Skolans inre värde

Anne-Marie Körling har talat och skrivit om lärande, innehåll och om andra slags organisationer runt detta än den som de flesta av oss är vana vid –  detta bad Skollyftet henne att berätta mer om.

Jag har besökt skolor runt om i världen. Jag har mött lärare som burit sina läraryrken som vore de samhällsbärare av rang. Jag har mött rektorer som dagligdags infört lärande samtal med skolans lärare där lärandet varit skolans fokus. Jag har ingått i samtal där skolan själv skapar konturer kring lärarens roll och skolans uppdrag. Fokuset har inte legat på elevernas svårigheter utan i undervisningens möjligheter. Fokus har inte varit att titta in i elevernas huvuden och förklara dem utifrån föreställningar om vilka de är och för att  hitta var i dem svårigheterna sitter. Frågeställningarna har inte handlat om att eleverna inte suttit still för klassrumsorganisationen har inte krävt det av eleverna. Fokus har handlat om hur lärarna lyckats med sina undervisningar och hur de kan bli bättre på att undervisa. Rektorns ansvar har varit att följa lärandet i skolan och utmana lärarna i hur att undervisa och sätta ord på det som sker i klassrummen tillsammans med eleverna.

Jag har utbildat mig på Nya Zeeland. Jag reste dit för att undersöka läsundervisningen men kom hem med en bärande organisation för hur undervisningen och lärandet kan stöttas och frigöras till förmån för undervisningens innehåll och elevernas aktioner kring det som undervisas kring. Jag har utbildat mig i en liten skola i New York dit jag reste för de pengar jag fått av Svenska Akademien. Jag investerade vartenda öre på en utbildning i en högläsningsform – Read out – think out – en undervisningsform jag fortfarande utmanar mig själv att förstå och lära mig till förmån för elevernas läsförståelse. Och det pedagogiska arbetet är svårt och krävande. Många år senare inser jag att jag fortfarande är lärande i samma högläsningsform. Men det jag fann var en organisation som bar mina undervisningar, och den var uppbyggd på samma sätt som på en annan kontinent, alltså som den på Nya Zeeland. Jag måste erkänna att jag häpnade då jag insåg att i varje klassrum i New York kunde jag undervisa då organisationen tillät mig och stöttade mig. Jag insåg att organisationen aldrig någonsin varit ett pedagogiskt ämne eller fokus för lärarutbildningen i Sverige. Rummet och utbildningen i bärande organisation är i stort sett ett outforskat område inom svensk skola. Tyvärr.

Jag besökte en annan skola i Sydafrika. En amerikansk. Upplevelsen var lika märklig där som i USA. Den att jag kunde undervisa i samtliga klassrum utan problem för att organisationen av lärandet bar mig och delades av samtliga lärare i skolan. Den syntes i varje klassrum i hela skolan. Innehållet i lektionerna var alltid nytt och kom med läraren. Eleverna trygga med sin organisation och förväntansfulla inför vad läraren hade att erbjuda och utmana eleverna med. Jag har svårligen kunnat hoppa in i en annan lärares klassrum i en svensk skola, utan att fråga om hur läraren tänker kring det eleverna får göra, hur självständigt eleverna får handskas med lärandet och hur läraren deltar i samtliga lärande aktioner. Det har varit nästintill omöjligt.

Då jag får förfrågan om att skriva detta inlägg i SKOLLYFTET så måste jag skriva något om den kritik jag har mot svensk skola. Det handlar i stort om organisationen som vi inte delar eller talar om. Den organisation jag upplevt befriar lärare och elever, möjliggör för rektor att leda och hålla lärandet i fokus. Organisationen följer elevernas lärande och gårdagens lektioner handlar om att utveckla innehållet för morgondagen.

I Sydafrika samtalade jag med en lärare som berättade om hur han byggde upp lektioner. Eleverna hade kunskapsområdet ”hymn”. Läraren hade stor kunskap om sin läroplan, mål och syfte. Och diskuterade sin undervisning med mig, nämnde aldrig elevernas brist på intresse eller hur de inte kunde än det ena än det andra. Fokus låg inte på eleverna utan på lärarens undervisning och samspelet med just elevernas lärande. Läraren berättade om sin plan och det stöd han alltid kunde förvänta sig av skolan.

Skolan hade en ”curriculum advicer” – det vill säga en person med ansvar för läroplanen och dess utmaningar. Läraren kunde rådgöra med ”curriculum advicer” för att fördjupa sin förståelse för ämnet och hur att undervisa kring det fokus läraren hade valt. Den ansvarige samspelaren kunde därmed också utmana läraren genom att antingen bredda ämnet eller göra det mer begränsat. Dialogen kring möjligheterna att undervisa var deras gemensamma fokus. ”Curriculum advicer” var och är en samtalspartner för läraren. Då läraren fått det stöd läraren behövde gick läraren till en annan nyckelperson i skolan; Bibliotekarien. Jag hade förmånen att ha ett djupt samtal med skolans bibliotekarie. Samtalet handlade om hur biblioteket erbjöd läraren röda mattor med vägar att gå: litteratur, länkar, andra lärares arbeten, kurslitteratur såväl för läraren som för eleverna och musik och filmer som kunde vara fortbildning för läraren eller visas för eleverna. Bibliotekarien sprudlade av kreativitet.

I skolan i New York mötte jag en annan organisation av lärarstöd. Rektor som var väl initierad i det dagliga arbetet på skolan hade frigjort två lärare med uppdrag att följa lärandet på skolan. Den ena läraren hade uppdrag kring språk och samhällskunskap, den andre läraren kring naturvetenskap. Dessa två var utmanare, rådgivare, ämnesbevakare och samtalspartners för skolans alla lärare. Till dessa lärare kunde lärare gå för att få stöd i hur att undervisa, för att få hjälp att se sin egen undervisning, få modellande undervisningar kring hur att göra vid exempelvis införandet av ett nytt ämne. Dessa två lärare var stöd för den undervisande läraren, inte en som bedömer, utan någon som ser framtiden i lärandet hos läraren. Fokus låg heller inte på elevernas brister utan på utvecklingen i lärarens profession.

På Nya Zeeland ingick jag i samtal om lärandet. Det ägde rum dagligen under ledning av rektor. Låt oss säga att rektorn lyfte något som fanns i styrdokumenten och undersökte innehållet kring det i den egna skolan. Det är en mycket enkel modell att genomföra i svensk skola. Den att lyfta fram läroplanens innehåll och koppla lärarnas kunskaper och undervisning i diskussion och gemensamt lärande. Att inte överge undervisningen och lärarens egna lärande utveckling. Rektorn vid den skola jag utbildade mig vid kom också gärna in på lektionerna och höll i den mycket viktiga högläsningen. – Let me read out today, hörde jag rektorn säga till en lärare. Och så kom rektorn in och gjorde en gemensam läsning tillsammans med eleverna. Det tog tjugo minuter. Genom sin närvaro modellade rektorn sitt intresse för just undervisningen och delade därmed såväl elevernas som lärarens verklighet i klassrummet.

Det står i nya skollagen att rektor ska ha en omvärldsbevakning av skolfrågor och samhällsutveckling. Att besöka skolor ute i världen är en möjlighet men vad viktigare är – att se den egna lärandegeografin som finns att upptäcka vid den egna skolan. Det finns en karta att rita upp tillsammans i skolan, den som riktar blicken mot undervisningarna och det framtida i just dem.

På Nya Zeeland hade man en aktivitet som jag deltog i vid flera tillfällen. Den kallades ”walk around the classroom” och gick ut på att ta del av det synliga lärandet i klassrummet. Det synliga lärandet skulle få ett språk. Om det verkliga ska vi tala. Om det vi ser ska vi berätta. Jag har genomfört en ”walk-around-the-school” vid några skolor i Sverige. Det är en pedagogisk promenad genom den egna skolan. Uppdraget att se skolans lärande i sin helhet och bära med sig möjligheterna i den. Att gå igenom skolan är att börja en dokumentation av lärandet i den. Att sedan göra det i varandras klassrum med uppdrag att ta med sig lärandet från detta klassrum och låna det till sitt eget. Det handlar om att dela med sig. Men för att dela med sig måste vi lära oss att se. De fel vi så ofta letar efter gör oss blinda. Vi ser elevens brister men inte elevens förmåga, vi ser rummets begränsningar men inte dess lärande, vi har lärt oss att söka fel i våra kollegor istället för att erkänna kompetens och erkänna vår lust att lära av varandra och diskutera med varandra. Det handlar om att dela med sig.

Jag ser alltså yrkesmöjligheter inom skolan: Att ha en ”curriculum advicer” med uppdrag att vara dialogpartner för lärare, som kan modella på plats, utmana ytterligare och fokusera på lärarens behov. Det handlar om att göra skolans bibliotek till något innehållsrikt och nödvändigt för hela skolan. För det är så – att det är lärarens undervisningsuppdrag som ska styra. Inte vad yttervärlden anser att läraren behöver. Det är ett yrke att vara lärare. Ett yrke som kräver ett ben i dagens klassrum och ett ben i morgondagens.

 

// Anne-Marie Körling

 

9 Comments

Filed under Skollyftet, Skolutveckling

9 Responses to Skolans inre värde

  1. Det finns så många viktiga aspekter som du tar upp i det här inlägget, Anne-Marie. Jag brukar då och då läsa de olika resurssidor som ”utbildningsministeriet” på Nya Zeeland har, bl a Literacy Online och många gånger slår det mig att de verkar ha väldigt tydliga ramar och riktlinjer. Jag har inte tänkt så långt som att fundera över organisationens roll i det hela men när jag läser ditt inlägg så förstår jag på sätt och vis hur du upplevde detta under dina skolbesök.

    Jag kan tänka mig att det går mycket tid och energi åt att skapa rum och möjligheter för inlärande i våra svenska klassrum. Om och om igen.

    Jag funderar över begreppet pedagogiskt ledarskap när jag läser ditt inlägg och om vi kanske ska vidga det begreppet till att utöver vara en del av rektors uppdrag även innefatta personer som ”curriculum advisers”. Jag tror det är viktigt att vi låter lärare får lära av varandra och när jag hörde M Haijer berätta om hur de i några skolor i Nederländerna lät en ämneslärare och en språklärare arbeta med kursplanerna tillsammans för att få in alla aspekter av lärande i all undervisning så tänkte jag att det nog är ett vinnande koncept. En kemilärare kan vara hur påläst som helt i sitt ämne men om läraren i fråga inte har kännedom om vad som, rent språkligt, i ämnet kan lägga krokben för eleverna så spelar lärarens ämneskunskaper ingen som helst roll. Eleven kommer misslyckas ändå.

    På samma sätt anser jag att varje skola bör ha en ”läsinlärnings-expert”, en lärare som vet så mycket man kan veta om läsinlärning, en lärare man kan rådfråga, en lärare som kan ställa viktiga frågor som får en att tänka till.

    Hade vi ett kollegium där det är tillåtet med misstag, där det är högt i tak och där vi vågar dela med oss av sådant som funderar mer eller mindre bra och ett kollegium där vi promenerar in och ur varandras klasrum och tar del av lärandet som sker överallt samtidigt som vi delar med oss och vågar ge och ta råd, då tror jag vi möjliggör för en skola där vi utgår ifrån undervisningens möjligheter i stället för elevens brister.

    För övrigt håller jag helt och hållet med om biblitekariernas oerhört viktiga roll och skolbiblioteken som nav i skolans hjul.

  2. Anne-Marie!
    Jag har under en tid letat i olika lärarbloggar och på diverse web-sidor. Överallt finns smått förvirrade, ostrukturerade och förvirrande tankar från olika skolmänniskor.
    När jag läser vad du skriver blir jag imponerad av din stringens och målmedvetenhet. Du verkar veta hur du vill förändra skolan i Sverige.
    Jag har dessutom sett dig i pedagogisk aktion i något Tv-program- också där har du en linje och konsekvens som jag saknar på andra håll.
    Hade jag varit skolminister skule jag samla sådana som dig AM – för det finns många flera det vet jag – och låta er fritänkare skapa den nya skola vi så desperat behöver. Vi är inte i behov av en återgång till något gammalt – som JB tycks tro – utan nya tider kräver nya tankar.
    Citerar gärna en fritänkare från förförra seklet: August S:
    Esplanadsystemet
    Där gamla kåkar stodo tätt
    och skymde ljuset för varandra,
    dit sågs en dag med stång och spett
    en skara ungfolk muntert vandra

    Och snart i sky
    stod damm och boss,
    då plank och läkt
    de bröto loss.

    Det ruttna trät,
    så torrt som snus,
    det virvlar om
    med kalk och grus.

    Och hackan högg
    och stången bröt
    och väggen föll
    för kraftig stöt.

    Och skrapan rev
    och tången nöp,
    att taket föll
    och skorsten stöp.

    Från kåk till kåk
    man sig beger,
    från syll till ås,
    allt brytes ner.

    En gammal man går där förbi
    och ser med häpnad hur man river.
    Han stannar; tyckes ledsen bli,
    när bland ruinerna han kliver.

    – ”Vad skall ni bygga här, min vän?
    Skall här bli nya Villastaden?”
    – ”Här skall ej byggas upp igen!
    Här röjes blott för Esplanaden!”

    – ”Ha! Tidens sed: att riva hus!
    Men bygga upp? — Det är förskräckligt~”
    – ”Här rivs för att få luft och ljus;
    är kanske inte det tillräckligt?”

    • Jag kan instämma i dina hyllningar av Ann-Maries Körlings gärning men blir rent ut sagt förskräckt över dina hyllningar av nedrivandet av det vi har i skolans värld.

      Jag minns betongen som ersatte de nedrivna gamla husen och de sterila breda gatorna som blev bilarnas plats istället för människornas. Jag tar nog hellre en historisk avstamp i de snälla renoveringarna av gamla miljöer som gjorts så att det skapats miljöer med både ljus och luft som ändå inte saknar trygghet, skydd och tradition. Det är den vision jag vill att vi ska använda Anne-Maries tankar för att skapa.

  3. Kära ni, ni anar inte hur jag mottager era ord, med värme! Låt oss tillsammans ge skolan tillbaka dess betydelse. A-M

  4. fd rektor

    Käre Jan Lenander
    Du tror på allvar att det räcker med att ansa lite i den ogräsrabatt som är svensk skolutveckling. Vetdu jag är tämligen övertygad om att det är just den försiktiga, ängsliga iden om att man kan ha kakan och äta upp den som är svensk skolas stora problem.
    Vi behöver skapa ett helt nytt klimat i våra skolor och klassrum. AMKs konkreta klassumspedagogik är edtt utmärkt exempel på att detta är möjligt.

    Jan , det skulle vara intressantg att se din praktik. Är du så mossigt konservativ i klassrummet som du är på nätet? Vad säger eleverna?

  5. Till fd rektor: Eftersom jag har haft stor behållning av att läsa Jan Lenanders blogg och hans allestädes närvarande bloggkommentarer, så vill jag bara skjuta in att Jan i mina ögon har en mycket intressant praktik, som t.ex. beskrivs här http://janlenander.wordpress.com/2010/05/28/att-undervisa-en-grupp-elever-tillsammans/

    Han är med andra ord inte så mossigt konservativ i klassrummet, han vill mest verka tuff :) *armbågar godmodigt Jan i sidan*

  6. Pingback: Läskrisen och vad skolan kan och bör göra | Anne-Marie Körling

Kommentera