Om skolan förstatligas

Jag ställde en fråga på twitter ikväll. En fråga som rör skolans framtid:

Om vi förstatligar skolan, ska det då finnas små statliga lokalkontor ute i kommunerna som ska vara länk mellan skolor och stat, eller?

En viktig fråga. Hur ska en centraliserad skola fungera? Hur ska vi skapa likvärdighet? Hur ska staten ges möjligheter att lyssna in och känna av vad som fungerar bra och mindre bra? Hur ska forskningsrön och styrdokument nå ut och implementeras? Hur ska skolor, skolledare och lärare ges möjligheter att göra sina röster hörda, nätverka och dela med sig av deras samlade kunskaper och erfarenheter?

Hur ska vi göra för att inte hamna i en sits där vi har små ”skolstatskontor” ute i kommunerna som styr. Där de fd kommuntjänstemännen och skolpolitikerna får sin nya anställning, nu under utbildningsdepartementet? Ett scenario som säkerligen skulle vara snarlikt det system vi nu har. Nu, innan beslut är fattade, har vi chansen att påverka, att berätta hur vi vill ha det. Hur vill du ha det?

Om skolan ska förstatligas vill jag se lärare och skolpersoner som länk mellan stat och skola. Jag kan tänka mig ett uppdrag liknande det som nu kallas ”nyckelpersoner”, för implementeringen av de nya läroplanerna. Skolpersoner som utbildas av Skolverket (eller vilken myndighet det nu blir) och som ska föra budskap, tankar och idéer mellan stat och skola. Morrica tänker sig ett tidsbegränsat uppdrag, ett uppdrag som övertas av någon annan efter ett tag. En bra tanke. Ingen ska kunna vara nyckelperson på livstid. Skolan behöver utvecklas. Lärare behöver utvecklas. Nya tankar och erfarenheter behövs ständigt och det är viktigt att vi gör allt för att motverka stagnation.

Om skolan ska förstatligas vill jag att det skapas möjligheter för lärare att nätverka på nya plan. Jag vill se fler virtuella lärarrum och läranderum. För lärare och elever. Vi har, som Morrica skrev på twitter, arenorna, vi måste bara se till att det blir något bra av de möjligheter som ges. Det är upp till oss. Vi har möjligheten att skapa framtidens skola så som vi vill ha den. Alltså måste vi lyfta frågan och slå våra smarta huvuden ihop och Skollyftet behöver dig, dina tankar och åsikter.

Hur ser du på framtidens skola?

//Anna Kaya

Tillägg: Metta Fjelkner och LR skriver i Sydsvenskan idag om att staten måste ta över skolan. Fortfarande inte ett enda ord om hur det ska gå till och hur det ska fungera.

22 Comments

Filed under Skoldebatt, Skollyftet, Skolutveckling

22 Responses to Om skolan förstatligas

  1. Tankar som jag efterlyst länge. Vi fokuserar så mycket på statligt eller kommunalt så att vi glömmer att det måste ställas tydliga krav på huvudmannen oavsett alternativ.

    En målstyrd skola måste ha uppföljning av det viktigaste uppdraget så här finns en enorm utmaning oavsett huvudman.

    En väl fungerande skola måste ha ett modernt lyssnande ledarskap så här finns en enorm utmaning i hur skolledningar ska tillsättas och utbildas oavsett huvudman. Det borde vara dags att rekrytera rektorer från lärarkåren i mycket större utsträckning men också tid för att ge rektorer rimlig storlek på uppdragen och bättre resursmässigt handlingsutrymme, autonomi.

    En väl fungerande skola måste ha bättre samarbete med skolverk och läromedelsföretag oavsett huvudman.
    En väl fungerande skola behöver bättre och mer återkoppling från skolan till skolforskningen oavsett huvudman. Det behövs fler lektorer men också mer tid för att tillgodogöra sig forskningen. Förtroendetiden borde utökas så att den kan innefatta detta.

  2. Line Isaksson

    Oavsett huvudman tycker jag att det viktigaste är att det är professionens röster som ska äga debatten. Idag är det politiker eller andra intressenter som bestämmer skolans framtid. Beslut tas, utan vetenskaplig grund, som påverkar den enskilda eleven. Utvecklingen i skolan ska ledas av lärare.

  3. Varför behöver det skapas många fler arenor? Finns det inte en risk att det blir väldigt splittrat och uppdelat i små rätt interna grupper istället för ett kraftfullt och viktigt nätverk om man strävar efter att skapa en väldig massa små arenor?

    Jag tänker mig istället stora arenor med utrymme för olika samtal samtidigt. Jag tänker mig onlinearenorna, och jag tänker mig Teachmeets, både landsomfattande och regionala. Jag tänker mig forum, online såväl som fysiska, där man tar upp och diskuterar det som behöver tas upp och diskuteras, stort som smått. Jag tänker mig konferenser och konvent.

    Och jag tänker mig att detta är något vi måste jobba väldigt målmedvetet och envist med i fem år. Vi måste organisera och bygga upp en struktur, vi måste bjuda in och insistera på att folk kommer. Vi måste ha spännande program och organisera både diskussioner och paneler.

    Efter fem år tror jag systemet är så etablerat och så många vant sig vid att mötas och arbeta tillsammans att det kommer att börja fungera mer ‘av sig själv’ (givetvis inte helt automatisk, men ändå mer som en vana och tradition)

    • AnnaKaya

      Jag felformulerade mig nog lite, jag vill inte heller ha många olika arenor utan ett fåtal stabila där många åsikter och tankar kan rymmas. Min tanke är att nätverken och diskussionerna ska utgå ifrån eleverna i första hand. Eleverna måste sättas i första rummet, vi måste skapa en skola där vi helt ärligt kan säga att alla elever får undervisning utifrån sina egna behov och sina egna förutsättningar. Så är det inte idag.

      Jag tror vi måste se på elevers lärande som en helhet, en process som ständigt pågår, och då är det omöjligt att som lärare endast interagera i ämnesgrupper eller med sina närmaste kollegor. Vi måste vidga våra vyer, lära av och med varandra och inse att det är mer som förenar än som skiljer oss åt. Visst, vi har olika ”specialkompetenser” men min kompetens är ingenting värd om jag inte kan samarbeta med någon som kompletterar mig. För en lärare kan inte ge eleverna allt de behöver. Inte i förskolan, inte i grundskolan och inte på gymnasiet.

      Ett exempel, jag som är svenska som andraspråkslärare är väldigt insatt i det som rör andraspråksutveckling men när det gäller matematik och NO-ämnen är jag inte alls lika vass. Inte heller är jag behörig att undervisa i dessa ämnen efter år 3. Alltså får mina elever ha sin ma/no-undervisning med en lärare som är ämneskunnig men inte alls insatt i andraspråksutveckling. Hur bra tror ni det fungerar? Inte alls så bra. Här skulle vi kunna samarbeta. Jag skulle med min kompetens kunna förklara vad inom språket i ämnet som kan vålla svårigheter för andraspråkseleverna och på så sätt bidra till att eleverna når målen i högre grad. På liknande sätt kan vi alla samarbeta. Dra nytta, och lära, av varandra. För elevernas skull. Och för vår egen.

      Ämneskunskaper är oerhört viktiga men det får inte bli så uppdelat att vi tappar elevfokus. Det är trots allt samma barn och ungdomar vi alla arbetar med. På ett eller annat sätt i en eller annan verksamhet.

  4. magisterbodin

    Om jag som lärare konstaterar att förutsättningarna delvis saknas för att jag ska kunna utöva mitt uppdrag till fullo, vilken skillnad skulle ett statligt huvudmannaskap innebära för hur man bemöter mitt konstaterande och eventuella yrkande på att få de förutsättningar som krävs?
    Skulle min professionella läraråsikt väga tyngre bara för att man byter huvudman, eller tenderar man att glorifiera en lösning som sannolikt skulle innebära ytterst små strukturella skillnader i jämförelse med dagens lösning??

    Kan helt och fullt hålla med Line här ovan. Vi lärare behöver ta plats i debatten, stor plats. Det är vi som ska äga frågorna om skolan så att debatten börjar och slutar med oss. Nog borde det vara självklart?!

    Så kanske vore det bättre att fokusera mindre på de eventuella förbättringar ett ändrat huvudmannaskap skulle medföra och istället lägga krutet på att styra om skolan i den riktning forskningen och vi, professionen, ser är nödvändig!?!

    • Viktiga frågor!

      Att bara byta huvudman löser inga problem och förändrar inte något väsentligt i grunden. Ingen har hittills kunnat övertyga mig om att staten, per definition, skulle kunna sköta skolan bättre än kommunerna. Kan staten trolla fram mer pengar huxflux? Kan staten endast genom centralt satta politiker i Stockholm främja, och arbeta för, en likvärdig skola i hela landet? Nej. Svaret är inte så enkelt.

      Många kommuner har misslyckats i sitt uppdrag som skolhuvudmän men det finns de kommuner som lyckas bättre än andra. Vi borde titta lite mer på vad det är som förenar dem. Vad är det som gör att de lyckas? Vad kan vi lära av dem?

      Jag tror kommunaliseringen, tillsammans med många andra aspekter (friskolereformen, fria skolvalet, den icke-existerande implementeringen av en helt ny läroplan, Lpo94, och ett helt nytt betygssystem, nedskärningarna på 90-talet etc) spelar en mycket stor roll i det vi nu ser som kommunernas misstag. Frågan är om verkligheten är så svart och vit? Vi är alla delaktiga, vi är alla skattebetalare, vi har alla ett ansvar. Som debatten är nu tar ingen ansvar utan alla skyller på någon annan.

      Som lärare är jag beredd att ta ansvar. Jag vill förändra. Jag vill utveckla. Jag vill förbättra. Och jag vet att jag inte är ensam. Tillsammans kan vi lärare styra debatten och därför är jag tacksam för Skollyftet.

    • Vad hindrar lärare från att ta plats i debatten?

      • Bertil, ingen hindrar lärare från att ta plats i debatten men vi har ju fått läsa en hel del om lärare som känner sig tystade, som inte vågar säga sin åsikt och sådant måste vi aktivt motarbeta.

        Sedan kan man ju fråga sig hur lärarnas röster i debatten når ut. Vilka läser lärarbloggarna? Troligtvis mest vi själva. Blir vi publicerade i peppersmedia? Inte alls ofta. Lyssnar politiker in vad vi tycker och tänker? Till och från. Detta med lärarnas röster i debatten tycker jag är ett utvecklingsområde, vi kan verkligen höras mer. Hur ser du på saken?

        • En skillnad mellan ett förstatligande och situationen idag, där varje liten kommun är en enklav för sig, vore att lärare i Kiruna och lärare i Karlstad skulle tala från samma podium som lärare från Karlskrona och Kristianstad, till samma huvudman. En kör av röster från alla sveriges lärare är betydligt svårare att tysta än en liten beskedlig kör bestående bara av lärarna i genomsnittlig mellanstor svensk kommun.

          • Det är sant. Jag hoppas vi kan hitta möjligheter för lärare att kunna mötas, om än inte fysiska möten, och tala från samma podium.

  5. Pingback: En kväll på Twitter « Tysta tankar

  6. Statlig eller kommunalt? Det finns ett problem i debatten – vad är det egentligen vi diskuterar? Är det Björklunds och Lärarnas Riksförbund förslag om en statlig skolpeng eller en återgång till hur det var innan kommunaliseringen?
    Björklunds förslag om en statlig skolpeng löser inga problem – risken är större att problemen ökar i stället.
    a, Kommunerna blir av med ansvaret för skolan och då är risken stor att de börjar ”mjölka” skolpengen för att föra över den till annan nödvändig kommunal verksamhet. Tex som de gjorde med Wernersson pengarna, höjde internhyrorna till ett fiktivt marknadsvärde.
    b, En större statlig skolpeng kommer att göra det ännu lönsammare att starta vinstdrivna friskolor. Ett bra tillskott till vinsten men inte kommer det i någon högre grad komma eleverna eller lärarna tillgodo.
    Björklunds förslag hör hemma i papperskorgen.

    Ett riktigt förstatligande förutsätter att friskolereformen rivs upp. Vi skall inte hellre inbilla oss att rikspolitikerna på något sätt kommer att vara generösare med anslag till en statlig skola än vad kommunalpolitikerna är till den kommunala skolan. Anledningen till att rikspolitikerna låter generösare är att de kan tjata hur mycket som helst om kvalité och skolsatsningar utan att det uppkommer budgetkonsekvenser för dem. De kräver helt benkelt att någon annan skall betala. Förstatligas skolan kommer rollerna att bli ombytta – då kommer vi att få höra kommunpolitikerna ”kräva” skolsatsningar. Det är lätt att kräva när det är någon annan som skall betala. Skall vi få en kvalitativ skola så får vi nog lita till den samlade svenska lärarkraftens förmåga att driva opinionen – oberoende om skolan är statlig eller kommunal.

    • Det ligger säkert en hel del i det du skriver, den ekonomiska frågan är en svår nöt att knäcka.

      Jag kan ärligt säga att jag har svårt att se hur en statligt styrd skola ska fungera, rent praktiskt. Jag tycker det kan vara nog långt till makthavarna i min egen lilla kommun som det ser ut nu.

      För att öka likvärdigheten i skolans pedagogiska verksamhet behöver vi en gemensam huvudman, det tror jag på, men frågan är om den ekonomiska biten blir bättre/enklare/tydligare med en styrning från centralt håll? Kan vi hitta ett skolpengssystem som tar hänsyn till alla olika parametrar som finns? Dagens system lämnar ju en hel del att önska.

      Det som jag tycker allra sämst om i dagens system är att det sitter fritidspolitiker, utan erfarenhet av och intresse för skolan, och beslutar om saker som rör lärares arbetsuppgifter och hur och vad vi ska bedriva för undervisning. Det är inte bara så att de styr över ekonomin, de kan detaljstyra saker som man kan tycka är skolornas och lärarnas ansvar.

      • Fritidspolitikerns möjlighet att detaljstyra minskar formellt i den nya skollagen. Men i verkligheten finns problemet kvar – den lilla lilla enhet en kommun utgör, där rektor rätt som det är har intresse av att hålla sig väl med politikern av helt utomskolsliga och tämligen privata orsaker (som lika gärna kan gälla idrottsplatser, snöröjningsprioriteringar eller företagarklimat i kommunen som det kan gälla vems tur det är att ta gamla mamma på julafton eller bostadsrättsföreningsfrågor om sopsortering) är problematisk som huvudman för skolan.

  7. Skolbyråkrat

    Jag som skolbyråkrat (kommun) läser också era bloggar. Åtminstone några. Intressant och balanserad debatt om stat/kommun. Jag tycker likt många andra att förstatligande är en lite underlig som ensam universallösning. Men visst, om det görs rätt så kanske.

    Men det är egentligen två andra saker jag vill kommentera.
    1) Det här med att professionen ska styra och det hemska med fritidspolitiker. Dels är ett problem för oss på förvaltningen att lärare ofta har ganska svårt att formulera vad det är de vill. Vad är det vi gör som förstör så mycket? Det brukar bli ganska otydliga mumlanden när jag ställer den frågan. Förutom att man vill ha mer pengar, vilket jag i och för sig kan hålla med om. Dels är utrymme i debatten inget som ges, utan något som tas. Pratat med era politiker. Prata med era tjänstemän. Prata med er lokalmedia.

    Många unga skippar gärna demokratin, det förfasas det över. Men jag läser lärarkommentar efter lärarkommentar som tycker att det är alldele s förfärligt att politiker får vara med och bestämma om skolan. Vad är då det för demokratisyn? Ett demokratiskt inflytande över skolan kan ibland leda till dåliga beslut, ibland bra. Men det är liksom så med all demokrati. Expertstyre brukar inte landa så värst rätt alla gånger det heller. Det är ju heller inte så att lärare är särskilt överens. Tvärtom brukar (parti)politisk synvinkel korrelera ganska väl med hur man vill att skolan ska vara, även bland lärare.

    2) Överallt läser jag om hur politiker detaljstyr skolan. Från de kommuner jag känner till, och från de jag hör talas om, känner jag inte riktigt igen det. Tvärtom brukar politikerna, enligt min erfarenhet, vara så ängsliga över att trampa över på professionens utrymme att de snarare drar sig undan från ansvar. Vad är det för detaljstyre ni menar? Är det vanligt?

    Konstigast blir det när lärarföreträdare ondgör sig över politisk styrning av undervisningssituationen i ena sekunden, för att i nästa glädja sig över att Björklund kräver mer kateder. Det senare är egentligen det enda jag sett som luktar politisk styrning över hur undervisningssituationen ska bedrivas. Men jag hör gärna mer från er om det.

    Oj, långt. Får nog skaffa en egen blogg.

    • Tack för din kommentar! Det är intressant att ta del av hur du ser på saken från din sida av horisonten.

      När det gäller det här med det ”hemska med fritidspolitiker” så är det säkert lika stora variationer som vi har fritidspolitiker, så det är ju svårt att generalisera. Och det är väl just det många reagerar på att många, för skolan väldigt viktiga beslut, ska fattas av personer som kanske inte alls är insatta i skolans värld. Och att dessa beslut fattas av olika personer i olika kommuner vilket leder till ökad ojämlikhet mellan skolor och kommuner.

      På ett sätt skulle det kännas bättre om viktiga beslut fattades på statlig nivå av politiker som är så insatta de bara kan bli. Det ska självklart vara en demokratisk process men inte som nu, när kommunpolitiker kommer med utspel i skolfrågor innan val som sedan kan leda till omorganisationer som inte alltid överensstämmer med lärarnas syn på vad som borde göras.

      Jag kan ta ett exempel från min egen kommun där man, i jakten på högre måluppfyllelse, fattat beslut om att alla elever från år 4 ska erbjudas studiehjälp 2 tim/v. Detta ska lösas inom skolans befintliga verksamhet och inom lärarnas befintliga arbetstid. På frågan om vilken arbetsuppgift vi ska bortprioritera för att lyckas med detta, fanns inget svar…

      Tanken med studiehjälp är god men då ska även resurser sättas in. Och med den resurshjälpen skulle kanske vi lärare föredra att arbeta med dessa elever i den ordinarie undervisningen, fast i mindre grupper någon gång då och då. Som ett exempel.

      Sedan, för att förtydliga min egen personliga åsikt, så kritiserade jag Björklunds katederundervisningsdebatt just av den anledningen att jag inte tycker politiker ska tycka och tänka om HUR vi undervisar i skolan. Det är kanske inte vanligt att politiker gör som Björklund, men det händer då och då att politiker anser sig veta vad våra elever behöver i form av allt möjligt och inte alltid får vi lärare någon chans att uttrycka vår åsikt i frågan. Det är inte alltid så att nämndmöten är öppna för oss, inte heller är det alltid lätt att komma i kontakt med sina politiker.

      Själv har jag twitterkontakt med några av ”mina” kommunpolitiker. Det är ett bra sätt, tycker jag.

  8. Pingback: Skollyftet i Almedalen | Skollyftet

Kommentera