Finland-Sverige 1-0?

Den finländska författaren Kjell Westö pekar på hans egen relation till Finlands brokiga 1900- tals historia med de fyra krig som påverkat det Finland som vi ser idag. Han säger ”Hur skall jag kunna begära att Sverige och svenskarna skall förstå hur djupt 1900-talserfarenheterna präglade Finland och finländarna när jag själv, finländare och lekmannaforskare i finsk historia, hann fylla fyrtio innan jag begrepp detta?” Ödmjukt instämmer jag i Westös ord…

Går det att till fullo förstå Finlands brokiga, komplicerade och tragiska historia som svenska, när till och med människor i Finland tycker att det är komplicerat? Som svensk doktorand med en tå i Finland då jag genomför min forskarutbildning vid Åbo Akademi, skall jag ändå våga ge några av mina betraktelser kring ”det finska undret” inom utbildningsväsendet.

Inledningsvis så måste vi ha klart för oss att det efter andra världskrigets slut rådde en ekonomisk turbulens i Finland med ett stort krigsskadestånd, arbetsmarknadspolitiska dragkamper och politisk oro. Det känslomässiga och ekonomiska traumat efter kriget ställde krav på ett samhälle i kris. Utbildningssystemet är vanligtvis en bra början att starta återuppbyggnaden i. Finland har på remarkabel tid rest sig från ett krigsutarmat och fattigt land, under kalla kriget sammanpressat mellan öst och väst fungerande som en skyddsbarriär för Sverige mot Sovjetunionen, till att bli en stabil och modern EU-nation, detta genom en rad strategiska politiska konsensusbeslut med bland annat fokus på en bildningsskola.

Utifrån den litteratur som jag läser samt den personliga erfarenhet jag har av Finland är att jag ser en utbildningsglädje, en stor tilltro till bildning men en hög tilltro till auktoriteter och en lättare dos av ”titelsjuka”. Liknande fenomen har jag inte sett lika tydligt i Sverige.

Nå, vilka konkreta skillnader har jag noterat så här långt in i mitt avhandlingsarbete?

1. Lärarnas attraktion – Finlands lärarutbildningar var i princip redan Bolognaanpassade för drygt 30 år sedan. I de finsktalande lärarutbildningarna tas endast ca 10 % av de sökande in och i de svensktalande lärarutbildningarna tas drygt 30 % av de sökande in, dessa uppgifter kommer från min handledare professor Sven-Erik Hansén. I Sverige ser antagningsstatistiken till lärarprogrammet helt annorlunda ut. På vissa lärarprogram fylls inte ens alla studentplatser. Lärarna i Finland får betalt per undervisningstimme mellan 18-24 timmar a´45 minuter. Lärarlönerna skiljer sig inte avsevärt åt länderna mellan. Individuella lärarlöner tycks inte vara tillämpbart i Finland på det sättet som de existerar i Sverige.

2. Skolpolitiska systemet – Finlands skolsystem har en statlig finansiering på ca 57 % och kommunal finansiering på ca 43 % och systemet har varit tämligen stabilt under en längre tid. Riksdagen och presidenten lyder över statsrådet och undervisningsministeriet har en direktverkande funktion ut till skolorna. Utbildningsstyrelserna är direkt underställda ministeriet vilket ökar kontrollerna och stödfunktionerna kring skolorna. Skolorna är således omgivna av både utbildningsstyrelserna och de sex länsstyrelserna som i sin tur har bildningsavdelningar vars uppgift är att stötta skolorna. Finland har inte skolinspektion i den mening som vi i Sverige har. Sveriges skolsystem är dels målstyrt från Riksdagen och dels effektueras av 290 kommuner samt en rad olika friskolors huvudmän. Glappet mellan mål och resultat debatteras med regelbundenhet i Sverige.

3. Läroplikt/Skolplikt – Finland har läroplikt, vilket innebär att skolan i princip är frivillig men om Du som elev går in i skolan är Du skyldig att lära Dig. Skolan anges vara ”allmänbildande” och de centrala punkterna i utbildningssystemet är: ” stärka den utbildningsmässiga grundtryggheten, utveckla undervisningens innehåll och undervisningsmetoderna, höja kvaliteten på inlärningsmiljön, förebygga utslagning, stärka styrsystemet inom utbildningen samt erbjuda högklassiga och mångsidiga utbildningstjänster i alla delar av landet. I Sverige gör vi tvärtom – Du är skyldig att gå i skolan men Du är inte uttalat skyldig att lära Dig.
4. Ett tionde skolår – Finland har ett frivilligt tionde skolår. Under det året kan elever med låga betyg förstärka sin kunskap och de elever som redan har bra betyg kan ytterligare förbättra sina resultat. Elever med särskilda behov har rätt att få elva år med läroplikt.

5. Friskolorna – Sist jag kontrollerade med Skolverket fanns ca 700 friskolor i Sverige. Finland har endast ca 70 friskolor. Hur det låga antalet friskolor påverkar skolsystemet har jag ännu inte lyckats närma mig delvis på grund av att jag i min empiriska del endast kommer att undersöka kommunala skolor.

6. Betyg/Vitsord – Sverige ger betyg från årskurs åtta. Finland ger vitsord från första årskursen och regelbundna tester och prov utförs kontinuerligt under hela utbildningstiden. Vitsorden är tydligt kopplande till den lokala läroplanen och det är tydliga kravbilder för varje betygssteg som lärarna deltagit i att ta fram. Från årskurs fyra ges vitsord i uppförande baserad på hänsyn, tolerans, ansvar, arbetsvanor, koncentration, seder och bruk samt ansvar för miljön. Skolan har extraresurser för barn med särskilda behov. Stödjande extralektioner ges vid behov. Straff som försittningar och anmärkningar kan utdelas.
Men för att spräcka lite pyspunktering på skillnader mellan Finland och Sverige vill jag avslutningsvis påpeka att det i Finland råder en del problemområden att reda ut bland annat inom jämställdhetsfrågor som skolan grundlägger, vilket nyligen belystes av Delegationen för jämställdhetsärenden. Några identifierade områden att se över är:

- varför fler pojkar än flickor inte slutför sin läroplikt

- varför pensionskostnader för 35-åringar ökar

- varför dubbelt så många unga kvinnor än unga män har symptom på depression

- varför 93 % av kvinnor använder föräldraledighetsdagarna

- varför fler kvinnor har visstidsanställningar än vad män har

- varför åldersdiskrimineringen av kvinnor är enligt Eurostat den värsta i Europa.

Är det så att ”det finska undret” egentligen ett större under från Sveriges horisont än vad den är från Finlands egen horisont? Enligt min åsikt har den svenska politiska retoriken på sistone kännetecknats av en hög tangerande beundran för ”det finska undret” utan egentligen djupare reflektion inför vad den okritiska beundran står för …

I ett reportage i Rapport/Svt pekar resultaten på att klyftan mellan fattig och rik i Finland är lika stor som den var i Finland på 1970-talet. I ljuset av detta bör vi diskutera vad ”det finska utbildningsundret” egentligen har för samhälleliga konsekvenser på sikt…

Kjell Westö funderar vidare över varför det i Sverige finns ett Institut för sorgbearbetning, i Finland anser Westö att samma företeelse heter en flaska 40 procentig sprit. Som svenska får jag en god tankeställare…

Som en av dessa otaliga finska historiker som jag läst kring Finlands brokiga 1900-talshistoria uttryckte det hela:

”Finlands tycks ha stått på ruinens brant hela tiden men lyckats undvika att åka ner över kanten…”

Kanske är det just i den balansgången på klippans brant vi kan finna essensen till ”det finska skolundret” som kanske inte ens är ett under i sig utan enkom ett sätt att hålla sig kvar på klippkanten, en klippkant sorgset kantad av umbärande, fattigdom och en skvätt sisu som vi i Sverige sedan länge glömt och historiskt begravt…?

/Carina Schedvin

Doktorand i pedagogik vid Åbo Akademi

Kommer med avhandlingen
”Finland-Sverige 1-0? Är finländska skolledare mer effektiva än svenska skolledare?”
+46 (0)709-599 511
carina.schedvin@abo.fi

Om skribenten:
Carina Schedvin har sina rötter bland självägande gotländska bönder och egenföretagare.

Carina uppskattar både Finland och Sverige och hon tar tillvara på de forna syskonländernas bästa egenskaper. Hennes personlighet är präglad av Gotlands sisu med låg tilltro till makt och överhet.

Carina har mailat både presidentti@tpk.fi och carl-gustav.bernadotte@royalcourt.se

Leave a Comment

Filed under Avhandlingar/tidskrifter, Skollyftet

Kommentera