Skolan var inte bättre förr

Jag gick i grundskolan under 70-talet. Samma tid som vår utbildningsminister. Jag vet inte vilka erfarenheter han har av skolan, men den skola som jag kommer ihåg är inte en skola där några nya reformpedagogiska metoder hade slagit igenom på något sätt. När man lyssnar på Björklund så är det klart att det är på 70-talet som ”nedgången” för den svenska skolan började. Metoder som betydde att läraren avtogs sin auktoritet och fick bli mentor och där eleven skulle söka sin egen kunskap vind för våg. Helt enkelt en konsekvens av den kulturideologiska politik som vänsterrörelsen bedrev i slutet av 60-talet och som enligt Björklund ledde till en s k FLUM-skola. I dag har vi fått en populistisk skoldebatt vilket Jan Thavenius har skrivit bra om i Skola och samhälle.

I den grundskola jag gick hade jag möjligheten att få ha ”katederundervisning” från år 1 till år 9, d v s läraren ”lärde ut” olika sorters stoff som skulle pluggas in och sedan skrivas ned på ett prov och då var man ”kunnig”. På den gamla goda tiden hade vi ett relativt betygssystem som bedömde vår ”kunnighet” men egentligen inte visade min kunskap eller mina färdigheter mer än om jag var duktig på att memorera rätt eller inte.

Mitt första betyg fick jag i trean. Jag kommer ihåg när jag gick hem från skolan och var lite stolt att ha fått något slags kvitto på att jag genomfört något bra i skolan (fattade dock inte hur allt hängde ihop, för ingen berättade). Jag var förväntansfull när jag öppnade betyget och såg att jag fått en tvåa i musik. Jag förstod att det var inte något speciellt bra betyg, men jag förstod inte heller varför jag hade fått just den siffran. Det kan ha varit att jag var väldigt blyg på den tiden och inte vågade sjunga ensam för läraren vid pianot. Jag vet fortfarande inte. Formativ bedömning var inte uppfunnen då. Jag har aldrig riktigt trott mig kunna sjunga offentligt sedan den dagen. På högstadiet sa min svensklärare när jag tog mod till mig och ifrågasatte mitt betyg som jag tyckte var för lågt: ”egentligen är du värd en fyra men du får en trea eftersom alla fyror är utdelade”. I dag vet jag att läraren gjorde fel och normalfördelningen skulle gälla hela landet, inte för en enskild klass. Men okej, det har ju gått bra för mig ändå.

I den till ytan idylliska lilla byskola som jag fick min grundutbildning till samhällsmedborgare de första skolåren blev jag och några andra tjejer ofta utsatta för sextrakasserier av de äldre killarna i sexan. Varje rast skulle vi ”stå ut med” olika mer eller mindre avancerade metoder till förnedring. Ingen lärare eller vuxen visste om detta eftersom de var bekvämt inlåsta i ett Lärarrum. Ingen av oss skulle komma på idén att berätta för någon vuxen om vad som hände, eftersom man som barn inte kände något speciellt förtroende för de vuxna. Man hade helt enkelt ingen personlig kontakt med lärarna, samtidigt som jag i min enfald trodde att det var killarnas ”rätt” att klämma mig på brösten i tid och otid. Det var väl en del i att bli kvinna. Inte ens vi tjejer pratade om det. Efter skoldagens slut gick man skamsen hem med en klump i magen. I efterhand har jag naturligtvis frågat mig själv om lärarna verkligen inte visste om vad som hände ute på skolgården eller om de försökte mörka fakta.

Jag tror och hoppas att det inte är sådan utslagningsskola utbildningsminister Björklund drömmer sig tillbaka till. Det är möjligtvis ännu längre tillbaka i tiden han tänker. Det är kanske till våra mor -och farföräldragenerations Hets-skola, där eleverna blev bestraffade fysiskt när de inte ”skötte sig”, som vi ska lära oss av när eleverna inte lägger undan mobiltelefonerna.

Samhällets ideologiska strömningar och vår omvärlds utveckling påverkar skolan, vare sig vi vill det eller inte. Skolan är inte och kommer aldrig att bli en isolerad ö där eleverna lyfts ut ur sin kontext och där vi kan fortsätta med samma gamla metoder som tidigare.Vilken annan verksamhet kan hävda att utveckling och forskning inte är någonting värt?

Dagens skola är inte perfekt på något sätt och det finns säkerligen många skräckexempel att belysa, men det har så många gjort så mycket bättre före mig så det lämnar jag därhän. I dagens skola förekommer mobbning och sexuella trakasserier. Enligt Skolverkets undersökning från 2009 så känner sig 6 % av eleverna i år 7-9 mobbade eller kränkta minst en gång i månaden. Och då är inte något mörkertal inräknat. Detta är inte bra på något sätt och måste hela tiden aktualiseras och jobbas med.

Det jag egentligen vill komma fram till är att skolan har blivit så mycket bättre än den var på 70-talet. Varför?

  • Vi har skriftliga omdömen där vi skriver om varje barns specifika förmågor och om hur de ska utvecklas att nå nästa steg.
  • Vi har ett betygssystem som i dag mäter elevers kunskaper och färdigheter, inte efter hur normalfördelningskurvan ska se ut procentuellt efter statliga standardprov. Eleverna bedöms efter hur långt de utvecklats i sina olika förmågor. Alla kan få högsta betyget i en klass om det så att alla är förtjänta det. Bra!
  • I stället för ”kvartssamtal” där läraren redogjorde för hur det ”låg till” så har vi i dag utvecklingssamtal en gång varje termin där vi sitter tillsammans med barn och förälder och samtalar om elevens utvecklingspotential. Det är ett jämbördigt samtal som bygger på att alla ska få komma till tals och att elevens behov ska vara i centrum.
  • Förutom utvecklingssamtal har vi ständigt ett nära samarbete och dialog med hemmet och föräldrar/vårdnadshavare. Föräldrarna känner sina barn bäst och i ett väl fungerande samarbete stöttar föräldrarna sitt barn att klara skolans krav och mål på bästa sätt.
  • Vi skriver Individuella utvecklingsplaner för varje specifik elev.
  • Vi försöker hela tiden hitta olika sätt och metoder att undervisa för att bemöta alla elever på bästa sätt. Det finns ingen speciell Metod med stort M som är den rätta. Det är mångfalden som berikar. Medvetenheten om elevers olika sätt att lära är utbredd – bara målen nås.
  • Lärarjobbet är idag inget isolerat ensamjobb. Vi arbetar mer tid i skolan i dag, vilket gör att vi pedagoger träffas oftare och kan på så sätt diskutera, lyssna på varandra och komma fram till lösningar för våra gemensamma elevers utveckling.
  • Vi tar mobbning och annan kränkande behandling på största allvar och jag vet ingen lärare som ”inte låtsas se eller höra” om någon elev blir utsatt för något kränkande. Före 1969 fanns inte ordet mobbning. Det var inte förrän i mitten av 80-talet som det började aktualiseras som ett problem. I dag har varje skola en mobbnings -eller likabehandlingsplan som visar hur man ska hantera kränkande behandling på olika sätt. Det finns inga universallösningar på hur man ska hantera mobbningsproblematik. Mobbning förändras och flyttar in i olika forum och sajter på Nätet idag. Där har vi en utmaning (tillsammans med föräldrarna) att hjälpa våra barn/ungdomar att uttrycka sig så ingen blir kränkt. Nätet är också verkligheten.
  • Vi bygger upp nära relationer till våra elever (kanske ibland för nära), vilket gör att de flesta elever ser oss som människor som de även kan berätta om icke ”skolrelaterade” problem. Skolan har blivit mer mänsklig.

Skolan har utvecklats till det bättre och kommer att utvecklas än mer positivt under den kommande tiden. Vi ska inte titta bakåt och anamma gamla metoder i ett modernt samhälle.

/Elisabeth Landström

10 Comments

Filed under Skollyftet, Skolutveckling

10 Responses to Skolan var inte bättre förr

  1. Skolan var bra förr! Läs gärna Gudrun Neil, en vanlig lärare en bild av hur fin skolan kunde vara på sextiotalet. Vi får en fin grund för en ännu bättre skola om vi både har med det som var bra förr och de förbättringar som gjorts. Ifall vi behåller allt det bra nya i vår skola och rättar till de misstag som gjorts. Med rejäla steg bort från polariseringen gammalt och nytt så skapar vi en skola med både uppföljning och relationsbyggen.

  2. Vi har väl alla våra subjektiva minnesbilder om någon lärare som vi tyckte var bra när vi gick i skolan, tack och lov. Någon som såg ens potential, någon som bara med sin ”närvaro och karisma” kunde trollbinda en klass med sina berättelser eller någon som använde en pedagogik där alla stämmor i ett klassrum ansågs vara betydelsefulla och lika viktiga. Dessa lärare ska vi komma ihåg och lyfta fram som goda exempel och fundera över vad vi som är verksamma i dag kan lära oss av dem. Visst! Bra att bli påmind om det.

    Men för den skull så får vi inte ”fastna” i det slutna klassrummet (trots att det kan vara flerstämmigt där inne) och glömma bort att se omvärldens förändringar som något som påverkar vår verksamhet i skolan. Från 60-talet till nu har det hänt en hel del, både i samhället och med vår utveckling som samhällsmedborgare. Vi har exempelvis gått från ett homogent kollektivistiskt samhälle till ett heterogent individualistiskt dito, där våra elever har både olika bakgrunder och olika värdegrunder med sig till skolan. Det är något vi ska vi förhålla oss till.

    Det bästa är ju, som du säger, att kunna se det som var bra förr och utveckla det vidare, men istället för att använda backspegelns retorik vill jag att vi ser genom en stor framruta så mycket det bara är möjligt.

    • Vi ska inte förstås inte fastna i gamla hjulspår men inte göra nytt bara för att det är nytt. Anne-Marie Körling-Katederundervisning förespråkar klassrumsundervisning och överraskningarna från frökens kateder kan istället dyka upp överallt i klassrummet. Tittar vi i kristallkulan så ser vi allt mer av att många individer måste kunna samarbeta, vi ser ett samhälle där det blir lättare att mäta och uppföljning blir en konkurrensfördel. Vi ser hur IT blir ett allt viktigare komplement men också att det ställer mer krav på ledarskapet.

      Jag förespråkar evolution istället för revolution, det är då vi bygger en stark framtidsvision med ständiga förbättringar.

  3. Det är väl det som är skolans potential; att som pedagog kunna föra samman alla olika slags individer med olika bakgrunder och värderingar och låta dem lyssna på varandras röster. Ibland når man konsensus, ibland inte. Det kan ske i klassrummet, i skogen eller på teaterscenen. Men även facebook och bloggar är bra forum för att bedriva ”träffar” på tillsammans med eleverna.

    Kommunikation och dialog är kärnan i allt vi gör och borgar för att vi kan lära oss att samarbeta. Bakhtin utrycker det så här: ”Livet är dialogiskt till sin natur. Att leva innebär att engagera sig i en dialog, att ställa frågor, lyssna, svara, komma överens” (Dysthe, 1996, s 63).

  4. En utgångspunkt i Olga Dysthes tankar väcker rena rama vårkänslorna i mig och jag ser så mycket möjligheter. Det härliga med henne är också att här kan gamla traditionella lärare och nya unga lärarstudenter väckas till att se oerhört glädjerika möjligheter. Jag använder nya medier för skapa nya sorters möten med eleverna och gläds åt det som öppnar sig med hjälp av FB, bloggar, …. samtidigt som jag får ännu starkare kickar av det vanliga mötet med individen IRL och gruppen i klassrummet. Det är väl filosofen Karl Popper som var den som började lansera tesen att hela samhället byggs genom dialoger och att vi människor växer i interaktion. Tänk vilka utökade möjligheter till dialog vi nu får om vi inte glömmer de gamla vanliga mötena som skapar värmen i relationerna.

    Ibland stöter jag på så förskräckliga tankar om att riva ned vår nuvarande skola och jag ser bilder i mitt huvud från sextiotalet när gamla stadskärnor revs för att lämna plats åt betongen. Det är dags att lärare gör sina röster hörda och att vi drar nytta av andra som tar fram problem som sopats under mattan men vi måste vara starka i att det är slut på rivningsraseriet och dags för att bygga med ständiga små förbättringar.

  5. fd rektor

    Nej skolan var på intet sätt bättre förr. De flesta av mina lärare på 60 och 70 talen såg oss elever som något som behövde tuktas – vad vi ville eller tänkte var ointressant.
    Läraren satt inne med kunskapen och elevens uppgift var att kopiera denna.
    En del av oss hade turen att möta personligheter och goda pedagoger som vågade se oss elever som jämlikar. Lärare som Carl-Fredrik Gyllenhak utmanade vårt tänkande samtidigt som han kunde trollbinda med berättelser – alltså en god katederundervisare. C-F hade redan 1970 bertygssamtal med varje elev. Hans raka fråga var: Hur tycker du att du presterat? Vilket betyg skall du ha? Mitt svar var 5a i både sv och so. Carl-Fredrik höll med. Jag frågade honom senare huruvida eleverna brukade träffa rätt. Han menade att de allra flesta svarade med rätt betyg. Jag tror att Carl-Fredriks unika lärarstil hade avgörande betydelse – den innehöll vad vi nu kallar formativ bedömning. Dessutom hade han som princip att elever som gjort klart kunde gå till det magiska skåpet och hämta en serietidning att läsa!
    Elilan stå på dig – du verkar vara en sådan lärare, pedagog och skolutvecklare som vi behöver! Skall med glädje följa din blogg!

    Måste passa på att kommentera en av de flitigaste kommentatorerna till olika bloggar:
    Jan Lenander! Jag fattar inte hur du tänker och resonerar. I alla de inlägg jag läst hittar jag ingen linje, ingen konsekvens och dina åsikter svajar som lövet för vinden.
    Dina inlägg innehåller ofta häpnadsväckande konservativa utbrott som starx kamofleras i motsägelser. Har du en grundsyn ? Vart vill du att skolan skall gå? Försök att förklara för mig – jag begriper inte vad du pratar om!?

    • Jag upplever att starka utbrott och ytterst negativa skildringar är kontraproduktiva för ett skollyft oavsett vilka lärare och vilken tidpunkt som väljs.

      Under min skoltid på 60-70 talet så stötte jag inte på en enda lärare som såg det som sin uppgift att tukta den mycket drömmande och pratsamma pojke jag var då. De såg alla det som sin uppgift att hjälpa och stötta mig om min klasskamrater även om de var olika bra på att lyckas med det.

      Min grundsyn är väldigt positiv till både lärare och elever både då och nu vilket innebär att jag tror att skolan redan är bra på de flesta ställen och ifall omgivningen ger rätt förutsättningar så kan även kvarvarande problem rättas till med små ständiga förbättringar.

  6. Mattias Fröjd

    Jag tror att vi måste släppa den romantiska bilden av läraren, estradören, allvetaren som svänger sitt trollspö inför hänförda elever. I dagens samhälle är det varken trovärdigt eller rimligt att utgå ifrån att all kunskap ska utgå ifrån den enskilda pedagogen. Den moderna skolan i vårt moderna samhälle måste utgå ifrån lärareteam och tron på att elever faktiskt sitter inne på massa kunskap som kan lockas fram och utvecklas i samspel med andra elever. Riktig kunskap är inte att kopiera det som läraren kan.

    • Vi måste verkligen tillåta och odla lärares olikheter för ingen kan vara allvetaren i det moderna samhället. Samarbete mellan lärare är framtidens melodi men vi måste behålla realismen i att drivkraften mycket elevtid/lärarkostnad ofta kommer skapa situationer med en lärare och många elever.

  7. P-E

    Det är väl knappast någon vits att titta bakåt och anamma det som var dåligt. Men det som var bra då och dåligt idag kanske vi ska snegla på?

Kommentera