Björn Kindenbergs tankar om skoldebatten

Björn Kindenberg deltog i DNs hearing om skolan. Här är hans tankar om skoldebattskvällen.

Kulturhuset en onsdagkväll i maj. Halvvägs in i en debatt (”hearing”) om skolan och jag sitter med en klump av missmod i magen. Det är en hearing som Dagens Nyheter arrangerat som uppföljning till Maciej Zarembas artikelserie Hem till skolan, inför en femhundrahövdad publik. Panelen består av Zaremba, utbildningsministern, en oppositionspolitiker, en pedagogikprofessor, en friskolerektor, en lärare från TV-serien klass 9A, lärarförbundens ordförande och så jag.

Jag hade hoppats på ett kritiskt och öppet samtal. Men den panel jag sitter i ska nu genomföra en handuppräckning för eller mot svenska grundskolans förstatligande. Publiken har just kommenderats att göra det. Jag tänker inte ens tanken att räcka upp handen. Massmöten med unisona handviftanden tilltalar mig inte. 

Två timmar tidigare. Jag står hopträngd med debattdeltagarna i ett litet rum i väntan på att debatten ska börja. Det är en avspänd stämning mellan kontrahenterna. Man skojar med varandra, stämningen är avspänd, snudd på kamratlig. Jan Björklund är en omedelbart sympatisk person med en god portion humor. Förbundsordförandena är lyhörda och intresserade. Mikael Damberg är folklig och spontant trevlig.

Det känns som om det här kan bli en trevlig kväll. Det känns som att det här kan bli en kväll för ett lågmält samtal. Det känns som om det här kan bli en kväll av konstruktion diskussion. Snabbspolning två timmar framåt: det känns som att man hinner tänka många naiva tankar, innan en debatt börjar.

Tillbaka till minuterna innan vi går på scen. Jag står sist i raden i en trång passage. I det gemytliga samtal som förs framför mig hör jag en av deltagarna beklaga sig över lärare, som inte förstår det omöjliga i att begära en strejk mitt i en avtalsperiod. ”Och det var SO-lärare till och med” hör jag någon annan säga, ”man tycker de borde veta bättre”. En annan röst svarar: ”Är det någon som är förvånad?”.  

Jag är förvånad, även om jag inte säger något. Kanske inte upprörd, det låter som en tämligen gemytlig ordväxling i ledet framför mig. Förmodligen ord av vänlig uppmuntran, som för en utomstående kan te sig oväntat bryska. Ungefär som vi lärare kan prata av oss om elever i en ganska rå men hjärtlig ton, utan att för den skull se ned på dem, eller ömma mindre för dem. Men det kan inte vara så vanligt att lärare är med i sådana här sällskap, tänker jag i mitt stilla sinne, medan vi i tur och ordning ropas ut på scen.

 Som lärare är jag inte van att vara i debattsammanhang, märker jag snart. Det är politikernas och förbundsordförandenas arena. De dominerar med snabba, men till synes ändlösa yttranden och repliker. Vi har lämnat ganska mycket kvar i det lilla rummet innanför scenen vi nu står på: den lugna tonen i samtalet om tillståndet i skolan, de goda föresatserna om sansad debatt. Och naturligtvis de skojfriska gliringarna mot tjurskalliga SO-lärare.

På scen är det tvärtom tävlan i att hedra läraren. Läraren är med i snart sagt varje debattinlägg, ofta flera gånger. Det är ingen hejd på hur bra Sveriges lärare är i debattens alla inlägg. Lärarna är fantastiska, otroliga, de kämpar och sliter. Det är inte deras fel att skolan ser ut som den gör. Det är de politiska meningsmotståndarnas fel. Det är de andras fel. De som inte velat förstatliga. De som släppt fram friskolor. Det är pedagogikforskarnas fel. Det är inte lärarnas fel.

Jag sitter med klumpen av missmod i magen. I ärlighetens namn känner jag inte igen mig i det här lovtalet över ”lärare”. Jag känner att jag har fantastiska idéer om undervisning, genomtänkta upplägg för språk- och ämnesutvecklande arbetssätt. Men jag känner inte att jag har fantastiska förutsättningar för att genomföra dem.

Själv känner jag att den ”lärare” som nämns i replikväxlingen är en fiktion. Det är en bild av en lärare, som det viftas med på plakat. Det är en lärare som är ett slagträ för att genomdriva än den ena, än den andra frågan. Ordning och reda, lärarlön, huvudmannaskap, forskning, resurser.

Att se samma personer som nyss förde lugna, närmast förtroliga, samtal med varandra, nu gå lös på varandra är lite deprimerande. Man applåderar åt meningsfränder, protesterar harmset mot meningsmotståndare, man blir upprörd, sårad, indignerad.

Det är teater förstås. De har scen, publik, inövade repliker, roller att spela. Vad skiljer väl denna kväll från ett antikens gladiatorspel, ett medeltida tornerspel eller en modern fribrottningsmatch? Egentligen inget, det är politiska arrangemang med den psykologiska funktionen att låta publiken bevittna den eviga kampen mellan ont och gott.

Den hastigt påkomna omröstningen om förstatligande blir en duell i denna kamp. Jag har alltså lagt ned vapnen, jag har tröttnat. Jag har kommit till Kulturhuset i en naiv förhoppning om att tillsammans med andra initierade skolmänniskor vrida och vända på till exempel John Hatties forskningssammanställning eller McKinsey-rapportens slutsatser om skolutveckling. I kvällens debatt är Hattie eller McKinsey bara alibin för att understryka den egna orubbliga ståndpunkten.

Hade vi inte fört detta samtal inför en publik hade vi nog inte haft denna prestigeladdade orubblighet. När debatten är slut stannar jag kvar och pratar med lärarbekanta i publiken. På tunnelbanan hem till Vällingby fortsätter samtalet. Vi pratar om det sorgliga tillståndet i debatten och vad vi lärare skulle behöva för förutsättningar för att lyfta skolan.

Mer vettigt sägs under färden hem än under de två och en halvtimme debatten tagit. Men så har vi ju också något som hearingens huvudaktörer saknade: friheten att ompröva våra antaganden. Vi kan föra ett kritiskt och öppet samtal.

Jag ska trots allt försöka avsluta den här artikeln lite positivare än den börjat. Om jag ska lyfta fram något i sammanhanget passande ur McKinsey-rapporten, så är det deras iakttagelse om vad alla länder de håller fram som positiva exempel har haft gemensamt. De länder som utvecklat sina skolsystem har alla gjort det utifrån ett nationellt krismedvetande om skolväsendets problem.

Kanske är den affekterade debatt som förts i kväll bara de ofrånkomliga födslovåndorna för ett mognare samtal som i sin tur kan lyfta skolsverige? Röriga och polariserade debatter av den typ vi genomlidit i kväll, är kanske nödvändiga om än smärtsamma steg framåt?

Och en sak till är positiv: behovet hos debattdeltagarna att, utanför rampljuset, prata av sig om de krävande och oresonliga lärarna, visar att lärare alltför sällan deltar i den offentliga debatten om skolan. Den trenden är på väg att brytas nu och det kan bara vara positivt!

//Björn Kindenberg

15 Comments

Filed under Skoldebatt

15 Responses to Björn Kindenbergs tankar om skoldebatten

  1. Christina Grewell

    Säger bara en sak…
    Tack Björn!
    Du, tillsammans med andra kloka skoldebattörer, som kan reflektera nyanserat, hjälper mig att tro på framtiden.

  2. Sara

    Tack för ett klokt inlägg! Jag bevittnade debatten i efterhand via webben och blev oerhört sorgsen över hur stor tid som används åt pajkasting och hur lite som används till det som verkligen behövs – nämligen konstruktiva tankar om hur VI tillsammans kan lyfta skolan, elevernas resultat, lärarnas löner och status.

  3. Ja, klokskap och framtidstro (mitt i dess motsatser) är vad du bjuder på, varmt tack för det!

    Och så skriver du så att är en fröjd att läsa, rent stilistiskt! Dags för en ny, och helt annorlunda, ”essä”-serie… varför inte i DN?

  4. Mycket välformulerat och klokt skrivet. Tack för det!

  5. Tack Björn för att du delar med dig av dina funderingar efter debattkvällen.

    Jag hoppas att det är så som du skriver, att det kanske är ett nödvändigt ont med affekterade debatter för att kunna föra mogna samtal, men jag tvivlar. Skoldebatten har blivit ett slagfält mellan prestigefyllda politiker och fackförbund och debatten går på rundgång.

    Men. Det är inte skäl nog för mig att bli uppgiven och efter att ha läst ditt inlägg så känns det som att jag fick ny energi. Frågan är hur vi på allra bästa sätt ska nå ut och nå fram? För jag vet att vi, alla tillsammans, kan påverka och göra skillnad.

    Tack för att du delar med dig av dina kloka tankar!

  6. Varför samlas inte allt skolfolk i en massiv kritik av en huvudman som ger lärare otillräckliga förutsättningar? Varför blir det istället en polariserad debatt för och emot förstatligandet?

    Men trots allt lärares röster börjar höras. Snacket i SKLs styrelserum har varit så elakt om lärare. Det du hörde var en västanfläkt!

  7. Det var bra skrivet Björn!
    Vi måste sluta tala om den mytiska, fantastiska läraren, som i högstämda ord det finns 10000-tals av i landet, och
    den elake majoren som vill förvandla skolklasserna till
    lydiga patruller. Både de ideala eller skrämmande figurerna är resultat av en upptrissad stämning där man kanske blir än mer försvarande av sin tidigare inställning.

    Låt oss tala dämpat om det som är viktigt; skolans framtid.

    torestad.blogspot.com

  8. Pingback: Björn Kindenberg! En lärarröst bland de högljudda! | Anne-Marie Körling

  9. Jag stämmer in i kören av tackande för att du försöker nyansera skoldebatten. Jag är så oändligt trött på den som den förs i media i dag. Det är så få som vågar försöka diskutera hur vi ska få en bättre skola och så många som tror sig ha det tvärsäkra svaret. Skolan är en mycket komplex verksamhet. Eftersom den är det måste ju också diskussionen om att förbättra skolan höja sig något över de enkla lösningarnas nivå som just nu framförs av allehanda mer eller mindre insatta debattörer.

  10. Skoldebatten har hitintills nästan genomgående försummat att ta upp de grundläggande systemfelen i skolan som har att göra med två problem, nämligen de pedagogiska konsekvenserna av elevernas intelligensvariation och framför allt konsekvenserna av divergensprincipen.

    • Divergensprincipen hittar jag bara som del av ett flertal inlägg av dig Sture. Skulle du kunna förklara vad den innebär och helst ha någon referens till någon artikel/bok som behandlar den.

      • I korthet innebär divergensprincipen att alla vinner på träning och utbildning men att de högpresterande vinner mer än de från början lågpresterande eleverna. Se min hemsida enl. nedan. Principen har även behandlats i min bok ”Systemfelen i skolan” 2002.

        http://home.swipnet.se/StureEriksson/Artikel04.htm

        • Förstår jag rätt så innebär principen att utbildning ökar ojämlikheten i prestation men då alla når längre än annars så finns möjligheten att ingen förlorar på utbildning. Det är ju en ganska ljus bild av våra mänskliga möjligheter med skolan.

          Jag ser stora möjligheter att välja olika kopplingar mellan prestation och behovstillfredställelse och det betyder att oavsett vänster eller höger i politiken så borde skillnader i prestation kunna uppskattas av alla. En av min teser är att det är centralt både för liberaler och socialister att vi höjer den allmänna kunskapsnivån. Jag hoppas att fler kan uppleva dina tankar och sammanställda forskning som något positivt och en möjlighet för skolan.

          • Glädjande att höra din kommentar som betonar en viktig aspekt av skoldebatten. Jag inbillar mig att divergens- principen rymmer en hel del av pedagogisk optimism som borde kunna känneteckna debatten om framtidens skola. Men tyvärr har likvärdighetsbegreppet och jämlikhetsbegreppet ofta missuppfattats och förhindrat denna debatt.

          • Ja, det måste nog tjatas lite om att likvärdighet och jämlikhet inte har ett dugg med att alla ska prestera lika. Detta vore en orimlighet.

            Den helt absurda tanke som ibland finns är att skolan skulle ta och kompensera de svagaste så att de hinner ikapp de som kommer till skolan med alla plus, förutsättningar, förkunskaper och bra studiemiljö. Divergensprincipen visar att resultatet blir det motsatta men det borde inte vara något att gråta över oavsett höger eller vänsterperspektiv.

Kommentera