Lusten att förstå

Jag tycker att debatten behöver stärkas när det gäller många olika begrepp och tänkte nu börja med begreppet kunskap och med hjälp av några framstående arbeten inom området förbereda för att också säga något om förståelse och lärande. Det finns för många polariseringar mellan samhällets behov och individens, mellan fakta och förståelse osv. Peter Gärdenfors visar i boken Lusten att förstå [1] att det som känns som en paradox kan lösas upp av bättre definitioner av begreppen. Kanske kan polariseringens paradoxer också lösas av bättre definitioner av det grundläggande.

Tre träd som leder vidare på en vandring mot ökad kunskapVad är då kunskap och ur Lusten att förstå så hämtar jag följande ”Kunskap är information som har tolkats värderats och satts in i ett sammanhang” och  Sven-Eric Liedmans Ett oändligt äventyr [2] ger mängder av information om vad kunskap egentligen är och bland annat kan man hitta begreppet rotkunskaper för de saker som inte förändras så snabbt över tid. Gärdenfors refererar till Liedman och konstaterar följande:

”Att kunna läsa, skriva och räkna är sedan länge kunskaper som är en förutsättning för mycket annat lärande. Formellt lärande klarar sig inte utan dessa förmågor. Konsten att lösa ekvationer är gammal, kemins grundämnen lär ingen rubba på och Darwins teori om det naturliga urvalet kommer att styra mycket av biologins grundforskning även framöver.”

I sin beskrivning av bildning pratar Gärdenfors om att ”bildning består av de mönster man har tagit till sig” och vi får ytterligare en bit av vad kunskap bör bestå av. Den delen av kunskapen som är mer långsiktig och alltså bygger det vi kallar bildning.

I Om lärande [3] så diskuteras det ständiga växelspelet mellan den yttre världen och de inre representationerna. Vilket innehåll som presenteras och hur innehållet presenteras påverkar lärandet, vilken syn eleven har på hur lärandet ska uppnås påverkar lärandet och en väldigt stor del av det som är relevant att förstå kring skolans viktigaste uppdrag diskuteras ingående. Det här känns som obligatorisk läsning för alla lärare. Det finns så mycket som visar på hur lärande skapar förståelse.

Jag vill slå ett slag för att undervisning både ska presentera den normativa vägen, det vanligaste receptet för hur saker görs bra, och många olika alternativa perspektiv och sätt att uppnå ett liknande resultat. Då skapas de verkliga unika mönstren hos varje elev och var och en av dem har fått riktig bildning som är deras egen. Det är då eleverna uppnår riktig förståelse.

Gärdenfors diskuterar motivationen, Lusten att förstå [1] utifrån många perspektiv men jag nöjer mig med följande citat

Enligt teorin kan elevernas känslor påverkas i gynnsam riktning om man höjer deras känsla av att ha kontroll över sitt lärande samt om de får en mer positiv uppfattning av värdet av det de lär sig. Det finns ett starkt samband mellan att förstå ett område och att känna att man kan kontrollera det.”

och det går att inse ett fortsatt samband kring hur elevens motivation öka.

Progression ett viktig begrepp som borde vara lätt ger en avslutande pusselbit. När det blir tydligt hur kunskap bygger på kunskap så ökar elevens kontroll över sitt lärande, elevens förståelse är tillräcklig innan något nytt påbörjas och det syns att utbildningen har steg mot viktiga djupa kunskaper. Progression är ett begrepp som borde lyftas kraftfullt, det är något som påverkar elevens lust att förstå på flera viktiga sätt. Låt oss utnyttja chansen att öka elevernas lust att förstå.

21 Comments

Filed under Forskning, Förutsättningar, motivation, Skollyftet, Skolutveckling

21 Responses to Lusten att förstå

  1. Bra!
    1) Det är viktigt att begrepp definieras, annars kan vi inte förstå varandra.
    2) Progression är kunskapsbitar lagda på existerande kunskapsbädd.
    Att introducera alternativa diskurser måste dock ske med försiktighet.

    torestad.blogspot.com

    • Det känns som att jag hela tiden hittar fler och fler begrepp inom skolvärlden som vi har låtit förfalla, degenerera och få en massa underliga betydelser fastän de är helt centrala för skolans verksamhet. Jag vill förstås akta mig för att öppna en alternativ diskurs baserat på dessa begrepp och jag är exempelvis medveten om vilken oerhört trasslig väv som har skapats när någon velat beskriva alla progressionsvägar. Att beskriva progressionsvägar är ingen framgångsväg.

      Att kunskap bygger på kunskap är däremot en del av läraryrkets beprövade erfarenhet och en naturlig del av de flesta lärares gärning och jag vill visa att det arbetssättet har en stabil grund i vår yppersta skolforskning. Ibland lanseras nya arbetssätt som glömmer att ta hänsyn till detta och lärare behöver kraften att stå emot.

      En av anledningarna till motståndet mot progression tror jag är att det problematiserar användandet av heterogena grupper. Det är förstås mycket svårare att undervisa en grupp där eleverna ligger på olika nivå i progressionen. Att stoppa huvudet i sanden inför detta är dock en dålig metod eftersom jag här också visar att det är viktigt att ha progression bland annat för motivationens skull. När det gäller framtidens skola ska vi inte sopa något under mattan och vi bör istället verkligen fundera kring vilka förutsättningar som behövs för att klara av heterogena grupper och när vi behöver göra dem mer homogena för att klara undervisningsuppdraget.

      • Jag måste vara fråga, vad menar du med motståndare mot progression? Hur går det till? Är inte progression en nödvändighet för lärande och kunskapsutveckling? Eller jag kanske helt missförstår?

      • ”Det känns som att jag hela tiden hittar fler och fler begrepp inom skolvärlden som vi har låtit förfalla, degenerera och få en massa underliga betydelser fastän de är helt centrala för skolans verksamhet.”

        Det är ju för att vi inte låter diskussionen om att förtydliga begrepp och funderande om hur lärande tar form vara en del av vardagen och vårt lärande. Sen kan man ju diskutera om det beror på att vi inte har tid eller helt enkelt inte vill.

  2. Det är precis min åsikt också att progression är själva grunden för kunskap och lärande. Det är därför lite sorgligt att vi så sällan diskuterar begreppet och att en del skyr ordet och gör den felaktiga kopplingen till fakta på fakta.

    De som är rena motståndare till progression är det oftast genom att rygga inför alla diskussioner om förkunskaper. En meningsfull progression handlar förstås om att förkunskaper är kända. Kraven på effektivitet och stora grupper är förstås också i motsats till individualisering och en del av motståndet mot progression kommer som motstånd mot att lyfta olikheter i förkunskaper inom en grupp.

    • Mina elevers förkunskaper måste ju bli det som sätter någon sorts ribba för var jag skall påbörja min undervisning. Även deras attityd är också viktig i sammanhanget. Om jag inte bemödar mig att ta reda på vad mina elever redan kan eller vad de tror att mina kurser handlar om kommer jag att undervisa i blindo. Jag kommer att kasta ut kunskap här och där och hoppas att någon plockar upp den.

      Om jag istället känner till vad mina elever redan kan har jag ju något att bygga meningsfull individanpassad undervisning på.

  3. Bra skrivet Kent du exemplifierar det Anna säger om att all bra undervisning kräver progression och jag passar på att lyfta ordens makt. En gemensam positiv syn på ordet kan vara en förlösare av diskussioner och tankekraft.

    Du skriver också mycket om förkunskaper vilket är ett begrepp som bör styra våra val undervisningsform mycket mer. Vi bör inse svårigheterna kring individualisering och konflikt med effektiviteten i att stora grupper bara har tillgång till en lärare. Problematisering inbjuder till att skapa realistiska lösningar.

    • Apropå att stora grupper har tillgång till en lärare.

      Där jag jobbar håller vi faktiskt på att hitta sätt att få in fler lärare tillsammans i klassrummen. Det är såklart resurskrävande att göra det, men jag tror att med lite vilja och engagemang så går det. Tanken är att åtminstone jobba tillsammans två och två i vissa kurser och att sedan skapa större sammanhang där kanske till och med hela arbetslaget deltar på olika sätt.

  4. på tal om progression: jag är svag för professor carl-anders säfströms påpekande att synen på kunskap som progression är grunden för det ojämlika samhället. Uppfattningen att eleven förflyttar sig från en position av ojämlikhet mot en framtida position som jämlik grundlägger just den ojämlikhet som den säger sig vilja motverka.

    en sådan linjär kunskapssyn borde alltså ersättas av en annan kunskapssyn. åtminstone om vi vill allvar med jämlikheten. vi behöver hitta andra begrepp än progression. problemet är att just det begreppet ligger djupt inbäddat i den moderna människans medvetande. det är svårt att tänka runt det…

    • Björn, om du orkar och har tid får du gärna försöka förklara lite mer ingående hur Säfström menar. Jag tror inte riktigt jag förstår hur progression hänger ihop med det ojämlika samhället.

  5. för övrigt tycker jag att ditt inlägg är mycket relevant Jan, inte för att jag tror att vi måste ha gemensamma definitioner. men man måste åtminstone veta vad man själv menar med vissa begrepp, och ännu bättre; kunna förstå vad andra menar med samma begrepp. tack!

  6. Jag är ganska negativ till Säfströms tankar då jag ser att leder till allt för många slutsatser som hindrar oss från att vara olika och odla det vi är bäst på. Det känns som att det är klarlagt att mänskligt lärande tar oss till helt olika nivåer vare sig det rör sig om fotboll, matematik eller matlagning. Jämlikhetstankar blir oerhört destruktiva om de motsätter sig denna olikhet och jag hoppas att även den mest inbitna socialist som tänker efter förordar bättre lösningar. Kunskap är makt är en stark socialistisk slogan för att vi ska bygga en skola som tillåter djup i kunskapsbyggandet.

  7. När det gäller politik har jag en vision för skollyftet om att vi hittar gemensamma tankar kring skolan oavsett om vi röstar höger eller vänster.

  8. Anna, jag svarar här nere eftersom jag av någon anledning inte kunde svara på din kommentar på rätt plats i tråden.

    jag klipper och klistrar lite från mina egna blogginlägg om detta. kortfattat så är det väl så att kunskap som progression förutsätter att några skall röra sig (eller ”make progress”) från en marginaliserad position till en annan, för att bli jämlikar. Men det resonamanget förutsätter ju redan från början en ojämlikhet.

    Säfström menar att vi inte kan utgå ifrån ojämlikhet och sedan stega mot jämlikhet. Det skulle innebära att ständigt skjuta jämlikheten framför oss, som ett mål i en avlägsen framtid. Framtiden kommer som bekant aldrig…

    Jämlikhet är en komplett händelse eller inget alls. Om jämlikhet skall ha någon mening så kan den bara vara en utgångspunkt och inte ett slutresultat. Jämlikhet uppnås inte som en slutprodukt efter en serie av steg utan kan bara bekräftas i utgångsläget av individer som upptäckt deras jämlikhet med alla andra, oavsett status, förmögenhet och makt.

    jag har, som sagt, skrivit om detta i två inlägg på min blogg. Kanske kan de kasta lite mer ljus över frågan:
    http://skolaochutbildning.wordpress.com/2011/03/15/din-kunskapssyn-hindrar-jamlikhet/

    http://skolaochutbildning.wordpress.com/2011/03/12/jamlikheten-har-inga-steg/

    • Jag skulle gärna vilja se något i dessa resonemang som lämnade en öppning för att vi kunde låta individer uppnå olika nivåer i kunskap. En diskussion om ekologi kräver en gemensam bas av förståelse för kretslopp. En diskussion kvantmekanik en oerhört hög plattform av gemensamma definitioner av partiklar, vågrörelsesamband etc. Ska en grupp ta sig ett steg vidare behövs en gemensam nivå av kunskaper så att diskussion får en rimlig struktur.

      Kan inte jämlikhet uppnås utan likhet, likformighet? Att betrakta oss som jämlika, som ett konceptuellt skifte enligt Säfström, borde väl kunna kombineras med att vi är olika när det gäller kunskapsnivå och kunskapsnischer som vi täcker in. Det vore skönt att uppnå konsensus kring lärande och progression fastän vi har olika tro på hur jämlikt samhället kan vara.

      • jag tolkar säfström på annat sätt än vad du gör, jan. om jämlikhet bara kan vara en komplett händelse här och nu så är det en definition som godtar just skillnaden mellan människor som upptäckt att de är jämlika oavsett status, makt och förmögenhet. alltså, säfströms resonemang uppnår just jämlikhet utan likformighet. Tänk Rosa Parks…

        • Varför ska då Säfströms tankar leda till kritik av kunskapsprogression? Jämlikhet trots olikhet borde då gälla även att kunskap bygger på kunskap.

          • just för att progressionen frambringar en syn på den lärande som ojämlik. en som skall föras framåt/uppåt för att bli en jämlike. det blir en ganska linjär kunskapssyn som borde ersättas med en annan syn, tycker jag.

            självklart hänger kunskap ihop med kunskap, eller ”bygger på varandra”.

          • men Säftströms tankar är ju att vi betraktar oss som jämlikar trots att vi är olika, trots att någon lagar godare mat, gör fler fotbollsmål. Varför då inte tillåta någon att sträva efter en högre nivå av kunskap inom miljö, astronomi, medicin eller något annat bra? Progressionen innebär då inte att sträva mot jämlikhet för den är redan uppnådd, den innebär en förädling av de individuella olikheterna så att tillsammans med andra som uppnått samma kunskapsnivå kan man åstadkomma så mycket mer. Det är som att fotbollslandslaget innehåller stora olikheter men alla spelar fotboll på en annan nivå än jag gör, en nivå som är mycket mer sevärd.

  9. Pingback: Odla fler djupa kompetenser för det riktiga ifrågasättandet! | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

Kommentera