Zaremba summerar och Skollyftet funderar

Maciej Zaremba summerar den debatt som följt DNs artikelserie Hem till skolan och han, eller DN, väljer rubriken ”Så får svenska skolan en ny blomstertid”. Den rubriksättningen fick mig att tro att essän skulle bjuda på upplyftande, framåtsyftande tankar om hur vi ska utveckla den svenska skolan men tyvärr finner jag inget nytt.

Min, högst personliga, summering av denna intensiva skoldebatt hänger tätt ihop med det inlägg om avsaknaden av ett professionellt yrkesspråk för lärare som jag skrev igår. Och det är även något Zaremba tar upp i sin essä.  Jag ser otroligt många medvetna och mindre medvetna missförstånd i vårens skoldebatt. De allra flesta handlar om ordval och språkbruk.

Debatten kring begreppet ”katederundervisning” är ett tydligt tecken på detta. Vad menar vi med det begreppet? Vad menar du? Vad menar jag? Vad menar Björklund? Det tråkiga med den debatten var att vi aldrig kunde lyfta den en nivå. Några fastnade i frågan om möblens vara eller icke-vara. Några fastnade i användandet av begreppet ”katederundervisning” och om det verkligen var ett begrepp att återuppliva och återinföra. Själv försökte jag lyfta frågan om vikten av lärarledd undervisning.

Eller detta med ”faktakunskaper” och ”eleven ska ta ansvar för sitt eget lärande”. Vad menar vi med det? Egentligen? Vad menar du? Vad menar jag? Och menar verkligen lokalpolitikerna att ”vem som helst” kan undervisa i ”vilket ämne som helst” när de pratar om elevers rätt till lärande? Jag tvivlar, men enligt Zaremba är det så på många håll ute i kommunerna. Av ekonomiska skäl, kan jag tro.

Zaremba har rätt i att vi måste enas om vad olika begrepp har för innebörd och han har rätt i att vi inte ska låta bohaget symbolisera pedagogiken. Frågan är om vi lärare ens har varit medvetna om hur vi pratar runt varandra. Frågan är även om politikerna, forskarna och vi lärare är medvetna om att vi pratar runt varandra. Ta detta med ”flumskolan” och dess avsaknad av kunskapskontroll. Zaremba skriver t ex

Som att det på årtionden inte skett någon central kontroll av vad skolorna lyckas lära ut eller att elevernas läsförmåga inte testats förr­än i puberteten.

Som lärare blir jag lite, vad ska jag säga, beklämd över ett sådant uttalande. Är vi verkligen intresserade av att kontrollera vad skolorna lär ut? Jag trodde att det viktigaste var vad eleverna lärde sig, dvs vilka förmågor de utvecklar. Sedan ställer jag mig högst frågande till uttalandet att elevernas läsförmåga inte testas förrän i puberteten. Vilken lärare som undervisar elever, i vilken ålder som helst, kan klara av att planera sin undervisning utan att ta ställning till var i läsutvecklingen eleverna befinner sig? Jag hävdar att ”läsförmågetestet” sker hela tiden, varje dag, överallt. Pratar vi runt varandra igen? Vet politiker och journalister vad vi lärare gör i våra klassrum? Känner de till hur vi dokumenterar våra elevers förkunskaper och deras kunskapsutveckling? Vet de hur vi utgår i från varje elevs individuella förutsättningar och behov när vi planerar vår undervisning? Jag tvivlar.

Har man tillit till lärarkåren behövs färre kontrollstationer. Och de kontrollstationer som vi trots allt ska ha, ska vara reliabla och mäta de förmågor som vi vill att eleverna ska utveckla. Traditionella skolsystem kommer alltid lyckas lite bättre om man använder traditionella mätinstrument. Den svenska skolan har kommit längre än så och vi är många lärare som hellre fortsätter att gå framåt än att snegla bakåt och drömma om skolan som den var förr.

Om igen. Pratar vi runt varandra? Väljer vi att missförstå? Väljer vi att medvetet provocera, genom att använda begrepp som vi vet att andra går igång på, för att lyfta oss själva? Kanske borde vi göra det som Fredrik Karlsson försökte förklara i DN 11/5, nämligen att lyssna och ställa frågor. Inte bara lyssna och ställa frågor till våra elever utan även lyssna och ställa frågor till kollegor, forskare och beslutsfattare. För hur ska vi annars komma till någon form av konsensus? Om vi alla fortsätter att tro och tycka att just min uppfattning är den rätta och att min tolkning av ord och begrepp är den sanna, då kommer vi fortsätta att distansera oss från varandra. Det är inte den vägen som leder till svenska skolans nya blomstertid.

Jag tror fortfarande på det jag skrev igår. För att höja lärarnas status, och för att kunna ha ett och samma ”utgångsläge” när vi diskuterar och debatterar, behöver vi ett gemensamt professionellt yrkesspråk. Vad tror du?

//Anna Kaya

Ps. Läs även Björn Kindenbergs tankar om skoldebatten

13 Comments

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling

13 Responses to Zaremba summerar och Skollyftet funderar

  1. Jag skrev om katedern – och jag tror också på yrkesspråket. A-M

  2. Jonas

    Som förälder (och lärarbarn) blir jag lite beklämd över att du förvanskar betydelsen i det enda citat du saxar. Zaremba skriver ”vad skolorna LYCKAS lära ut”, dvs. vad eleverna lärt sig.
    Du förvanskar det till att Zaremba eftersträvar att vi bör sträva ”att kontrollera vad skolorna lär ut”, något som mer andas åsiktsregistrering. En nog så viktig betydelseglidning, som framställer Zaremba i sämre dager än han faktiskt uttryckt.
    Sen tror jag att du, liksom många andra lärare, har en seriös och kvalitetsmedveten inställning till ert jobb. Men sett över hela landet under en några decennier lång period tycks vi tappa. Det är för att upptäcka sånt det är bra att mäta någonting och jämföra.

    • Tack för din kommentar, Jonas!

      Jag vet inte riktigt om jag håller med om att jag förvanskar betydelsen av Zarembas citat. Jag håller inte heller riktigt med om att jag framställer Zaremba i dålig dager, det jag skriver handlar inte alls så mycket om honom utan om de tankar som hans ord väcker hos mig.

      Jag tycker inte kontroller är av ondo men jag tycker inte heller att de mätinstrument vi har idag fungerar fullt ut. Om Zaremba skriver om centrala kontroller av vad skolorna lyckas lära ut så tolkar jag det på just det sättet. Att man ska kontrollera vad skolan och lärarna gör och vad de lär ut. Men i dagens skola är det väldigt mycket mer nödvändigt, och intressant, att kontrollera vad eleverna lär sig och att de utvecklar de förmågor som läroplanen säger att alla elever har rätt att göra. Det är en skillnad mellan dessa begrepp, som lärare är skillnaden oerhört tydlig men jag kan förstå att man som journalist eller andra ”icke-lärare” inte riktigt ser den skillnaden.

      Att min tolkning av Zarembas citat skulle andas åsiktsregistering kan jag inte heller hålla med om. Jag tycker helt enkelt att det var många herrans år sedan vi tyckte att det viktigaste var vad skolan skulle ”lära ut” (Lgr80 var väl den senaste läroplanen som var uppbyggd så) och inte som nu då vi fokuserar på vad eleverna ska ”lära in”. Således är det den delen vi ska kontrollera. Förstår du skillnaden?

      Jag tycker också att vi ska mäta och jämföra men vi måste hitta nya sätt att göra det på. De traditionella sätten fungerar, som sagt, bara bra i de traditionella systemen.

      • Britt Nilsson-Faxman

        Jag förstår inte hur du tolkar vad du läser Anna.
        ” . . . centrala kontroller av vad skolorna lyckas lära ut så tolkar jag det på just det sättet.”
        Det är just det jag inte kan hålla med dig om att du gör, utan du misstolkar Z när du påstår att det handlar om kontroll av lärare.
        Notera ordet ”lyckas”! Det är ett nyckelord. Det som skolan ”lyckats” lära ut måste väl vara just det som eleverna ”kan”? Det som skolan ”lyckats” lära ut måste väl för sjutton gubbar vara detsamma som vad eleverna faktiskt lärt in? Varför försöka konstruera motsättningar när dom inte finns?
        Jag kan i alla fall inte se dom.

        • Tack för kommentaren, Britt. Nu förstår jag lite bättre hur man kan missförstå det jag skrev. Jag ska försöka förklara på ett annat sätt.

          Jag menar inte alls att Zarembas citat skulle betyda att de centrala kontrollerna skulle kontrollera lärarna, utan mer att man skulle kontrollera det lärarna lär ut. Stoffet, alltså. Och det är det jag menar inte överensstämmer med den läroplan vi har nu och den som komma skall.

          Det som denna och den nya läroplanen fokuserar på är vilka förmågor eleverna utvecklar och då är det självklart det vi ska kontrollera. Att kontrollera det skolan lyckas lära ut är inte, enligt mig, samma sak som att kontrollera att eleverna utvecklar de förmågor de har rätt att utveckla. Jag ska försöka förklara det som jag tycker är skillnaden.

          Uttrycket att ”kontrollera vad skolan lyckas lära ut” är något som, för mig, signalerar att man kan tro det handlar om kontroll av elevers ”basfaktakunskaper”, eller test som mer liknar de centralprov vi använde oss av under Lgr80-tiden. Dessa kontroller/test är tämligen enkla att konstruera men mäter inte hela spektrat av elevens lärande och kunnande.

          Uttrycket ”att kontrollera att eleven har utvecklat de förmågor eleven har rätt till” signalerar då, för mig, att man kontrollerar på en högre abstraktionsnivå. Det handlar om att eleven med hjälp av sina nyvunna förmågor ska kunna använda sig av den kunskap och den erfarenhet de tillgodogjort sig och lösa uppgifter som är konstruerade på ett mer komplext sätt än att svara på frågor på ett papper. Att konstruera sådana kontroller/tester är svårare och kräver mer tid och längre utprovningsperioder. Det är inte heller lätt att använda sig av ”central rättning” då många bedömningsaspekter handlar om att vara närvarande där och då när utveckling sker.

          Det skolan lär ut och vad eleverna lär in borde självklart vara samma sak men det är det inte. Alltför många lärare lägger ansvaret på eleven om eleven inte lyckas lära in det läraren lär ut, men ansvaret är alltid lärarens. Alltid. Alltså är det irrelevant att mäta vad skolan lär ut, vi ska alltid dokumentera elevernas utveckling och mäta om de når de mål de har rätt att nå.

          Jag hoppas du förstår vad jag menar nu. Det handlar alltså inget alls om Zaremba och hans åsikter. Jag tror inte ens att Zaremba har funderat över skillnaden mellan att kontrollera det skolan lär ut och det eleverna lär in. Dessutom, att konstruera motsättningar har aldrig varit min intention med mitt inlägg.

          • Britt Nilsson-Faxman

            Du glömmer, medvetet eller omedvetet ordet ”lyckas”. Jag tror du underskattar Zaremba. Min övertygelse är att han skriver det ordet just för att man inte ska göra den tolkningen som du gör. Att du ändå gör den gör mig besviken.
            Låt mig ta det igen:
            Det skolan lär ut och det eleverna lär in är givetvis inte samma sak. ”Stoffet” kontra vad som faktiskt lärs in.
            Det skolan LYCKAS lära ut och det eleverna lär in är detsamma.

            Det är inte krångligare än så och jag tror att Z är väldigt medveten om hur han formulerar sig.
            Hälsningar Britt (30 år i katedern :-)

          • Britt, jag underskattar inte Zaremba. Jag tror inte ens, som jag skrev tidigare, att Zaremba (och du?) är medveten om att det kan finnas en semantisk skillnad mellan de olika uttalanden. För en sådan finns enligt mig men du behöver självklart inte hålla med.

  3. janlenander

    Du skrev i en kommentar till mig. ”Frågan är på vilket sätt vi gör det bäst, genom att gnälla, klaga och prata om att det var bättre förr eller genom att bevisa att vi är en stark, kompetent och utvecklingsbenägen lärarkår?”

    Jag undrar om inte ett bra sätt visa hur bra lärarkåren är, skulle vara att hjälpa vår uppdragsgivare att utvärdera hur mycket eleverna verkligen lär sig. Jag är en motståndare till överdrivet detaljerade kontroller och allt för strikta kunskapsvägar men borde inte bästa sätt vara att hjälpa till att skapa bra utvärderingsformer? Samhällstrenden är entydigt mot mer målstyrning och allt mer av mätning och utvärdering, det måste väl vara bästa sättet att titta framåt?

    • Eftersom vi har en målstyrd skola är det självklart att vi ska mäta måluppfyllelsen och utvärdera hur det gått och varför det gick som det gick. Problem uppstår när beslutsfattare fortfarande lever kvar i ett synsätt som stämmer mer överens med hur skolan fungerade för 20-30 år sedan och samtidigt vill skapa ”quickfix”-tester som mäter allt av vikt. Att konstruera lyckade, och reliabla, nationella prov utifrån våra nya läroplaner (om man fortfarande får kalla Lpo94 för ny) är oerhört svårt, det är inget man gör i ett hastverk. Har man synen att kunskapskontroll är att svara på faktafrågor är det svårt att förstå att våra läroplaner är väldigt mycket mer komplexa än så. Att det inte räcker med att svara på några frågor för att vi ska veta att eleverna har utvecklat de förmågor vi vill att de ska utveckla.

      Jag tror det är mycket viktigt att vi hittar nya sätt att mäta och bedöma hur våra elever utvecklar dessa förmågor och självklart har utvärderingen sin självklara del i det ständigt framåtsyftande arbetet.

      • Jag har inte synen att våra styrande har en gammaldags syn på kunskap. Politiker har ofta bråttom och vi inom skolvärlden måste tydliggöra hur breda och kraftfullla nationella prov behöver vara men det är inga motståndare till riktig kunskap vi möter.

        • Motståndare till riktig kunskap? Vad är riktig kunskap och varför skulle det finnas motståndare till det?

          Kanske missförstod du vad jag menade. Jag menade helt enkelt att många beslutsfattare tror att det går att mäta kunskap på ett enkelt sätt genom ”enkla test” och jag menar att med sådana test mäter man mest minnesförmåga och inte alls kunskap på djupet.

          Att konstruera riktigt bra nationella prov tar många, många år. Alldeles för många år för beslutsfattare som har max 4 år på sig innan val.

          Ett väldigt mycket enklare, och billigare sätt, är ju att låta alla lärare kompetensutveckla sig inom formativ och summativ bedömning och sedan göra som i Finland, ”stickkontroller”. Vi har haft en läroplan som inte implementerats, lärare som stått ensamma i en process där de skulle bedöma kunskap på ett nytt sätt utan att få kunskap i hur man gör. Självklart skapade det stor ojämlikhet och stora skillnader mellan olika skolor, kommuner. Till och med olikheter i en och samma skola…

          Nu har vi en ny läroplan och vi har alla möjligheter i världen att skapa goda bedömningsinstrument utifrån det nya. Låt oss satsa på det fullt ut för är det några som är väldigt lämpade till att kontrollera om eleverna lär sig det de ska lära sig, och utvecklar de förmågor de ska utveckla, så är det vi lärare!

  4. jag har inte synen att våra styrande har en gammaldags syn på kunskap. Politiker har ofta bråttom och vi inom skolvärlden måste tydliggöra hur breda och kraftfullla nationella prov behöver vara men det är inga motståndare till riktig kunskap vi möter.

  5. Jag ser inget tecken på att våra styrande tror att riktig förståelse kan mätas med enkla tester och anser att de på alltför dåliga grunder beskylls för fel kunskapssyn etc.

    Våra styrande bör ha en rättighet att påverka centralt innehåll i undervisning och det minskar inte kraven på oss lärare. Geografiläraren bör känna till både halländska och italienska floder.

Kommentera