Rätt eller fel?

Björn Kindenberg ser både fallgropar och möjligheter i skoldebatten. Här är hans bidrag till Skollyftet:

Rätt eller fel?

I skolan misslyckas vi ofta och återkommande, åtminstone om man ska tro det värsta av vårens medieuppmärksamhet om skolans problem. Jag tror det finns ett problem som är ännu större och drabbar skolan ännu hårdare – den handlingsförlamande rädslan för att göra fel. Senaste numret (nr 5, 2011) av The Wired har ett stort uppslag till misstagens lov. I artikeln intervjuas grundarna av Twitter, Bebo och Wikipedia, framgångsrika entrepenörer  som berättar om det viktigaste de gjort i sina liv, nämligen misstag.

Artikelns poäng är att amerikaner så att säga är bättre på att göra fel än européer och att detta leder till mer innovation där än här. I ett färskt TED-talk talar Kathryn Schulz om vikten av att göra begå fel och misstag och det är lätt att se att rädslan för misstag är mer än ett europeiskt särdrag, det är en allmänmänsklig rädsla. Kathryn Schulz poäng är att vår rädsla för misstag gör att vi inte vill erkänna brister i våra handlingar, eftersom det skulle bli ett underkännande av hela vår person. Vi känner oss hela tiden övervakade av ett samhälle som slår ned skoningslöst på misstag.

Om den finns i hela samhället finns den förstås i skolan. Den finns hos elever, lärare och skolan i stort. Vad skulle man kunna vinna på en mer förlåtande inställning till misstag? Mycket skulle jag vilja säga och framförallt tror jag att eleverna skulle vinna på att vi ser på misstag som något positivt, till exempel som möjligheter till lärande, eller som positiva tankealternativ.

Jag ska ta några konkreta exempel för att ingen ska tro att jag menar att vi ska se 7+8=16 som ett spännande och positivt alternativ till axiomet 7+8=15. En elev som tror att 7+8 är 16 har visserligen ”fel”, men det är inte riktigt det som är intressant i sammanhanget, har jag själv fått erfara.

När jag inledde min matematikundervisning i början av läsåret var jag ensidigt fokuserad på rätt och fel elevsvar. Boken Att  förstå och använda tal av Alistair McIntosh har gjort att jag förskjutit mitt perspektiv. Det intressanta är inte så mycket vad eleven svarar, som hur eleven tänkt för att få fram svaret.

När jag började ställa frågan ”Hur tänker du för att räkna ut hur mycket 7+8 är?” fick jag många olika svar. Det visade sig att en del räknade det som 7+7+1, eftersom det är lätt att ”dubbla” ett tal och sedan lägga till resten. Några räknade ut det som 7+3+4, för att de såg att 7 och 3 ”hänger ihop”. En annan variant var 8+8-1, medan en mycket komplicerad variant var 5+5+3+3-1. Den vanligaste varianten var 7+1+1+1+1+1+1+1+1 (med hjälp av fingrarna).

Om man ställer frågan som jag lärde mig göra (och nu har jag utvecklat den till ”7+8 är ju lika mycket som 15, hur kan man visa det?”), så hamnar man inte lika ensidigt i vad som är ”rätt” och ”fel”. I stället kan man prata om vad som är användbart. Det är bättre att ha fler additionsstrategier att välja mellan och eleverna kan också själva se att den stegvisa uppräkningsmetoden med hjälp av fingrarna kan vara tidsödande och innefattar risken att man missar en siffra.

Det är också intressant med eleven som hade den komplicerade varianten av omräkning (5+5+3+3-1).  Det rör sig om en elev som är mycket rädd för att göra fel, som hellre väljer att inte svara om han är osäker eller inte är först med svaret. Hade jag inte kommit bort från mönstret fråga-svar-rätt-fel i min frågeteknik, så hade jag nog heller inte upptäckt detta och eleven hade fortsatt med en mycket omständlig och inte så funktionell räknestrategi.

Detta om eleverna. Jag skulle nu vilja rikta blicken kritiskt mot mig själv, eller rättare sagt mot min undervisning. Den innehåller många brister, men om jag stannar kvar i matematikundervisningen, så är en av dem att jag jobbat på ett ogenomtänkt sätt med tiobasmaterial (laborativt material i form av plastkuber,-stavar och -plattor i olika storlekar som representerar ental, tiotal, hundratal och tusental). När jag höll upp en tusentalskub och frågade hur många hundratal det var fick jag svaret 600, vilket jag tolkade som att eleverna trodde att ett hundratal var hälften av ett tusental, men räknade fel i huvudet.

Mitt misstag var naturligtvis att jag inte från början ställde frågan: ”Hur räknar man ut hur många hundratal detta är?”. När jag (förra veckan, efter en halv termins arbete!) ställde frågan på det sättet visade det sig att eleverna räknade sidorna på kuben (sex stycken) och kallade varje sida för ”hundratal”…

Man kan fråga sig varför jag inte tidigare uppmärksammade. Man kan också tänka trösterika tankar i stil med ”det gör väl inget, tänk på allt annat du gått igenom”. Men jag tror att man måste börja ta det här med misstag och fel på allvar. I artikeln i The Wired nämns ett ”FailCon”, en konferens där föredragshållare berättar om de misstag de gjort, för att andra (företagare) ska kunna ta lära av dem.

Visst vore det en fascinerande tanke om vi hade en ”TeacherFailCon”, där vi som lärare kunde berätta om misstag vi gjort och prata om vad man kunde gjort i stället? Att bara lyfta de positiva exemplen är ett lite trubbigt sätt att utveckla skolsverige. Berättelser om framgångar har den positiva effekten att de sprider entusiasm och ett incitament att lyckas. Men berättelser om misslyckanden har också fördelar. Framförallt gör de gränsen mellan framgång och misslyckande tydlig. Framgångsberättelserna innehåller ett ganska stort osäkerhetsmoment, vilken faktor var det egentligen som gjorde att man lyckades? Skulle det eller det fantastiska undervisningsprojektet verkligen fungera med mina elever? Eller skulle det inte passa alls, skulle det bli fel?

En berättelse om ett misslyckande fungerar tvärtom, den gör det tydligt vad man skulle gjort i stället. Trots att ”misslyckandeberättelserna” har en så stor pedagogisk potential, så tillvaratas den inte. Jag tror det har att göra med rädslan för att göra fel. I våra egna och i andras ögon blir vi misslyckade som personer när vi gör fel. Och i allmänhetens ögon blir vi misslyckade som lärare när vi beslås med skolväsendets alla fel och tillkortakommanden.

Men om vi som lärare för varandra kan berätta om våra misstag, och dessa misstag bedöms (inte fördöms!) av våra kollegor, så skulle vi kunna utveckla vår undervisning. Jag menar inte att vi ska sitta i tagelkåpa och gissla oss. Jag menar att vi ska resonera konstruktivt kring frågeställningar av typen ”Hur tänker ni när ni ska undervisa om Europa?”, ”Vilka är de vanligaste missuppfattningarna om Europas geografi hos eleverna?”, ”Vilka misstag har ni gjort när ni gett er in på detta arbetsområde?”. Och vi ska inte heller vara rädda för att använda ord som ”rätt” eller ”fel”. Att lyfta misstagen ska göras inom ramen för ett professionellt samtal mellan yrkesutövare, inte som ett syndaregister i olika ”skolgranskningar”.

En tillåtande atmosfär både för oss själva och för våra elever skulle leda till en mer konstruktiv undervisningsdialog. Detsamma skulle man önska av skolan i stort. Just nu upplever jag att debatten är låst i ”rätt” eller ”fel”. Skolans undergång är nära och det gäller nu att hitta en syndabock. Lärarutbildningar, skolverket, Lärarförbundet, friskolor, kommunpolitiker. Dessa har gjort fel och tonläget i debatten är att dessa nu på något sätt träda fram och be om förlåtelse. Gör de det kan skolan frälsas från helvetet.

Det behövs färre pekande fingrar. Det behövs fler frågor grundade i kritisk eftertänksamhet. Jag tror att det ställs för många frågor av typen ”Vad är 7+8?” i skolan. Jag tror det ställs för många frågor av typen ”Varför lyssnade ni inte på oss från början?” i skoldebatten.

Motsättningar måste finnas i en debatt. Vissa sakfrågor kommer man inte bli överens om. Nästa fråga som verkar bli den som ska slita itu skolan gäller om den ska vara statlig eller kommunal. Här kanske man inte kan nå vare sig kompromiss eller konsensus, fackförbunden emellan. Men jag tror det vore mer konstruktivt att ställa sig frågan ”På vilka olika sätt kan man tänka kring frågan om förstatligande eller kommunalisering?”, istället för den oprofessionella frågan ”Kan ni inte bara erkänna att ni har fel och vi har rätt?”

//Björn Kindenberg

5 Comments

Filed under Matematik, Skoldebatt, Skolutveckling

5 Responses to Rätt eller fel?

  1. I lärarutbildningens entréhall i Malmö står en hög skulptur som heter ”patterns of failure”. Det tycker jag är mycket inspirerande.

    Men vi slutar inte försöka!

  2. Dina resonemang är sköna exempel på sådant som kunde ta sin utgångspunkt i Ferenc Martons tankar och fått en bra teoretisk inramning och ännu mer kraft. Jag bara läser och njuter av den sorts skoldiskussion vi skulle ha mer av. Tyvärr har vi alltför bråttom vidare till generaliseringar. Dags att dröja kvar med tanken längre för att riktigt bygga framtiden.

  3. Pingback: Fem fel är fler än fyra… « metabolism

  4. Att prata om felen är ett bra sätt till att lära. Jag brukar själv ta upp vanliga missförstånd i de fall jag vet sådana i min undervisning. Detta för att visa på att det finns bättre och sämre metoder att tänka med. Att svaret bara är en siffra och matematiken finns i det som tänkts på vägen är ett faktum, och det kan missas helt i 7+8=? frågorna. Man kan ju faktiskt tänka fel och råka få rätt svar lika gärna som man tänker rätt och får fel svar.

    För att genomskåda vad som är kritiska aspekter i tänkandet och förståelsen (med en passning till F Martons learning studies som jobbar med precis sådant här..) så behövs TID FÖR REFLEKTION, något som försvunnit för dagens lärare i bl.a den administrativa mängd som måste klaras av och gås igenom innan nästa lektionsplanering tar vid. Tid att tänka efter vad som hände och vad som sades på lektionen. På eftermiddagen när barnen gått i säng och arbetslamopan tänds så är detta för sent. Reflektion är till viss del en färskvara. Iallafall för mig.
    Jag vill ägna mig åt pedagogik och elevers lärande i mitt jobb som lärare. När får det bli huvuduppgiften igen?

    • Jag brukar också ofta önska mig mer tid för reflektion. Gärna även i grupp med andra kollegor. Det skulle även underlätta för min dokumentation, som jag inte heller hinner med på det sätt jag skulle önska.

Kommentera