Grundbulten: Motivationen

Det är mycket som debatteras i skoldebatten. Lärares kompetens, lärares arbetsvillkor, lärares löner. Kommunal och statlig skolpolitik, både avseende resurser och styrning. Kunskap, bedömning, betyg. Forskning. Den svenska skolans ras.

Sällan diskuteras egentligen ELEVERNA, dem som alla diskussioner om lärarna, skolpolitiken, kunskapandet, bedömandet och forskningen kretsar runt. Det handlar förstås om dem hela tiden, men ändå inte. De ska klara målen, så långt är alla överens, men sedan försvinner ändå eleverna ur sikte någonstans i den allt mer infekterade skoldebatten. Om de inte omnämns i samband med ordningsfrågor rörande mobiler och kepsar.

Om vi överhuvudtaget ska komma någonstans med att förändra, förbättra och utveckla skolan måste vi än mer utgå ifrån eleverna, och då närmast från elevers MOTIVATION. Lust till lärande, subjektiv relevans för lärandet, en önskan, ett driv att lära. Gå i skolan för att  man kan förlita sig på att det är någon vits med det.

Var femte 15-åring i EU kan inte läsa ordentligt  rapporterar Ekot, Sveriges Radio. ”Skolans kris” är inte bara den svenska skolans kris, den är större än så.

Vi behöver nå elevers inre motivation, och det behöver vi göra genom att skapa den slags undervisning som angår dem och ge dem tron på att det de lär kommer de att ha glädje av.

Hur gör vi då och vad behöver vi fundera över? Det kan vara sättet vi undervisar på, lärresurserna vi använder, storleken på klasserna. De ekonomiska resurserna som möjliggör eller stjälper god pedagogik. Det kan vara sättet skoldagen är organiserad på, ämnena som läses och hur de läses. Skolan innehåller så mycket och så många frågor som måste ställas. Den första frågan måste ändå vara ”hur och var hittar vi motivationen till lärandet”?

Välkomna att fundera vidare här på Skollyftet! Hur tänker du om motivation? Har du exempel på lektionsinnehåll som motiverat till lärande så dela med dig!

// Janis 

16 Comments

Filed under Skollyftet, Skolutveckling

16 Responses to Grundbulten: Motivationen

  1. Pingback: Bloggat om motivation på Skollyftet i dag « metabolism

  2. Jag hävdar att Glädjen i uppdraget är avgörande och lyfter ett citat av Anne-Marie Körling att ”2011 är ett skolår”. Alla de tråkiga diskussionerna kring ämneskompetens, progression, språkutveckling kan med lärare som får tid och ork att brinna för yrket plötsligt en helt annan motiverande inriktning.

    Kunskapstörst
    Utmaningar
    Lek med orden

  3. En viktig detalj i sammanhanget tror jag är distinktionen inre/yttre motivation. Peter Gärdenfors beskrev det bra i Skolvärlden för ett tag sen:

    ”När man drivs av inre motivation gör man något för att aktiviteten i sig själv ger tillfredsställelse. När man styrs av yttre motivation gör man något för att det leder till något annat som är värdefullt men som inte direkt är kopplat till aktiviteten.”

    Vi borde satsa på den inre motivationen. Det kräver nog ganska rejäla strukturförändringar i skolsystemet. Utmaningen är att tänka vilka förändringar det kan vara…

  4. Jan: Lärarens motivation är förstås också en grundbult. Men om vi utgår ifrån att den finns där så är den ändå inte alltid tillräcklig. Vi kan vara hur motiverade som helst men det hjälper inte om inte eleven inte är det.

    Så ja, Björn: Det är den inre motivationen som vi måste satsa på, och ja, det kräver alldeles säkert rejäla förändringar av skolan. Och det är DET vi måste fokusera på.

    Tack för respons! /Janis

  5. Det blev en negation för mycket där i slutet av svaret till Jan, men ni förstår säkert vad jag menar! :)

  6. Jag hävdar dock att polariseringen mellan inre och yttre motivation leder oss fel. Det är i och för sig visat att små belöningar för detaljerade steg får motsatt verkan när uppdraget är stort, kreativt och komplext. Den grundläggande teorin kring motivation handlar dock om att upplevd nytta och möjlighet att förstå viktiga saker är den grundläggande motivationsfaktorn. Den grundläggande teorin är lika gångbar även om vi förstås måste lyfta fram långsiktig nytta och långsiktig förståelse.

    Mitt fokus på lärarens motivation beror på att lärarens tilltro till att kunskapen är bra är det avgörande för elevens lust att lära sig.

  7. Jag skrev en gång om Jon Smidt som talade om den subjektiva relevansen, det att lärande sker i ett sammanhang som är meningsfullt för individen och att undervisningen ger hopp om någon slags lust eller lycka i arbetet – kort sagt att man känner att det man gör är viktigt, som jag skrev här ovan.

    Smidt talar om 4 olika slags subjektiva relevanser, och om man vill kan man läsa mer vad jag skrev om det här:
    http://metabolism.wordpress.com/2010/08/14/larande-sker-i-meningsfulla-sammanhang/

    För Smidt handlar denna relevans både om inre och yttre motivation, men jag tror att utan den inre finns risk för att kunskapandet blir ytligt. Det behöver inte bli det, för yttre motivation kan leda till inre, men då är det viktigt att undervisningen och inte minst provens utformning, ser till så att det inte blir så. För annars var ju studierna meningslösa i st för meningsfulla i slutändan ändå? Vem har inte pluggat inför proven och bara inför proven? Och känt meningslösheten? För varför pluggade jag egentligen på det här, jag kommer ALDRIG att ha någon nytta av det (och ibland är tvivlet faktiskt alldeles rätt, vilket tiden kommer att utvisa).
    /Janis

    • Läraren är ansvarig för att skapa meningsfulla sammanhang för alla elever. Det är en stor utmaning men också en glädje, ett skäl för att vilja vara lärare.

  8. Pingback: Här var det morötter | Ordklyverier

  9. Jan, den yttre och inre motivationen behöver inte utesluta varandra. Ledsen om jag var oklar på den punkten. De kan finna sig alldeles utmärkt sida vid sida och samspela väl. Konkret: det som motiverar/intresserar mig är också nyttigt för mig i form av yttre belöning. Det är den harmoniska och eftersträvansvärda bilden. Givetvis existerar också motsatsen, att de två står emot varandra. Det jag är intresserad av och brinner för ger mig ingen yttre belöning.

    Men att helt förbise distinktionen tror jag är ett stort misstag, en sådan utgångspunkt döljer inte minst en väldigt viktig fråga om makt. Vem äger intresset/motivationen?

    Jag håller då inte heller med om att det avgörande för eleven lust är huruvida läraren tycker att kunskapen är relevant eller ej. Bara om det gäller lärande av just det som läraren upplever som bra/relevant. Det kan vara stor skillnad på vad läraren vill att eleven skall lära sig och vad eleven vill lära sig.

    • Vad eleverna ska lära sig har varken elever eller lärare makt över. Det är beslutat uppifrån och tydliggjort i mångordiga dokument. Motivationsdiskussionen blir ytterst flaxig om vi inte tar den utgångspunkten. Jag tror att vi lärare har mycket bättre möjligheter att lyckas om vi är ödmjuka nog att inse att vi inte väljer vad som är relevant, vi måste lära oss att anse att det vi lär ut är relevant för eleverna.

      Det läraren ska lära eleverna måste läraren själv lära sig. Med en tror på det demokratiska samhället tycker jag att det är spännande att lära mig vad samhället anser ska läras ut.

      • Jan, jag håller med om vikten av att kunna det man ska lära ut (men samtidigt vara ödmjuk inför möjligheten att eleverna kan lära sig mer än det vi tänkt, eller mer än vi själva lärt oss).

        Jag ser också med skepsis på arbetsområden som enbart är reducerade till motivationsskapande aktiviteter (t.ex. göra en skoltidning eller en wiki), om man inte klarlagt vad det är för urskiljningsförmåga gällande lärandeobjektet som är målet för undervisningen (jag slänger mig med lite variationsteoretiska begrepp, eftersom jag tror du behärskar dem :)

        Men det är väl sällan någon större konflikt mellan att utgå från ett ämne eleverna intresserar sig för och att jobba mot kursplanens mål? Målen är ju förmågor som ska sättas i relation till det centrala innehållet. Ingångarna till detta centrala innehåll kan ju vara sådana att de knyter an till det som är relevant för eleverna, och därmed ökar motivationen.

        Det brukar ju ofta kallas ”elevnära” innehåll. Men egentligen (men det kanske är att svära i kyrkan), tror jag inte man behöver hänga upp sig så mycket på det ”elevnära” heller. Jag tror att det, rätt utfört, kan vara mycket motiverande i sig för elever att känna att de kan lösa en andragradsekvation. Dessutom tror jag att det som vi ser som ”elevnära”, t.ex. ”räkna ut hur mycket den och den chokladkakan kostar tillsammans” upplevs som ganska tråkigt av eleverna. Om jag var 10 år skulle jag hellre räkna ut vem som skulle vinna i en fight mellan Harry Potter och Karate Kid. Mer sådan imaginär problemlösning :)

      • Bra tankar Björn, de stämmer mycket väl överens med mina. Det är bara så viktigt att vi börjar i rätt ända och inser att vad eleverna ska lära sig redan är bestämt. Vägarna dit ska däremot vara våra och vi ska leda eleverna, skapa strukturer så att eleverna kan söka sig spännande nya vägar dit med resultatet att deras motivation blir så hög som möjligt.

        Sen visar förstås Ferenc Marton att varje individ bygger vidare på den bild av verkligheten som just den har i en ständig interaktion med resten av gruppen och det nya stoffet. Vi kan verkligen visa eleverna att de har oerhörda möjligheter att bygga sin framtidsbas med hjälp av de fina målen som skolan har fått. Det borde väl duga som motivation även om inte allt är frivilligt.

  10. Jag tror att för att nå dit du vill, Janis, måste vi lärare äga schemat. Jag tror att eleverna gynnas av att förstå att livet inte är inordnat i rutor som är 40 till 70 minuter långa och har en kurskod skriven på sig. Att göra en sak på en plats är förvisso inget fel men jag tycker att det är viktigt att vi ger eleverna möjlighet att se sammanhang. Att integrera matematik och fysik eller matematik och teknikutveckling kan kanske ge eleverna en insikt i att de jobbar med samma sak, att det hänger ihop. Att integrera engelska, kemi och samhällskunskap kanske kan ge ännu större insikter i detsamma.

    Jag försöker driva en undervisning som handlar om sammanhang och upplevelser eftersom jag tror att det är sådant eleverna behöver lika mycket som de behöver kunskaper.

    • Jag tror att det är viktigt att vi lärare äger lokalen om så bara i pass på 40-70 minuter och jag ser vilka enorma problem lärare utan klassrum kan få. När vi har det så är vi inte kringskurna av något utan kan etablera de samarbeten vi själv önskar och ser som positiva för eleven och elevens motivation.

      Även om vi inte når hela vägen fram så hoppas jag att framtidens skola ger större möjlighet för lärarna att disponera platser för elevmöten. Till dess så finns det flera frihetsgrader och vi lärare ska kämpa för att etablera de möten och samarbeten som vi tror är bra för många elever.

  11. Kent: Tror som du att det gamla schemat spelat ut sin roll och att det är sammanhangen vi behöver, vilket betyder att lärare måste samarbete mycket mer än i dag. Vilket är bra! Vi talar mer om samarbete än visar på det!

    Jan: Lokalfrågan spelar förstås in; hur långt kan vi tänka nya arbetsformer i de lokaler vi har och som begränsar? Det är kanske de fysiska byggnaderna vi ska rasa (”skolraset”!) och sedan blir det ett skollyft i de nya lokalerna anpassade för andra arbetsformer? ;) Med de kreativa imaginära problemlösningar som Björn skriver om!

    /Janis

Kommentera