Nu visar vi vägen

Låt lärare visa vägen är rubriken på dagens ledare i GP. En sammanfattning av den senaste tidens skoldebatt som innefattar den omdebatterade debattartikel som Jan Björklund skrev, twitterstormen under hashtagen #merkateder, Zarembas artikelserie, Aftonbladets granskning och nu #skollyftet som också har en egen blogg här.

Jag har funderat kring hur vi höjer statusen på läraryrket. Det finns inga enkla lösningar och jag tror inte att ett förstatligande automatiskt löser alla problem.  Däremot behövs kontroll av skolorna genom Skolinspektionen.

Jag välkomnar lärarlegitimationen, men undrar stilla varför det examensbevis vi redan har inte kan räcka.  Krav på att man som skola och enskild lärare faktiskt arbetar enligt läroplanen känns också mer än rimligt. Nu när Lgr11 snart styr vårt arbete kanske alla en gång för alla släpper Lgr80? Vi måste få till ett gott arbetslagsarbete och få alla att inse att vi har ett gemensamt uppdrag för att eleverna ska lyckas. Läraryrket får aldrig vara ett ensamarbete, den tiden borde vara förbi för länge sedan.

I GP förstår man inte att Björklund provocerar med sitt uttalande om att läraren ska återgå till katedern. Vi hade samma diskussion i arbetslaget för någon vecka sedan. Frågan var vad Björklund egentligen sa och vad vi tolkar in för budskap.

Jag provoceras av att den som ska styra skolan i Sverige inte inser att katederundervisning, som den definieras i t.ex. NE inte har stöd i de styrdokument vi arbetar efter. Eleverna kan inte längre ses som behållare som den upplyste och auktoritäre läraren ska fylla med god kunskap.

Nu var det kanske inte det Björklund menade och inte heller Zaremba. Det exempel Zaremba tog upp som katederundervisning är det definitivt inte. Problemet är att de som leder debatten inte har den kunskap som behövs för att verkligen beskriva verkligheten.

Det är definitivt dags att ta upp goda exempel från dagens skola och förklara för dem som inte är insatta hur en undervisning 2011 kan och ska se ut.

Problemet med att säga att lärare ska visa vägen är att alla lärare inte är lika. Det finns egentligen inget givet rätt och fel i undervisningen. Det som funkar för en kanske inte är rätt alls för en annan. Kravet måste dock vara att styrdokumenten följs och så är inte alltid fallet.

Jag önskar en debatt som verkligen knyts an till det uppdrag vi har på pappret, kalla det vetenskaplig grund om du vill. De känslomässiga inläggen måste finnas i debatten, men inte bara för att uttrycka känslor, utan också för att visa svårigheten i vårt uppdrag. För att lyfta debatten och därmed skolan måste vi dock visa att det finns mer i läraryrket än vad de som gått i skolan ser.

Det är dags att visa vägen!

//Linda O

Inlägget finns också på min blogg  Ordklyverier.

29 Comments

Filed under Skollyftet

29 Responses to Nu visar vi vägen

  1. Jag anser att du har fel i att ”föreläsningar, förevisningar och förhör med klassen kollektivt” saknar stöd i styrdokumenten. Vi ska enligt styrdokumenten möta elevernas behov och vi har mål som gäller alla elever som handlar om förståelse och skapande men är det underlag nog för detta påstående. Nej!

    Teorin om situationsanpassat ledarskap stödjer att vi bör ge mycket instruktion till de som är nya och osäkra på ett område. Teorin om lärstilar visar att många elever får sina behov tillgodosedda bäst genom att lyssna, många elever får det bäst som del av en grupp. Det är klart att variation i undervisningsformerna är nödvändig för att möta alla men de mesta talar för att genomgångar och det flerstämmiga klassrummet är oerhört centralt i en bra undervisning och att det stämmer väl in med vad styrdokumenten säger. Även förståelse och skapande kan stimuleras med dessa metoder.

    Sen vill jag att vi alla lärare börjar räkna efter. En timmes lektion delat på 30 elever blir 2 minuter per elev, det är inte mycket vi hinner förklara en och en. Detta effektivitetskrav får vi inte blunda för.

    Det viktigaste för ett skollyft är att vi alla börjar prata om det vi vill ha istället för att prata om det vi inte vill ha. k-ordet ska bort som ett skällsord mot andra lärare.

    • Personligen uppskattar jag oftast 2 min individuell feedback mer än 60 min föreläsning. De bästa föreläsningarna ser man ju ändå på TED. Har även haft många elever som inte klarar att sitta 15 min i helklass (oavsett lärare) men däremot nästan på egen hand kan läsa in ett teoretiskt avsnitt från en bok och sedan tenta av det med strålande resultat. Men där är vi ju alla olika att det är bäst för majoriteten med 60 min i helklass. Det viktiga är att det är kvalité för eleven, inte vilken metod. Alla metoder kan missbrukas. Hade en klassföreståndare i gymnasiet som efter 3 år inte kunde namnet på alla i klassen (duktig i sitt ämne men..), det är att missbruka helklassundervisning. Fram för många olika metoder och mod att se och erkänna när ens metod inte fungerar och man behöver tänka om. Lesson studies vill jag verkligen vilja börja med, för att utveckla just gruppundervisningen, tror det skulle ge ett jättelyft!

      • I de ämnen som jag undervisar i skulle eleverna vara totalt chanslösa om de bara fick 2 minuters förklaring per lektion. Jag skulle inte hinna förklara mer än högst en tiondel av kursen och med tanke på elevernas svårigheter med läxorna så ser jag inte eget arbete som en framgångsväg.

    • Det går inte att svara på svaret så jag svarar här. Jag undervisar i kemi vilket också brukar vara en utmaning att förklara på gymnasiet. Jag är dock även inblandad i både matematik. och fysikundervisning. För de elever som hamnar hos oss (ja, de är undantag), har helklassundervisning inte visat sig vara en framgångsrik metod, de har prövat flera skolor och lärare. Alternativa metoder måste då till. Elever som ansetts som för besvärliga/omöjliga att ha i helklass eller de som helt enkelt vägrat gått dit, trots stor begåvning i ämnena, bör ändå få chans att läsa in gymnasiet och ta vara på sin begåvning. Då kan några minuters bollande med lärare per timmes studerande vara bättre än ingenting. Har sett mina elever med framgång fortsätta på till exempel KTH, där man har ett flexibelt undervisningsupplägg. (Endast det som måste göras i helklass är obligatoriskt att göra i helklass, för den som önskar ha det upplägget + att allt finns tillgängligt digitalt.) Jag vill inte säga emot inlägget utan håller med om att det nog är mest effektivt att undervisa majoriteten av elever i dina ämnen i helklass.

  2. Pingback: Brist på färdighetslärare | Kunskapsbloggen

  3. ”föreläsningar, förevisningar och förhör med klassen kollektivt” i motsats till individualisering och att endast använda det är inte nog och har därför inte stöd i Lgr11. Det är klart att en bra lärare varierar sin undervisning och i en sådan ingår både föreläsningar, förevisningar och förhör med klassen kollektivt. De kan dock konstrueras på olika sätt och det är kanske där diskussionen ska fortsätta. En föreläsning kan vara att jag som lärare talar om hur det är, den kan också kombineras med en dialog där eleverna är aktiva. Jag föredrar det senare. Förevisningar kan handla om att jag som lärare har facit, men det kan också handla om att jag visar ett exempel på hur det kan vara och diskuterar hur eleverna kan göra. Jag använder mig ofta av mallinlärning och visar alltid eleverna ett exempel innan de själva ska göra en uppgift. Det handlar om tydlighet, men inget facit. Och förhör, klart förhör är okej, men vi ska vara medvetna om vad de testar. Det är en kontroll för att se att eleverna hänger med, men alla rätt ger knappast högsta betyg.

    Frågan är då om det är den kollektiva undervisningen det ska satsas på eller kanske mindre klasser där det går att variera undervisningen?

    • Det finns ganska hyfsade möjligheter att variera undervisningen med projekt, PBL, grupparbeten och individuell återkoppling trots storleken på klassen. Jag vill gärna ha mindre klasser men ser det som en utopi att förvänta sig stora förändringar. Kunskap/lärartid, Lärande/krona kommer att vara alltför viktigt vare sig SKL eller staten styr.

  4. Britt Nilsson-Faxman

    Absolut är det viktigt med fler lärare i debatten. Men, utan Zaremba inget ”Skollyftet”.
    Något jag saknar är mer ryggrad hos alla dessa ickelärare som försatt oss i den situation vi är i idag. Lärare i grund- och gymnasieskola vet sedan ganska länge att innehållet i Zarembas artiklar är till allra största delen sant. Faktum är också att Sverige utmärker sig internationellt som extremt på många sätt. Många av de reformer som genomförts – trots lärarmotstånd – är ju helt missriktade vilket bl.a. John Hattie visat i sin forskning.
    I ett extremt läge krävs det kloka och modiga människor som ställer sig upp och medger att de bidragit till mindre lyckade innovationer och reformer. En av dem är Bengt Silfverstrand (S) som bad lärarkåren om ursäkt i Aftonbladet här om veckan.
    Jag blir beklämd när jag nu ser, istället för en viss självrannsakan hos de ickelärare Zaremba skriver om, en hätsk motmobb vars mantra blir ”inte svart och vitt”, ”mer komplext”, ”svartmålning” etc. Många av dessa är samma personer som åstadkommit de problem vi har idag, ingen nämnd ingen glömd.
    Som jag ser det står debatten och väger. Ska det bli två läger som ser ut som följer: Lärarförbundet/SKL, fackpedagoger, f.d. Skolverksanställda etc. i det gula laget, och ”vanliga lärare” dvs vi som maktlösa betraktat 20 års misslyckad s.k. skolutveckling och känner igen oss i Zarembas beskrivning i det gröna laget?
    Min bestämda uppfattning är att det krävs en självrannsakan, helst offentlig, från det gula laget för att få till en konstruktiv debatt. De som nu talar om ”svartmålning” har ofta alldeles för mycket i sina ryggsäckar. Vad som finns i de ryggsäckarna har Zaremba försökt belysa för allmänheten. Vi i det gröna laget har känt till detta länge, och säkerligen varit alldeles för tysta av olika anledningar.
    Nu blev det ”vi och dom”. Synd men så är verkligheten ibland. Min åsikt är att möjligheten att lösa detta och komma vidare är ett större mod från det gula laget. Se Bengt Silfverstrand som ett föredöme. Medge misstagen!

    • Intressanta tankar som jag tackar för att du delar med oss.

      För det första, Skollyftet var på väg att lanseras (under annat namn) långt innan Zaremba publicerade sina artiklar för vi är många lärare som tycker att det är viktigt att sprida det som är positivt och bra med den svenska skolan som en motvikt till medias skildring.

      För det andra, jag tillhör de som har kritiserat den onyanserade bilden av skolan och tyckt att debatten varit svart och vit men jag tillhör ändå inte ”gula laget”. Jag är LR-medlem och för strukturerad lärarledd undervisning med lärare med rätt behörighet som undervisar i rätt ämne i rätt åldersgrupp.

      Jag tror det synsätt som du har bidrar till polariseringen och vi och dom-tänkandet. Jag har jobbat i skolan sedan 1999, ingen livstid, direkt, men ändå tillräckligt länge för att kunna uttala mig om att jag inte alls känner igen mig i allt det som Zaremba skriver om och jag kan inte se hur denna offermentalitet från ”det gröna laget” kan leda framåt.

      Nä, jag tror på samarbete och på att lyfta varandra. Inte vänta ut att ”de andra” ska ta sitt ansvar och be om ursäkt. Våra elever har inte tid att vänta längre. Vi har alla ett ansvar att ta! Att skuldbelägga andra är bara ett sätt att inte ta sitt eget ansvar, tycker jag.

      • Britt Nilsson-Faxman

        Kan vi vara överens om att vi inte är överens? Har själv jobbat i grundskolan sedan 1981. Jag känner igen mig fullständigt i Zarembas bild. Tyvärr.
        Jag har respekt för din och Jan E:s syn på att lyfta fram det positiva. Den synen är kanske självklar om man inte känner igen sig hos Zaremba.
        Det behövs stora och genomgripande förändringar inom skolan. Mitt problem är att det blir svårt med bakåtsträvarna i det gula laget i maktpositioner och som ”agendasättare”. De (enligt mitt sätt att se) biter sig fast vid gamla ”sanningar”. Min erfarenhet, och den är lång och omfattande, säger att man inte självmant bara kommer att ge upp sina positioner. Därför ser jag helst att man i det gula laget börjar med att tona ner sina gammalmodiga teser. Man kan t.ex. börja med att erkänna John Hatties slutsatser om svensk skolutveckling. Det borde man kunna göra utan att tappa alltför mycket ”ansikte”.
        Jag är definitivt inget ”offer”. Om ni bara visste hur mycket integritet och stolthet det krävdes för att stå för de åsikter jag redovisar här för både tio och tjugo år sedan.
        Man kanske kan se våra meningsskiljaktigheter som att vi verkar för enighet och återupprättande av professionen från två håll. Då menar jag att Skollyftet verkar mer på gräsrotsnivå och jag är av den uppfattningen att man också måste utmana ”höjdarna” i det gula laget. I vårt lag har vi inte många ”höjdare”, men jag tror det kommer att bli fler samtidigt som jag inte tror att de gula ”höjdarna” kommer att flytta på sig frivilligt.

      • Självklart kan vi vara överens om att vi är oense men det är ju inte så intressant som att försöka förstå varandra. Och jag vill verkligen förstå.

        När du pratar om bakåtsträvare i dert gula laget, vad menar du då? I mina ögon känns det gröna laget mer barkåtsträvare med drömmen om den gamla skolan där det var ordning och reda och barnen satt tysta i sina bänkar medan läraren mässar ifrån katedern. Jag raljerar självklart, men det är den bild som många får av det du kallar ”gröna laget”.

        Menar du att de som besitter verklig makt i skolan idag tillhör gula laget? Och om man då bortser från politiker och SKL menar du då att det är ”icke-lärare” (förklara gärna vilka du menar då) i form av obehöriga/behöriga fast på fel nivå som besitter makt? Eller vad menar du egentligen?

        Vilka i det gula laget motsätter sig det som Hatties forskning visar? Det har jag inte heller förstått.

        Jag känner att din verklighetsbild är en helt annan än min och jag hoppas du har lust att förklara lite mer ingående så jag kan förstå hur du menar.

    • Vi ska sluta gnälla över gamla oförätter men inte vara fega kring vilken lärarkategori vi tillhör. Jag är oerhört stolt över att få vara en behörig gymnasielärare och ifall de duktiga förskollärarna också vill kalla sig lärare så gärna för mig. Jag är stolt över min smala ämneskompetens och den erfarenhet jag har byggt upp kring elever på teknikprogrammet och deras behov. Vi behöver bli många läger, många yrkesidentiteter, många individer som är olika. Det är det bästa för skolan och eleverna. Vi måste sluta gnälla på andra och glädja oss åt de positiva exemplen och att Zarembas artiklar ger oss möjlighet att lyfta skolproblem för elevernas skull.

      • Britt Nilsson-Faxman

        Visst Jan, men hur hävdar man ”vi behöver bli många yrkesidentiteter” när det stora och starka lärarfacket har bestämt att alla är lärare? Jag har väldigt svårt för det utan att polarisera.

      • Men Britt, förskollärare är också lärare. Det är väl inget konstigt med att Lärarförbundet kallar dem för det? De andra ”övriga” enligt Lärarförbundet är skolledare och annat, inte lärare.

        Det finns väl inget motsättande i att alla vi som har hand om barn och ungas lärarande i Sverige kallas för lärare? Sedan är vi olika slags lärare och har olika kompetens eftersom vi jobbar med barn och ungdomar i olika åldrar och i olika ämnen. Vem eller vad säger något emot att det finns olika yrkeskategorier inom läraryrket? Det är ju snarare det som är vår styrka, att vi är olika och har olika kompetens men ändå arbetar mot samma mål.

        Jag kan verkligen inte förstå denna polarisering. Vi är alla lärare och borde sträva åt samma håll oavsett hur gamla barnen eller ungdomarna är!

  5. lfradicals

    Håller med Britt Nilsson-Faxman i vad som måste(självrannsakan hos det gula laget) till innan det kan enas om ngt gemensamt. Därtill har det varit för mkt maktspråk under de senaste 20 åren!

    Bra skrivet!

    • Ja, det har varit alldeles för mycket maktspråk de senaste 20 åren. Nu är det dags att sopa fram problemen från under mattan men inte glömma vår stolthet över alla problem vi åtgärdar.

  6. Tack Britt för ditt inlägg!

    Är gymnasielärare och ekonom, varken medlem i LR eller LF, vilket egentligen är helt ointressant i det här sammanhanget, men det kan ju finnas de som undrar. Precis som Anna Kaya hör jag till dem som reagerat på den negativa bild av skolan som ofta skildras i media. Jag tvivlar inte på att den bild som t ex Zaremba skildrar existerar. Det finns många skolor där verksamheten uppenbarligen inte alls fungerar och det finns alldeles för stora skillnader i våra svenska skolor, vilket självklart långt ifrån är en önskvärd situation. Men, jag vet också att det runt om i Sverige finns många skolor (både fristående och kommunala) som uppvisar bra resultat, lärare på alla stadier, som brinner för sitt yrke och lär av varandra, utvecklar sin undervisning, vågar prova nya metoder när de gamla inte fungerar, får sina elever att känna lust & motivation, hjälper dem att utveckla viktiga kompetenser inför framtiden m.m. och jag tror det är viktigt att vi visar på både det som är bra och på det som är dåligt.

    Läraryrket är ett av de absolut viktigaste yrke man kan ha och många av oss tror jag också tycker att det är ett av de roligaste yrken man kan ha, trots hög arbetsbelastning, usel löneutveckling och låg status. Min förhoppning är att Skollyftet ska kunna bli en samlingsplats & inspirationskälla för alla oss lärare där vi kan ta del av hur andra har jobbat och lyckats men också ett forum där vi kan diskutera hur vi får en bättre skola. Det behövs granskning, men det behövs också att vi visar på det som är bra och på de som lyckats för att ta oss framåt.

    Precis som du, tycker jag också att det är tråkigt att man kan urskilja ”två lag” i debatten och hoppas, för skolans skull att vi till slut kan komma fram till en enighet om hur vi bäst får till en riktigt bra skola – och i den diskussionen tror jag att det är viktigt att vi lärare kommer till tals, oavsett om vi jobbar i förskolan eller i gymnasiet och oavsett vilket fackförbund vi valt att tillhöra.

    /Helena

  7. Helén Engdahl

    Britt Nilsson-Faxman skriver:
    ” vi som maktlösa betraktat 20 års misslyckad s.k. skolutveckling och känner igen oss i Zarembas beskrivning i det gröna laget?”
    Jag undrar: Varför denna maktlöshet??????? Känns som en oerhört genant beskrivning av en yrkesgrupp som tycker att det har det viktigaste och roligaste jobbet man kan ha och som dessutom har mandat och all möjlighet att åstadkomma vilka förändringar som helst i skolvardagen. Ska det verkligen behövas en Zaremba för att lärare på golvet ska kunna förändra sin vardag med eleverna, om de nu anser att vardagen inte fungerar ???????

    • Jag håller med! Det känns inte alls bra att höra att det tydligen finns så många lärare som under så många år har lidit i tysthet och motarbetats av ”gula laget” och kommunerna. Jag känner inte igen mig. Jag har aldrig känt maktlöshet, jag har alltid känt att jag har makt att styra över min egen undervisning och över min egen skolvardag. Jag har inte alltid varit nöjd men jag har aldrig gett upp utan ständigt försökt påverka.

      Har man inställningen att allt är någon annans fel och att man inte har makt nog att påverka sin egen arbetssituation då kanske man borde tänka till en gång extra. Och om man dessutom lägger ansvaret på ”icke-lärare” (vilka det nu är?) känns det ju ännu mer absurt.

    • Ja, jag bytte arbetsplats ett antal gånger för att komma ifrån det gula laget men jag inser med tydlighet att de inte är likadana utan kritiserar ANDRAS undervisning och yrkesidentiteter utifrån olika utgångspunkter. Må vi upplösa det gula laget och satsa på grönt vårens och sommarens färg, vi som bor i ett land som har hur många nyanser av grönt som helst.

  8. Britt Nilsson-Faxman

    Oj, det var mycket att svara på! Får försöka sammanfatta.
    Vilka i det gula laget har makten?
    I kommunerna är det politikerna och ekonomerna. När det gäller avtal/lön är LF det till antalet större förbundet med större finansiella muskler. När det gäller organisation, pedagogik,metodik, didaktik är/var det fackpedagogerna på lärarhögskolorna och en mängd ”skolutvecklingskonsulter” av skiftande kvalitet som for runt i landet, liksom Skolverket. Göran Persson hade väldigt stor makt en gång i tiden. Kommunala förvaltningschefer t.ex. skolchefer har stor makt över vårt dagliga arbete etc.
    Jag tycker fortfarande att jag har ett fantastiskt jobb. Varför? Jo, det är arbetet med eleverna i klassrummet som gör att jag fortsätter. Jag måste dock vidhålla att lärarnas möjligheter styra sitt arbete har kraftigt urholkats under 20 år. Se t.ex. Niklas Stenlås skrift ”En kår i kläm”. ”Maktlöshet” kanske var ett illa valt ord.

    ”Har man inställningen att allt är någon annans fel och att man inte har makt nog att påverka sin egen arbetssituation då kanske man borde tänka till en gång extra. ”
    Förstår inte detta riktigt. Det hade kunnat stämma om verkligheten varit en annan mer önskvärd. Vi lärare skriver inte läroplaner och förordningar. Vi gör inte kommunala budgetar. Vi (eller många av oss) har inte makt att bestämma över gruppstorlekar, scheman, löner, mängden fortbildningsresurser, hur mycket dokumentation som behövs, etc. etc.
    Jag menar inte att vi ska skriva egna läroplaner – politiker ska givetvis ha makt över skolan. . . . . . vill bara visa på exempel. Man kan fundera länge på denna utveckling. Sorgligt nog blir ofta slutsatsen; den som bestämmer över pengapåsen bestämmer när det kommer till kritan alltid.
    ”jag har alltid känt att jag har makt att styra över min egen undervisning och över min egen skolvardag.” Var glad för det! Tyvärr stämmer detta inte överallt. Det är en av de saker som Zaremba pekar på. Och vad gör vi då? Försöker man påverka eller är man nöjd med sin egen situation?

    ”tycker att det är ett av de roligaste yrken man kan ha, trots hög arbetsbelastning, usel löneutveckling och låg status.”
    Jag håller med, men hur gör vi något åt den höga arbetsbelastningen, den usla löneutvecklingen och den låga statusen? Varför har det blivit på det viset? Fundera på det! Jag vet inte hur gammal du är, men vi måste arbeta för att göra det möjligt att orka vara lärare fram till pensionen. Hur länge orkar du med den höga arbetsbelastningen? Hur länge har du råd med den usla lönen? Man kanske borde titta på var ansvaret finns för detta? Det är vad jag gör, och jag kommer varje gång fram till det ”gula laget.”

    ”Vilka i det gula laget motsätter sig det som Hatties forskning visar? Det har jag inte heller förstått.”
    Jag har inte sett någon som talar emot hans resultat, det är nog väldigt svårt eftersom han har gjort den största undersökningen någonsin. Tala om motsatsen till ”anekdotisk evidens”! Men, det han kommer fram till borde ju spegla sig i hur det gula laget uttalar sig i olika frågor. Det har jag inte märkt något av.

    ”När du pratar om bakåtsträvare i dert gula laget, vad menar du då? I mina ögon känns det gröna laget mer barkåtsträvare med drömmen om den gamla skolan där det var ordning och reda och barnen satt tysta i sina bänkar medan läraren mässar ifrån katedern.”
    Va?
    De du raljerar över är de jag kallar för ”vanliga lärare”. Tror du på detta själv eller har du svalt det gula lagets propaganda om hur ”vanliga lärare” är? Nu blir jag lite beklämd. ”Drömmen om den gamla skolan”. Trams, skitsnack! Den drömmen kan de som gått i pension ha. Vi i det gröna laget arbetar i skolan varje dag, vad trodde du?

    Det är medvetet jag vänder begreppen och kallar de gula för bakåtsträvarna.
    Exempel: åldersblandad undervisning. Det var väldigt modernt och ivrigt påhejat av det gula laget. Vad säger Hattie? Vad tyckte de gröna?
    F-9-skolor. Detta var också högsta mode och lever fortfarande kvar. Det finns för- och nackdelar som med allt. Men, nutida forskning pekar ju på lärarens djupa ämneskunskaper som väldigt viktiga för undervisningens kvalité. Problemet är att det finns väldigt få lärare med djupa ämneskunskaper i exempelvis alla fyra SO-ämnena. Eller för den delen både Fysik, Kemi, Matematik, Biologi och Teknik. Min skolchef planerar en F-9 skola med endast en parallell i åk. 7-9. Vem ska undervisa dessa elever? Hur ser de lärarna ut? Hur blir undervisningen för eleverna? Vem ska sätta betyg? Hur blir arbetsförhållandena för den behörige lärare som ska åka dit två dagar i veckan för en enstaka lektion ut? Har den läraren makt över sin arbetssituation? Vem har bestämt detta? Inte det gröna laget.

    ”Men Britt, förskollärare är också lärare. Det är väl inget konstigt med att Lärarförbundet kallar dem för det?”
    Jag har väldigt svårt att ta till mig denna formulering. Den motsätter sig själv. Förskollärare är förskollärare. Lärare är lärare. Det är självklart. Det är två skilda yrken. Olika avtal. Olika styrdokument. Det finns inget konstigt i det. Ej heller någon värdering att det ena skulle vara ”finare” än det andra. Elevassistenter, barnskötare, kuratorer, kanslister, Syv, psykologer, rektorer, socialtjänsten m.fl. arbetar också med barn och ungdomar och deras utveckling. Är de också lärare?
    Två saker till sist.
    Att Lärarförbundet beslutat att kalla alla för lärare har förstås ett syfte. Ett syfte som tar för mycket plats att beskriva just här.
    Att definiera mitt yrke på flera olika sätt och införliva andra yrken gör det väldigt svårt att samtala om skolan. Det är svårt att veta vad olika människor menar. Jag tror dock att det gröna laget och en majoritet av befolkningen är överens om vad en lärare är – och en förskollärare. Varför lägga en massa energi på att röra till begreppen?

  9. Tack för många klargöranden men några frågor kvarstår.

    Eftersom jag är en individ som liksom andra individer behöver känna grupptillhörighet funderar jag kring frågan: Är jag med i det gula eller gröna laget? Måste man tillhöra ett av lagen eller kan man starta ett eget lag?

    Denna polarisering, både mellan lärare och mellan lärarfackförbund, skadar lärarnas status. Vi borde enas och lyfta varandra och varandras kompetens i stället för att gång på gång hugga varandra i ryggen och kasta skuld omkring oss. Det är mer som enar oss än som skiljer oss åt.

    Självklart är förskollärare och grundskollärare olika yrkesgrupper. Precis som att grundskollärare och gymnasielärare är olika. Eller SFI-lärare. Eller högskolelärare. Men alla är ändå lärare eller hur? Olika lärare. Avtal och organisation borde inte spela någon roll i just det fallet för lärare blir man om man har en examen från en lärarhögskola, inte beroende på vilket avtal man har på sin arbetsplats eller vilka styrdokument man arbetar efter. Jag kan inte heller förstå varför man ska röra till begreppen. Lärare är vi allihop och vi borde stå sida vid sida och kämpa för bättre anställningsvillkor, bättre arbetsmiljö och en bättre skola för våra elever. Jag kan fortfarande inte förstå varför det måste finnas polariseringar och motsättningar mellan oss lärare. Men det kanske handlar om att jag så förtvivlat mycket vill att det inte ska finnas. För vi förlorar så mycket på det.

    Nåja. Jag tackar dig för att du tagit dig tid att förklara och förhoppningsvis har det gett mig ökad förståelse trots allt. Jag fortsätter dock på min valda väg, att utgå ifrån det som förenar oss och det som fungerar bra för att på så sätt utveckla oss till något ännu bättre i framtiden. För det förtjänar våra elever idag och framöver.

    • Jag tror att de likformighetssträvanden som drivits av Lärarförbundet var ett oerhört misstag. Själva konkurrensfördelen gentemot andra yrkesgrupper är just hur olika vi lärare är och att vi besitter hög kompetens inom många områden. Att detta fått genomslag även på lärarutbildningen är djupt beklagligt och innebär kombinationen av stoffträngsel och att lärarstudenterna inte har tillräckligt med sig för att möta skolverkligheten.

      Insikten i att det är olikheterna mellan oss lärare som är själva förutsättningen för att möta så olika elevbehov hoppas jag ska hjälpa oss loss ur likformghetstvångströjan. Jag känner hopp om ett skollyft med hjälp av alla våra fantastiska kompetenser.

  10. Jag är treämneslärare på gymnasienivå och kan inte nog understryka hur viktig roll förskollärare har. I förskolan finns chanser att lägga den grund vilket ger varje barn bästa möjliga förutsättningar i gymnasiet. Språkstörning och utanförskap är exempel på områden där förskollärare i samarbete med andra experter har möjligheter att göra effektiva insatser som har betydelse genom hela skolgången. Som gymnasielärare arbetades med dem som av en eller annan anledning behöver extra stöd för att klara skolgången är jag helt beroende av att alla lärargrupper innan mig har gjort ett bra jobb, haft bra utbildning, personlig lämplighet och goda kunskaper om hjälpmedel och olika metoder för undervisning. Avgörande är också om förskollärare och annan personal som kanske inte automatiskt klassificeras som lärare, känner sig delaktig och medansvarig för mer än sin lilla bit i barnens utveckling. Då finns möjlighet för samverkan och resultat.

  11. Britt Nilsson-Faxman

    Anna: Vilket lag du är med i avgör du ju själv. Bara du inte utser dig till domare, och det tycker absolut inte att du gör. Men, det finns de som gör det, med rätta eller inte.
    Annars tycker jag Jan ger bra svar på några av frågorna. Min åsikt är att det gula laget som inkluderar Lärarförbundet har allvarligt skadat vår status.
    Linn: Jag hoppas du inte skriver som du gör för att du uppfattade att jag nedvärderade förskollärarna, det var jag extra noga med att inte göra. Jag vet av erfarenhet att många förskollärare väldigt gärna ser sig som offer och anser sig nedvärderade av lärare i grundskola och gymnasium. Alla yrkeskategorier är viktiga, men har olika roller.
    Se där, det gick ju inte att skriva ditt inlägg utan att använda ordet ”förskollärare”. Ingen hade begripit vad du menade om du skrivit ”lärare”! Är det inte dags att lägga ner ”vi är alla lärare”? Förresten så har fritidspedagogerna i LF bestämt att de ska kallas ”lärare i fritidshem”. Blir deras arbete viktigare av det?

  12. En sista liten kommentar, bara Britt. Det är nog inte först och främst Lärarförbundet som har ”döpt om” fritidspedagogerna utan deras utbildning heter helt enkelt grundlärare mot arbete i fritidshem (el liknande iaf) så det känns lite orättvist att lägga hela det namnbytet på Lärarförbundet. Blir deras arbete viktigare av det? Kanske inte, men jag hoppas verkligen att de får känna att deras arbete är viktigt. Speciellt efter att ha läst Monika Ringborgs historia

    • Britt Nilsson-Faxman

      Vilka bestämde om lärarutbildningarna? Det gula laget. Men jag vet inte om det du skriver stämmer riktigt. Jag fick denna info från fritidspedagogernas LF-tidning. Ursäkta (!) Lärarna i fritidshems LF-tidning. Där dom liksom deklarerade det hela.
      Strunt samma. Nu är denna tråden jättelång och det är bra, men det kanske räcker? Det blir lite otympligt. Vi ses säkert i någon annan tråd så småningom.
      Vålkommen till det gröna laget!
      För övrigt tycker jag det är skandalöst hur kommunerna skär ner på fritidshemsverksamheten, för att inte tala om fritidsgårdarna. Finns det några kvar?

  13. Jag håller med dig om fritidshemsverksamheten och fritidsgårdarna, det är skandalöst att det har skurits ner så enormt. Fast när det gäller det ”gula” och det ”gröna” laget så väljer jag att ställa mig utanför. Jag vill inte ta ställning till något så gammalt och infekterat som kampen mellan ”gul” och ”grön”, jag vill kämpa för eleverna och deras rätt till en bra framtida utbildning och det tror jag är svårt om man lever kvar i ditt ”vi” och ”dom”-tänk där allt är de andras fel. Men tack för inbjudan och tack för att du förklarat hur du och de gröna ser på det som skett i skolans värld.

Kommentera