiklarna bäst bör utvecklas. På Wikibooks kan vi använda diskussionssidorna för att samarbeta kring de olika läromedlens innehåll och upplägg. Läs mer om hur diskussionssidorna fungerar här.

Du behöver inte se det som ett stort engagemang! Du förbinder dig inte till något! Även en anonymt korrigerad särskrivning eller saknad punkt spelar roll! Att lägga till en illustrerande bild är guld värt. (Att skriva ett kapitel om geometri, sufism eller Strindberg är givetvis också uppskattat.) Men vi vågar påstå att om du kastar dig i leken så kommer du bli biten. Så kommer du återvända. Vi vet att läromedlet i så fall blir bättre. Att våra elever skulle gagnas. För konkret “hur skriver jag nu då!”-hjälp, kika på Introduktion till formatering.

Kan jag lita på materialet?

Kort svar: Nej. Gör inte det. Granska det kritiskt.

Längre svar: Materialet är skrivet av bland annat verksamma lärare. Fel skrivs självfallet inte medvetet in — men nya rön tillkommer; perspektiv kanske inledningsvis saknas. Det här är frågor man borde ha med sig även när man läser ”vanlig kurslitteratur”. Men kanske gör man inte det i tillräcklig hög utsträckning. Att använda sig av ett material som detta, gör att det källkritiska perspektivet är med som grundförutsättning.

Frågan borde inte vara, om du har tiden att använda det här tillvägagånssättet. Frågan är om skolan har råd att inte göra det?

Hur gör jag för att använda öppna läromedel?

Använd delar; använd helheter. Precis hur du vill! Givetvis kan du som lärare använda läromedlets text direkt på sidan där den ligger och då är redigeringsnappen alltid närvarande uppe till höger. Även sidans historik är lätt att komma åt för att se när någon senast redigerade texten och vad som då lades till eller togs bort. Du har också möjligheten att skapa en statisk text genom att hämta som PDF eller göra boksamling eller kompendier, som så klart enkelt går att skriva ut. Läs mer om hur man skapar en boksamling på Wikibooks.

Men nu. Nog berättat om. Klicka dig fram; kolla vad som finns. Känner du dig manad – bidra! Kanske kommer det t o m bli mer än en punkt.

 

Kristian Niemi – @Krissen
Sara Mörtsell – @SaraMrtsell

 

 

Noter

[1] Härenstam, K. (1993). Skolboks-Islam – Analys av bilden av islam i läroböcker i religionskunskap. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.
Härenstam, K. (2000). Kan du höra vindhästen – Religionsdidaktik – om konsten att välja kunskap. Sverige: Studentlitteratur.
 
Otterbeck, J. (2000). Islam, muslimer och den svenska skolan. Lund: Studentlitteratur.
 
Otterbeck, J. (2002). The depiction of Islam in Sweden. The Muslim World, (1-2), 143.
 
Otterbäck, J. (nr 1 2004). Vad kan man egentligen begära? – Läromedel om Islam. Didaktikens forum. Sid 56-73.
 
[2] Föreningen lärare i religionskunskap. (nr 1 2012). Islamofobi som pedagogisk utmaning. Religion & Livsfrågor. http://www.flr.se/tidningar/rol-1201.pdf

4 Comments

Filed under Öppna läromedel, Skolutveckling

MegaPedaPub med fokus på skolpolitik

Ett panelsamtal med skolpolitiker och lärare, och efterföljande diskussioner med fokus på att öka politikernas kunskap om skolan, är något som Anna Kaya har funderat en del på de senaste dagarna.

Häromdagen publicerade tidningen Dagens samhälle en lista över skolans 50 mäktigaste personer och glädjande nog återfinns undertecknad och #skollyftet med på plats 27 på den listan. Att finnas med på en lista över makthavare väckte en del tankar hos mig och jag funderade en del över det ansvar som följer med makt. Jag funderade även över vad vi tillsammans skulle kunna göra för att skoldebatten skulle kunna få ett mer angeläget fokus och för att vi skulle kunna nå ut med våra egna frågor. För det är faktiskt så att vi som verkar i skolan nästan alltid vet vad som behöver förändras och utvecklas men att vi inte alltid ges rätt förutsättningar att göra just detta.

Nog vill politiker lyssna till lärare

Om jag, som lärare och aktiv twittrare, har hamnat på plats 27 på en lista tillsammans med personer som på ett eller annat sätt har reell makt att påverka skolan på ett övergripande plan måste det betyda att ett flertal människor anser att mina ord är värda att lyssna på. Det måste i sig betyda att politiker, journalister och beslutsfattare av olika slag vill lyssna till det lärare har att säga men att det kanske inte ges tillräckligt med tillfällen för just detta. Visst, vi kan interagera via sociala medier och politiker kan bege sig ut i ”verkligheten” för att besöka skolor och prata med lärare, men räcker det? Kan vi på något sätt erbjuda våra skolpolitiker möjlighet att få ökad kunskap om vilka frågor som vi anser vara viktigast och vilka frågor vi anser att skolpolitiken bör fokusera på? En mer verklighetsförankrad skoldebatt, så att säga.

Visst kan vi det. Och därför föddes denna tanke:

För er som inte har en aning om vad MegaPedaPub är för något så väcktes den idéen under ett rundabordssamtal där skolforskare och praktiker samtalade om och diskuterade viktiga frågor som rörde skolan. Som publik var det intressant att lyssna på samtalet men vi var flera som saknade möjligheten att delta. Vi ville också bidra till diskussionerna och komma med infallsvinklar. Vi ville inte vara passiva lyssnare utan aktiva deltagare. Eftersom många av oss är väldigt förtjusta både i Edcamp och Pedagogisk pub var steget inte långt till att kombinera knytkonferensformen med rundabordstanken och på så sätt skapades MegaPedaPub.

MegaPedaPub

Den första MegaPedaPub:en arrangerades av Magnus BlixtTess Mabon & Sandra ArnborgBodil BåvnerLena Forssén och jag tänkte nu att vi skulle kunna ta samma idé, bjuda in skolpolitiker och ha kvar samma frågeställningar som förra gången:

Vi har hört nog med stora ord och visioner. Vi har också haft nog av ”blame-game”. Vår önskan är istället en dialog där vi tillsammans lyfter de mer konkreta frågorna:

”Vad är viktigast att göra just nu?” Vad är nästa steg?
”Vad ska vi sluta göra som vi gör idag?” Vad hindrar oss från att göra det?
”Vad ska vi göra mer?” Vad hindrar oss från att göra det?
”Vad ska vi göra mindre?”

Tanken är att skolpolitiker och ett urval av praktiker (och kanske skolforskare) inleder MegaPedaPub med ett panelsamtal utifrån ovan nämnda frågor. Skolpolitikerna får sedan välja en frågeställning som de vill diskutera och ha ökad kunskap om och därefter sätta sig vid ett bord där denna fråga kommer att lyftas. Vi som är publik har då möjlighet att välja vilken frågeställning som vi vill diskutera och alltså leta upp just det bordet, och den skolpolitikern, och samtala med varandra i sann Edcamp-anda.

MegaPedaPub avslutas sedan med att skolpolitikerna får några minuter var att sammanfatta vad samtalet har gett dem och hur de kan använda denna kunskap i deras fortsatta arbete med att utveckla skolan.

Vad säger ni? Visst låter det intressant? Vad tror ni, går det att ordna trots supervalår eller bör vi vänta tills politikerna fått en något lugnare tillvaro?

/Anna Kaya

ps. Du som vill vara med och arrangera detta, skriv en kommentar nedan eller ropa på mig på Twitter.

9 Comments

Filed under Skoldebatt

Vad säger PISA-resultaten och vad gör vi nu?

11 december 2013 var det ett intressant och välbesökt seminarium på Stockholms universitet med titeln ”Vad säger PISA-resultaten?” som du nu kan ta del av i efterhand. Har du inte tid att ta del av det två timmar långa seminariet kanske du hellre vill läsa de tweets som skrevs under seminariet.

Dags att agera

Vilka frågor väcker PISA-resultaten? Var borde vi lägga vårt fokus nu för att förbättra och förändra? ”Om PISA2012-resultaten ska ligga till grund för politiska beslut kan vi inte ha politisk ‘blame game’ utan nu krävs rejäl eftertanke” sades under seminariet, något jag verkligen håller med om. Skuldkastandet har pågått länge nog. Problembeskrivningen är tämligen klar. Orsakerna behöver utredas än mer men nu är det dags att inte bara konstatera, utan även börja agera.

Ge lärare förutsättningar att vara lärare

Som lärare vill jag ha arbetsro och goda förutsättningar för att få utöva mitt yrke. Jag behöver, precis som mina elever, att ni (politiker, skolchefer, rektorer, kollegor, föräldrar och alla andra i och kring skolan) har höga förväntningar på mig och att ni har tillit till min kompetens men jag behöver även få tillgång till rätt grad och form av stöttning så jag kan göra mitt allra bästa. För elevernas skull men även för vårt framtida samhälles skull.

Systematiskt utveckla undervisningen

Vi vet att skolsystem som lyckas bra ger lärare goda förutsättningar att systematiskt utveckla sin undervisning. Ofta tillsammans med varandra genom former som vi ibland kallar kollegialt lärande där man utgår ifrån sina egna, och de egna elevernas, förutsättningar och behov. Detta eftersom vi vet att motivation är viktigt i en förändringsprocess och för att det är stor skillnad på att utveckla sin undervisning för att man känner ett behov av det i stället för att någon säger åt en att, och hur, man borde utveckla sin undervisning. Eller för att citera Helen Timperley: ”Effektivt professionellt lärande motiveras av lärarnas eget behov av att veta snarare än någon annans önskan om att få berätta.”

Så, vad kan vi i skolan göra? Vad kan jag som lärare ta ansvar för? Många förutsättningar ligger utom min kontroll men det finns trots allt mycket jag kan påverka. Jag kan aktivt bidra till en lärande organisation genom att ständigt reflektera över om min undervisning är tillräckligt ”effektiv” (ett ord jag inte tycker passar in när vi pratar om lärande men i brist på annat begrepp, så…) Jag kan bidra till kollegialt lärande genom att diskutera lärandet, mitt eget och mina elevers, tillsammans med mina lärarkollegor. Inte bara med mina kollegor i min egen skola utan även alla mina kollegor i det utvidgade kollegiet. Därför är initiativet Digitala Skollyftet ett klockrent exempel på hur lärare kan ta egna initiativ för att skapa förutsättningar för kollegialt lärande. I väntan på en nationell it-strategi för skolan och ett eventuellt nationellt digitalt lärarlyft behöver vi inte sitta och rulla tummarna. Vi behöver inte vänta på att fortbildning ska serveras oss uppifrån. Vi kan ta ansvar för vårt eget lärande. Vi har kompetensen. Vi kan lärande, bildning och kunskap. Vi är ju lärare.

Alla behöver ta ansvar

Är du rektor, skolchef eller politiker hoppas jag att du ser, bekräftar och stöttar när lärare i din omgivning bygger upp personliga lärmiljöer och deltar i initiativ som Digitala Skollyftet. Det gynnar alla och det kostar inget annat än tid och engagemang. Ge ”dina” lärare tid och möjlighet att ta ansvar för sitt eget lärande. Visa dem verktygen och låt övriga kollegor (i skolan eller i det utvidgade kollegiet) visa vägen till nya, eller fler, lärarkollegor att lära av och med. Ge dem förutsättningar att få dela sina kunskaper och erfarenheter med sina kollegor i form av tid för kollegiala lärande samtal. En skola borde vara en lärande organisation där misslyckanden ses som en naturlig del av lärprocessen och där alla bidrar till att lära av och med varandra. Ge lärare verktyg så de systematiskt kan utveckla undervisningen tillsammans. För det är där vi lärare måste ta vårt ansvar. Ditt ansvar är att underlätta för lärare att så vi kan ta detta ansvar. För det vill vi. Vi vill undervisa, utvecklas och lära. Vi vill att våra elever utvecklas så långt de bara kan utifrån deras förutsättningar och behov.

Nu behöver vi lärare att ni alla litar på att vi både vill och har kompetensen att förbättra den svenska skolan inifrån. Vi både vill och behöver att ni har höga förväntningar på oss. Om ni ger oss rätt förutsättningar och den stöttning vi behöver så kommer förändring ske exakt där den behövs allra mest. I klassrummet.

/Anna Kaya

ps. Vad tycker du är ”rätt förutsättningar” och ”rätt grad och form av stöttning” för att du ska kunna utföra ditt jobb och utveckla ditt professionella lärande? Dela med dig i kommentarfältet så kan vi samla ihop det i en önskelista sedan.

ps 2. Vad ska du göra för att ta ditt ansvar? Vad ska du förändra eller förbättra utifrån den relation till skolan du har? Dela gärna med dig här eller kanske i ett eget Skollyftet-inlägg?

3 Comments

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling

Svenska språket- ett språk att förälska sig i

Ta del av Midia Khalils berättelse om att komma till ett nytt land och lära sig ett nytt språk att tänka på och lära med. Och sedermera även undervisa i.

Svenska språket. Första gången jag hörde det var för snart sjutton år sedan. Jag var sexton år. Ett språk som lät nästintill påhittat. Omöjligt att härma och svårt att ta till sig. Det skrämde mig. Ångesten uppenbarade sig och jag kände mig svag, liten och osynlig. Skulle jag vara tvungen att lära mig detta nu?

Ändå. Någonstans visste jag att jag skulle klara av det, att jag snart skulle kasta mig över det med en sådan gränslös hunger för att sedan uppsluka det. Processen kände jag redan till. Liknande hade jag gjort med flera andra språk innan.

Det återstod bara en sak, en mycket viktig sak. Jag måste först förälska mig i det. Hur? Genom musiken. Låttexterna på svenska. Jag började lyssna ofta, länge och utan att egentligen begripa något. Det var inte det viktiga. Inte än. Med tiden kom det svenska språket och jag allt närmare varandra. Rädslan för det ersattes med ett ivrigt sug. Nu var jag redo. Det var dags att kavla upp ärmarna och dyka in i och med orden. Det var även dags att gå i den svenska skolan.

Jag började på FBK (förberedelseklass) tillsammans med tjugo andra ungdomar från diverse länder. Jag trivdes med dem, dock inte med undervisnigen. En kombination av få utmaningar och ett lågt tempo fick mig att bli understimulerad. Lärarna och jag hade inte samma målbild. Det märkte de ganska snabbt och åtgärdade detta med att förflytta mig till en klass med över tjugofem svenska elever, klass 9B. Det dröjde ett tag innan eleverna där vågade eller ville tala med mig. Jag var för dem flickan som inte kunde svenska. En påtvingad identitet?

Jag är en lyhörd person. Denna egenskap kom mig väl till gagn under språkinlärningen. Jag ville inte bara lära mig orden. Jag ville även uttala dem med perfektion. Ingen skulle någonsin märka att jag var nyanländ. Ingen. Om möjligt, inte ens jag. Det lyckades jag med. Jag talade inte förrän jag var säker på att jag kunde klara av orden och att meningarna var grammatiskt korrekta. För höga krav? Kanske, men sådan var jag. Då jag hade lärt mig sex språk före svenska visste jag vikten av att kunna uttala felfritt. Någon skulle kanske påstå att kommunikation inte handlar om att uttala rätt… Det säger jag inte emot, men det är inte den attityden jag fick bemöta. Långtifrån.

Efter ett års vistelse i Sverige bedömde man att jag nu var redo för gymnasiet. Det visade sig vara den tuffaste perioden jag någonsin skulle uppleva i min språkinlärning. Jag minns att min studievägledare gav mig ett enda val: ”Det är bara barn- och fritidlinjen som passar någon som du. Allt annat är för svårt för dig.” Jag gick från mötet förvirrad och irriterad. Inte över det faktum att hon hade förringat min kapacitet, inte heller för att hon hade kategoriserat mig utan att ta reda på vem jag var. Sådant hade jag lärt mig att strunta i- folks fördomar. Jag var bara väldigt nyfiken på vad ”allt annat” var. Jag ville inte nöja mig.

Inför gymnasievalet förstod jag snart att naturlinjen var för dem som hade stora framtidsplaner, för dem som var ambitiösa och målmedvetna. Så gick snacket i alla fall. Och så blev mitt val.

Studierna började och mitt lexikon blev min trogna följeslagare. Aldrig trodde jag att jag skulle bli så frustrerad över ett språk som jag då blev. Stundtals var det bara omöjligt att gå vidare. Insnärjd i så många svåra ord kändes allt meningslöst. Nästan vartannat ord var understruket och översatt. Det förargade mig, för det visade hur många ord jag inte behärskade. Jag förmådde inte tänka på ett annat sätt. Fokus låg sällan på vad jag faktiskt hade lärt mig. Jag försökte, men det gick inte. Ämnen som kemi, fysik, matematik, biologi, samhällskunskap, historia… Ja, alla de hade sina krångliga terminologier, varsitt språk. Och där var jag, med ett slitet lexikon och en trött själ, som ibland ville ge upp men som inte visste hur.

När skulle det vara nog? Vad var nog? Inga svar fanns.

Jag lät ingen se när jag inte förstod. Att låtsas förstå ord var förvisso inget svårt för mig. Jag hade mina strategier för att dölja mina okunskaper. Men jag tror även att ingen lärare försökte eller ville se.

Om gymnasietiden symboliserade en intensiv strid med orden, kom universitetstiden att betyda något helt annat, nämligen min språkliga emancipation. Det var då mitt språk fick en säregen karaktär. Det var då jag fick beröm för min skrivstil. Det var också då jag började njuta av det jag kunde. Av att jag kunde. Och det har jag några språkprofessorer att tacka för.

Idag arbetar jag som gymnasielärare i svenska och spanska. Ett för mig naturligt och givet val. Språk, vad annars? Att arbeta med mina elever är ibland som att vrida tillbaks tiden till då jag själv var en elev. Jag kan lätt och snabbt fånga upp deras ångest när de inte begriper, när de ger sken av att de hänger med. Och jag förstår mycket väl att de skäms över att erkänna det. Jag brukar försäkra dem om att det är okej att känna så, men att det inte är okej att tro på känslan och låta den styra dem. Det inser eleverna så småningom, och var och en gör det i sin egen takt.

En gång för länge sedan strävade jag envist efter att äga språket. För mig innebar det att aldrig tvivla på min egen förmåga när jag använde det. I varken tal eller skrift. Idag vet jag att jag inte kan undgå tvivlet. Det hör ihop och ska på något sätt följa med. Det är som en viskande påminnelse om att färden aldrig tar slut. Liksom orden.

/Midia Khalil

1 Comment

Filed under Språkutveckling

Resan över Atlanten till en läs- och skrivundervisning för alla

På twitter hörde vi talas om otroligt inspirerande arbetssätt som Anna Bengtsson och hennes kollega tagit del av under en intressant studieresa. Till vår stora glädje ville Anna dela med sig av detta till Skollyftet i detta väldigt långa men fantastiskt inspirerande inlägg om hur man kan undervisa eleverna i läs- och skrivstrategier.

Det är en helt vanlig tisdag morgon.  Vi smyger in i 2:ans klassrum där en skrivlektion precis börjat. Eleverna och läraren sitter tillsammans på en stor matta på golvet, ingen av dem tar någon notis om vår entré, utan fokus är på den minilektion som precis startat.

Då läraren inleder med att visa en kom-ihåg-lista på smartboarden och brygga dagens minilektion till gårdagens arbete förstår vi snart att eleverna är i en bearbetande fas i sitt skrivande och att dagen kommer att ägnas åt att skriva titlar till egenförfattade texter.

Senare får vi veta att klassen är i slutskedet av ett arbetsområde som handlar om att skriva korta, berättande episoder från sitt eget liv. Eleverna har skrivit flera texter under de veckor som området har pågått och nu har de valt ut sin favorit för bearbetning. Minilektionen fortsätter med en demonstration av vad en alliteration är där läraren och eleverna tillsammans utforskar meningen på blädderblocket och gemensamt upptäcker bokstavsrimmet i den. I par och tillsammans med läraren får eleverna öva på alliterationer. Minilektionen avslutas med en sammanfattning av vad de gjort, vad som var syftet med övningen och en uppmuntran till eleverna att prova på egen hand när de ska skapa titlar till sina egna texter i det självständiga arbetet. Övergången och förflyttningen från mattan till elevernas individuella skrivplatser går som på räls, det märks att eleverna vet precis vad och hur de ska göra.

Vi passar på att låta vår nyfikna blick vandra klassrummet runt och får känslan av att varje kvadratmeter är planerad in i minsta detalj, att det finns en tanke bakom varenda del av rummet. Elevbänkarna är grupperade i små öar, små låga bokhyllor, som inhyser klassrumsbiblioteket, omgärdar den öppna ytan där samlingsmattan täcker golvet. Väggarna pryds av planscher som speglar och stöttar det arbete som pågår och stora ytor är reserverade för elevarbeten som presenteras på ett tilltalande sätt.

  

   

Vi tar också chansen att titta närmare på vad eleverna arbetar med och får se hur de provar minilektionens innehåll på egen hand.

 

Under tiden ägnar sig läraren åt elever individuellt eller i smågrupper i konferenser för att kunna ge behovsbaserat och anpassat stöd. Skrivlektionen avslutas med ytterligare en samling på mattan där elever och lärare delar erfarenheter från dagens arbete. Läraren tar chansen att lyfta goda exempel från det hon sett elever klara av och göra under arbetspasset, hur hon sett elever prova bokstavsrimmet i sina titlar. Eleverna får också dela med sig kring hur de tänkt och gjort.

Studieresa

Ja, att det var en helt vanlig tisdag morgon stämmer nog inte riktigt. Klassrumsbesöket ovan inledde nämligen den studieresa jag och min kollega @FrokenLindblom nyligen kunde genomföra tack vare ett stipendium från www.sfub.se. Besöket blev ett i raden av 15-20 stycken som vi gjorde på tre olika skolor på Manhattan och i Brooklyn, New York i oktober 2013. Skolorna vi besökte var Primary Schools, Pre-Kindergarten upp till Grade 5. Förutom studiebesöken deltog vi i en läs- och skrivkonferens som gick av stapeln en lördag, arrangerad av och på Teachers College (TC), Columbia University.

TCRWP

De skolor vi besökte samarbetade med Teachers College Reading and Writing Project (TCRWP) som är ett permanent forsknings- och kompetensutvecklingsprojekt, startat av Lucy McCormick Calkins, Robinson Professor of Childrens’s Literature, för mer än 20 år sedan. Genom forskning, produktion av pedagogisk litteratur, kompetensutveckling för lärare och arbete tillsammans med lärarna i och utanför klassrummen på skolorna syftar projektet till att utveckla lärarnas kompetens i att handleda och vägleda elever till att bli reflekterande och självständiga läsare och skribenter.  I USA benämner man ofta den här undervisningen för ”The workshop model for instruction” medan vi i Sverige vanligtvis kallar den för en instruerande, modellerande och reflekterande läs- och skrivundervisning.

The workshop model for instruction

Det inledande exemplet är ett försök att illustrera en Writing workshop och dess olika delmoment (minilesson, independent work or partner work, conferences, sharing) som en av pusselbitarna i den här instruerande läs- och skrivundervisningen som också innefattar Reading workshop, Read aloud, Shared reading och Word Study/Phonics. Några komponenter som ses som avgörande för att elever ska utvecklas till självständiga, reflekterande läsare och skribenter är:

  • tid att läsa och skriva varje dag,
  • lättillgängliga böcker på rätt nivå, s k just right books, och

 

  • en explicit undervisning i hur man läser och skriver – att få direkt och konkret undervisning i hur man gör för att skriva olika texter och för att förstå, tänka och reflektera kring det man läser.

För att kunna erbjuda detta har man valt att organisera både den fysiska klassrumsmiljön och den pedagogiska miljön på ett sätt som ser i stort sett likadant ut på alla skolor kopplade till TCRWP.  Exemplet ger förhoppningsvis också en liten vink om en medveten klassrumsmiljö där man har byggt upp olika rum för lärande i rummet, för att skapa möjlighet att lära och tänka tillsammans i olika konstellationer – i par, i smågrupper, i halv- och helklass men också på egen hand. Tänket bakom denna lärmiljö härstammar ex från Vygotskij och en socialkonstruktivistisk kunskapssyn.  Språket ses som människans främsta redskap för att tänka, kommunicera och lära. Dessa tankegångar formar innehåll, upplägg i undervisningen, lärarens förhållningssätt samt både lärarens och elevens ansvar och roll i lärprocessen.

Läraren ser eleverna som medskapare i processen att utvecklas och lära, men fungerar också som en modell; som en mer erfaren läsare och skribent som både stöttar och utmanar eleven att ta nästa kliv i sin utveckling.  Undervisningen är behovsstyrd vilket också innebär att lärarna har ett formativt förhållningssätt och arbetar med bedömning för lärande med följden att elevens utveckling och nuläge visar riktning för undervisningen.

Kännetecknande för den här explicita undervisningen är hur lärarna bygger stöttande ställningar kring eleven genom att instruera, modellera och visa hur man gör för att läsa och skriva, hur man gör för att förstå en text, vilka strategier och hur man använder dem o s v. Alla dessa planscher s k charts  som sitter på väggarna är en del av stöttningen, som en slags visuell påminnelse för att eleven så småningom ska kunna bli allt mer självständig i sitt läsande och skrivande. Allt eftersom eleven utvecklar en högre grad av självständighet plockas de stödjande ställningarna bort.

    

Jag upplever att elevernas delaktighet och inflytande är stort, men utan överlämnat ansvar – ingen elev lämnas ensam i sitt lärande. Undervisningsstrukturen erbjuder alltid explicit instruktion och möjlighet att öva tillsammans med läraren och kamraterna innan det självständiga arbetet tar vid. Eleven får aldrig bara en uppgift att utföra, utan även undervisning om hur uppgiften kan utföras, som ett redskap för att kunna genomföra arbetet.  Lärare och elever utforskar kännetecken på kvalitet tillsammans som kan resultera i bedömningskriterier. Dessa kriterier fungerar som vägvisare och guidar eleverna att komma vidare i sin utveckling. Eleverna har individuella mål och vet vilka strategier de tränar på och vad de behöver utveckla. Vid behov kan de själva begära att få konferenstid med sin lärare.

  

Samtalet som metod används flitigt och ses som en förutsättning för att utveckla individens tänkande och lärande. Eleverna reflekterar på egen hand och tillsammans med läraren eller varandra, muntligt och skriftligt. I den här undervisningen används loggböcker och post-it-lappar flitigt för att dokumentera tänkandet och man har utvecklat modeller för parsamtal (turn & talk), pararbete (partner work/partnership) och samtal i grupp.

     

För att konkretisera tänkte jag ge ytterligare några undervisningsexempel. De flesta exemplen är från reading workshops och följer då strukturen med en inledande gemensam minilektion, självständigt arbete eller arbetet i par där läraren samtidigt genomför konferenser enskilt eller i grupp och en avslutande stund för att dela med sig.

Kindergarten – Reading workshop

Minilektionen startar vid the meeting area, på den stora mattan. Fokus är  partner reading och läraren skapar en inledande brygga med orden ”Yesterday we used bookmarks to mark our favorite part of the story, today we are going to help you what to say to help your partner talk more”.  Eftersom detta är ett ICT-klassrum (Integrated Co-Teaching, d v s en general educator och en special educator arbetar tillsammans i klassen då 40-50% av eleverna är i större behov av stöd och har en IEP, indivdualized educational plan). Lärarna modellerar och visar hur ett partner talk kan gå till; hur man gör och vad man säger. Lärarna ställer därefter frågor: “Did you observe us? ” ”What did you notice?” ”Did you notice how we did/say?” “Did you notice how I helped her to say more when I asked why?”

Minilektionen avslutas och arbetet övergår i enskild tyst läsning på de individuella läsplatserna, rygg mot rygg mot läskamraten.

Efter en liten stund är det dags för parläsning. Eleverna har fått lära sig vad de kan säga för att få till ett bra pararbete, t ex ”håll boken i mitten”, ”kan vi börja från början” och de har ett bokmärke som används för att markera favoritstället i boken.

 

Precis som på alla lektioner när eleverna arbetar självständigt eller parvis ägnar sig läraren/lärarna åt conferences. Den här lektionen sker det i smågrupper.

Innan workshopen avslutas väljer lärarna att lyfta elever som praktiserat minilektionens poäng: ”I saw some things I’d like to share with you.  I saw Matthew say ‘Can you hold your book in the middle? Can you start from the beginning?’ They are ways to help your partner.” Det sista som händer är att eleverna får göra en slags självutvärdering när läraren frågar om de kom ihåg att använda ordet why tillsammans med sin partner och eleverna svarar med sin tumme upp vid ett jakande svar.

Grade 1 – Reading workshop

Det är reading workshop i klass 1. Minilektionen handlar om att sätta upp mål för sin läsning som ett led i att kunna hålla fokus under läsningens gång. Vi får vi ett fint exempel på hur läraren först demonstrerar tre olika strategier när hon läser en storbok.

Språket är explicit och innehåller fraser som ”watch me”  ”I’m going to show you”.  Strategierna som benämns är att peka på orden samtidigt som man läser, att läsa med viskröst och att läsa tyst inne i huvudet.

Eleverna och läraren övar tillsammans innan det är dags för eleverna att bestämma sig för ett individuellt mål för dagens läsning och återgå till sina läsplatser. Som ett stöd för det självständiga arbetet finns det charts på väggarna från dagens, och tidigare workshops. När vi går runt och pratar med de sexåriga eleverna har de fullständigt klart för sig vilket mål de har i sikte och de visar gärna upp hur de använder vald strategi. 

Grade 4 – Reading workshop

Fokus för den här workshopen är att öka kvaliteten i partnership talk. Eleverna får se på en film där elever i åk 5 genomför ett parsamtal. Eleverna uppmuntras till att undersöka ”How does a successful partnership sound, look and act like? ” genom att studera vad eleverna i filmen säger, vad de gör och hur det ser ut. Under filmen stannar läraren upp då och då för turn & talk så att eleverna två och två kan diskutera vad de lagt märke till.

Efter filmsekvensen får eleverna delge varandra vad de har upptäckt och läraren antecknar. Istället för att läraren talar om vad som kännetecknar ett lyckat parsamtal får eleverna upptäcka faktorer som påverkar kvaliteten. Detta utforskande förhållningssätt och upplägg är ett generellt utmärkande drag i den här typen av undervisning. I slutet av minilektionen uppmanas eleverna att öva på det de precis har lärt sig och att ta stöd och hjälp av den chart som utmejslades när läraren skrev ner elevernas förslag.

Grade 5 – Read aloud

En Read aloud innebär ca 20 minuters interaktiv högläsning. Syftet är t ex att dela läsupplevelser, njuta av läsning, att läraren kan modellera hur en master reader gör vid läsning utifrån strategier. En read aloud innehåller just högläsning men också turn & talk då eleverna diskuterar sina tankar och idéer om den lästa texten i grupper eller par.

Vid det här tillfället får vi bevis på hur eleverna tränats i modeller för att samtala, hur eleverna har fått redskap i att kunna interagera med sina partners på ett effektivt och reflekterande sätt. Rutinen att övergå från högläsning till turn & talk och tillbaka igen sitter som en smäck. Det finns muntligt uttalade och synligt nedskrivna mål med aktiviteten, likaså en chart med kännetecken för ett givande samtal . När eleverna därefter i helklass får dela med sig av tankarna från parsamtalen är det fantastiskt att se hur eleverna har övats i att uppmärksamma och lyssna på varandra. Första personen som svarar berättar och motiverar sin tanke. Nästa person på tur bygger vidare på det första personen sa och uttalar sin egen tanke: ” I agree with…and…”, tredje personen som talar knyter an till de båda föregående talarna. Exemplet visar hur eleverna använder varandras tankar för att vidga sitt eget tänkande. Under tiden eleverna delar med sig uppmärksammar lärarna hur eleverna tänkt, att de t ex gjort kopplingar till sig själva, andra texter eller världen runt omkring genom att anteckna detta på ett blädderblock.

Grade 4 – Reading workshop

Den här lektionen följer mönstret för hur en workshop går till och handlar för dagen om hur man kan öka kvaliteten på samtal om karaktärerna i böckerna eleverna läser. Tillfället illustrerar framför allt hur läraren på ett tydligt sätt möjliggör för eleverna att upptäcka skillnad i kvalitet kring hur man pratar om och beskriver karaktärernas yttre och inre egenskaper. Exemplen som används är från en bok klassen har läst tillsammans vid Read aloud. Läraren har skrivit ner tre exempel på stora post-it-lappar. Eleverna får i par diskutera och motivera om exemplen är värda 1, 2 eller 3 stjärnor. Efter någon minuts turn & talk lyfts tankarna i helgrupp.

  

När alla tre exempel har diskuterats sammanfattar läraren vad de kommit fram till och instruerar fortsättningen. Nästa steg är partner work och som utgångspunkt för pararbetet ska alla eleverna ska ta fram de post-it-lappar de hittills har skrivit när de läst och där de skrivit tankar om bokens karaktärer. Tanken är att de ska få syn på sig själva och sin egen utveckling, kunna jämföra sitt eget arbete med minilektionens exempel och kunna använda dessa som modell för att utvecklas vidare.  

Avslutande reflektioner från en specialpedagog

De exempel du fått ta del av kan omöjligt ge en heltäckande och rättvis bild av den undervisning vi fick vara med om, men är ett försök att delge några av de erfarenheter som studieresan ledde till. Jag tänkte avsluta med att sammanfatta några av de saker som gjort att den här instruerande och reflekterande undervisningen väckt mitt (special-)pedagogiska intresse.

Jag drivs av en önskan och strävan om att skolan och undervisningen ska kunna omfatta alla elever. Att vi accepterar att alla elever är olika, att olikheter ses som det ”normala” och att det är något som är värdefullt.  Följden av detta blir att skolan anpassar sig till eleven och inte tvärtom. Det innebär att undervisningen måste starta vid varje elevs utgångsläge. Det är denna position som visar vägen för undervisningens utformning och innehåll och bidrar till att vi måste utveckla flera undervisningar. Det gäller att hitta en organisation och struktur som stöttar och möjliggör att utforma flera undervisningar på det här sättet utifrån de olika elever som finns i en klass, att individanpassa. Det handlar inte om att skräddarsy individuellt arbete där elever lär sig enskilt, skilda åt från varandra. Det handlar istället om att skapa en gemenskap som bas där olikheterna kan berika varandra, där eleverna involveras med och lär av varandra. En balans mellan det gemensamma och individuella möjliggör att individens behov kan tillgodoses inom ramen för gemenskapen. Det handlar likaså om att skapa en kontur kring lärandet så att eleverna vet var de är, vart det ska och hur de ska ta sig dit, både praktiskt, rumsligt och i sitt lärande. Det skapar trygghet, begriplighet, meningsfullhet och en känsla av sammanhang, något som är viktigt för alla elever, men inte minst för de elever som upplever att lärandet är en lång uppförsbacke och att skoldagen är en kamp. Det är viktigt att ha höga förväntningar på att alla elever kan lära med stöttning, strategier och verktyg; att den sociala kontexten är avgörande för individens möjlighet till lärande och utveckling.

Det fantastiska och fina med undervisningarna vi möttes av under vår studieresa var att det var just de här delarna de lyckades så bra med. De vackra orden, om t ex olikheter som resurs eller att utgå från varje elevs erfarenheter och behov, hade omsatts – från retorik till praktik. Ingredienserna i den här praktiken är också, enligt mig, nycklar för inkludering.

Det finns många likheter i det vi såg med hur man t ex runt om i Sverige idag arbetar för att t ex utveckla en aktiv läsförståelseundervisning, genom t ex reciprok undervisning (RT) eller hur man arbetar med språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och bedömning för lärande. Likheterna, tänker jag, består av en gemensam grund i form av kunskaps- och människosyn samt forskning om lärande.

En av rektorerna på skolorna vi besökte menade att den här undervisningen kräver stor insats och stort engagemang av skickliga och kompetenta lärare. Att utveckla den här typen av undervisning är förstås inte något man gör i en handvändning eller på ett enkelt sätt som enskild lärare.  Men det är en undervisning som är väl värd att börja samarbeta kring och kollegialt sträva mot eftersom dess hörnstenar skapar stor potential till att vara en läs- och skrivundervisning för alla elever.

Vill du veta mer?

USA

Det finns mer information om TCRWP på deras hemsida http://readingandwritingproject.com/.  Du kan t ex hitta

Sverige

I regi av Center för Skolutveckling http://centerforskolutveckling.goteborg.se/ har man i Göteborg under flera år satsat på att utbilda lärare i denna reflekterande, modellerande och instruerande läs- och skrivundervisning.  Flerdagarskurser med utbildare från TCRWP har genomförts på novemberloven och genom läs- och skrivutvecklarna i Göteborgs Stad har skolor fått möjlighet till stöttning i att utveckla sin undervisning i den här riktningen. Arbetar du på en skola i Göteborg och ännu inte har fått det stödet kan skicka en förfrågan till CFS.  Du kan också ta kontakt för att veta mer om Göteborgs Stads arbete kring detta eller om du har frågor kring denna läs- och skrivundervisning. Kontakta Lotten Ekelund, utvecklingsledare vid CFS: lotten.ekelund@stadshuset.goteborg.se

Det finns filmer med undervisningsexempel från skolor i Göteborg. Ett exempel på en modellerande undervisning om instruerande texter i åk 2, Skutehagens skola finns här: http://www.youtube.com/watch?v=RetS1F_e9g4

Fler filmer finns att söka här: http://www.youtube.com/user/TorghandelGoteborg/videos

Boktips

Mellan raderna. Strategier för en tolkande läsundervisning (Britta Stensson, 2006)

http://daidalos.se/sok?11_bookView=1&11_subject=351

Berätta mer! (Zoe White, Amanda Hartman, Lucy Calkins, 2010)

http://daidalos.se/sok?11_bookView=1&11_subject=515

Tankens mosaik (Susan Zimmerman, Ellin Oliver Keene, 2003)

http://daidalos.se/sok?11_bookView=1&11_subject=257

ANNA

Om du har synpunkter eller frågor om t ex studieresan eller mina kunskaper, erfarenheter eller tankar kring en undervisning inspirerad av TCRWP finns jag på Twitter @annabengtsson9 eller  anna.bengtsson999@telia.com.

/Anna Bengtsson 

18 Comments

Filed under inspiration, Språkutveckling, Svenska/Sv som andraspråk