Är det dags att ge skollöftet som kan ge vingar åt skollyftet?

Jag blir frustrerad när jag ser hur mina söner tvingas sitta och traggla med engelska glosor för att nöta in 15-20 ord till morgondagens glosförhör. Ofta har de alla rätt på glosförhöret men när jag testar om de fortfarande kommer ihåg orden ett par dagar senare så minns de bara en bråkdel. Samtidigt använder de en stor del av sin fritid till att plöja igenom engelskspråkiga nättidningar för att få veta mer om olika fotbollsmatcher och spelare. Kniper det så tittar de på spanska och italienska sidor också (med en intensivt översättande i Google för att förstå vad som skrivs). De lär sig fler engelska ord på en kvart när de vill använda språket till något som de tycker är användbart än vad de lär sig på en månads strukturerad lärarledd undervisning i klassrummet. Potentialen för vad man kan uppnå med bättre pedagogiska angreppssätt inom språkundervisningen är alltså gigantisk.

Ändå tvingas mina killar lida av samma ineffektiva språkutvecklingsformer som jag själv fick lida med för nästan 40 år sedan. Lärarna är välutbildade men sitter tydligt fast i en pedagogisk form som inte ger en naturlig drivkraft åt barnens lärande. Förutom isolerade lysande exempel på nya och effektivare pedagogiska former så ser jag i de flesta av våra svenska skolor samma underutnyttjande av barns enastående inlärningsförmåga.

Här tror jag att man kan sätta fingret på skolornas verkliga problem. Den förhärskande pedagogiska idén med klassrumsundervisning, ämnesuppdelning och skriftliga prov är för ineffektiv för att den på allvar ska tillmätas ett verkligt värde i dagens samhälle, där information är färskvara, ett ständigt kunskapande är grundkravet och en snabb anpassningsförmåga en avgörande konkurrensfördel.

Men det är förstås svårt att vända på en skuta som seglat på samma kurs sedan 1800-talet. Av tradition fortsätter man att bedriva skolverksamhet inom samma gamla skolstruktur trots att omvärlden förändrar sig snabbt. Man fortsätter med fragmenterad kunskapsförmedling, fixerade tidsscheman och en närmast blind tro på lektionen som den bärande byggstenen i kunskapsbygget. Sättet man mäter kunskapsutvecklingen hos eleverna är också en produkt av den gamla industriella synen på skolan. Alla förväntas kunna återge samma saker på samma sätt vid samma tidpunkt i sina liv, annars anses de ”ligga efter”. Detta synsätt blir nästan parodiskt när man tänker på att de kan skilja 40 kg och 40 cm mellan två 14-åringar som i vuxen ålder kommer att bli lika stora. Samma fenomen i skillnader mellan två jämngamla elever finns förstås även när man tittar på personlig mognad och tillgång till mentala förmågor. Den gamla skolstrukturen tar helt enkelt inte tillräcklig hänsyn till den naturliga biologiska variationen i utvecklingen hos eleverna utan vill i jämlikhetens och kvalitetssäkringens namn säkerställa att alla kan samma saker vid samma tidpunkt.

Här kan man också se lärarnas dilemma. All deras utbildning och yrkeserfarenhet är ofta helt baserad på denna skolstruktur och det blir svårt att utveckla nya skolformer utan att därmed riskera att bli ”inkompetent”. Alla nya pedagogiska koncept förväntas också leda fram till samma typ av resultat som tidigare, och detta utan att man ändrar i själva skolstrukturen. Alla nya pedagogiska former får därmed ett stort handikapp redan från början.

Effekten blir att många yrkesverksamma lärare sliter förgäves i sina försök att möta den nya tidens krav i strukturer från den gamla tidens sätt att tänka och göra. Trots att skolorna som helhet tar allt mer av samhällets gemensamma resurser så halkar lärarlönerna efter, statusen sjunker och detaljregleringen ökar. Lärarna får också allt fler ansvarsområden på sina bord i en djävulsk mix av begränsade befogenheter.

Hur svarar lärarna själva på denna utveckling? Istället för att ifrågasätta det grundläggande antagandet om hur utbildningen bör bedrivas för att bättre möta den nya tidens förutsättningar (förändringar i människors värderingar, familjestrukturer, teknologiutveckling och global konkurrens) så försöker man äska mer pengar för att få den befintliga skolverksamheten att fungera. För att hitta förklaringar till det upplevda tillståndet av kris i skolan så letar man också efter syndabockar utanför skolan. Kommuner sägs ha en dold agenda för att medvetet vilja försämra förutsättningarna för lärarna. Pedagogikforskare anklagas för att enbart producera pseudovetenskap och centrala skolbyråkrater gör inget annat än att sluka resurser i administrationen. Många talar om ett systemfel, men då menar man inte inom skolan väggar utan i omvärlden. Lösning på denna situation blir hos de mest hårdföra lärarföreträdarna att gå tillbaka till det som var, inte att hitta nya vägar framåt. Logiken bygger på att om bara läraryrket återfinner sin forna glans så kommer den svenska skolan åter att producera välutbildade ungdomar redo att befolka landets arbetsplatser.

Ärligt talat, detta är något jag inte alls tror på. Jag tror att tillbakablicken är en nostalgisk dröm som i praktiken hindrar våra lärare att få en mer människovänlig tillvaro mer än vad den bidrar till att hjälpa våra lärare ut ur detta moment 22.

Är jag då en företrädare för att man ska släppa alla strukturer, anställa vem som helst som lärare, låta barnen ”forska” lite för sig själva enligt eget tycke och smak och sedan låta alla barn veta att de är ”så duktiga så” oavsett om de utvecklas eller inte? Absolut inte!

Nu mer än någonsin behövs stödjande strukturer i skolan, men de gamla rigida industristrukturerna räcker inte längre till. Det krävs betydligt flexiblare stödstrukturer för att de ska kunna ge det stöd som behövs till både elever och lärare. När alla medborgare förväntas utveckla sitt abstrakta tänkande, och klara av arbetsuppgifter som kräver djup förståelse inom många områden, så måste dessa stödstrukturer klara av att ge stöd strots att den är en stor variation bland barn och ungdomar när det gäller individuella styrkor och olika strategier i lärandet (det finns förstås en stor variation bland lärarna också).

Hur ser sådana flexibla stödstrukturer ut? Går det att tänka bortom lektion, uniforma kunskapsmål och prov? Verkligen! Om man studerar hur andra typer av organisationer i samhället har fått byta sitt sätt att strukturera verksamheten för att klara av de ständiga förändringarna i omvärlden så kan man få många användbara idéer. Man kan också studera det ömsesidiga lärandet i olika virtuella grupperingar, t ex inom online-spel, internationella forskargrupper eller globala projektgrupper i företagsvärlden.

Vår syn på elevernas kapacitet att lära sig behöver också förändras. Vi bör enligt min mening höja förväntningarna rejält på vad barn och ungdomar borde kunna klara av att lära sig under en tidsperiod då de är mogna att ta sina utvecklingssteg. Det bör exempelvis inte ta längre än ett år för en motiverad och språkmogen 9-åring att behärska engelska som andraspråk tillräckligt bra för att kunna använda språket i sin vardag. Andra barn kanske inte når sin språkliga mognad förrän några år senare och då bör de få sin chans att göra sitt ”språk-ryck” när det passar deras utvecklingskurva bättre.

Idén om ”jämnåriga” borde också ersättas med en betydligt mer didaktiskt effektiv idé om ”jämn-äriga” (om ordleken tillåts) där elever i samma mognadsfas (inte bara samma ålder) kan sporra varandra till stordåd. Självklart kommer olika grupperingar att skapas under hela skoltiden beroende på individernas olika utvecklingssprång. Detta blir en mycket bra träning inför ett kommande arbetsliv där det ständigt bildas nya grupperingar. Vissa barn, som är lite mer socialt försiktiga och har större behov av fasta rutiner, ges naturligtvis en chans att sakta och stegvis träna på sin personliga strategi för att fungera i denna typ av föränderliga miljöer.

Forskning och utveckling måste också vara mycket mer tillämpad och ha öppna kanaler till skolorna för att bättre pedagogiska former ska slå rot. Störst nytta har vi säkert av forskning som visar hur lärare kan dra ännu bättre nytta av både barns naturliga inlärningsförmåga och den intensiva teknikutvecklingens alla möjligheter.

Jag tror helt enkelt att det är dags för oss alla som tycker och tänker i skoldebatten att lämna skyttegravarna och istället ge våra barn och ungdomar ett skollöfte som kan göra verklighet av skollyftet. Skollöftet skulle kunna formuleras som: ”Vi lovar att snabbt lära oss hur vi kan utveckla skolan så att den är anpassad till dagens samhälle. Vi lovar också att ha ert bästa för ögonen och inte fastna i kampen mellan nostalgiska tillbakablickar eller modepedagogiska nymodigheter. Vi lovar att skapa världens bästa skola för lärande hos både elever och lärare”.

Vad tror ni, skulle man kunna få en uppslutning kring ett skollöfte som tänker bortom den befintliga skolstrukturen?

//Thomas de Ming

 

17 Comments

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling

17 Responses to Är det dags att ge skollöftet som kan ge vingar åt skollyftet?

  1. Jag tror och lovar!

  2. Pingback: Skollöftet « Tysta tankar

  3. Utomordentliga idéer och formuleringar!

  4. Jag tar till mig, och skriver under, skollöftet direkt! Låt oss bygga vidare på skollöftets innebörd och göra det till verklighet!

  5. Hear, hear! (says the English teacher).

  6. Jag är säker på att det finns en vinst med ett visst nötande av både, glosor, matteregler, länder mm, men främst i lägre åldrar. De gamla psalminlärningsmetoderna verkar ändå påverka någon sorts form av minnesteknik. Jag ställer mig ändå 100% bakom detta upprop och lovar att göra allt jag kan för att bli en bra guide till mina kommande, elever och kollegor, ut i en helt ny och väldigt spännande tidsera som vi går till mötes.

    • Ja, att lära sig minnestekniker är mycket värdefullt. Då får man dock inte bara ge uppgiften till de små liven att ”nöta in” ett antal ord utan att ge dem stimulans och tips på hur vi bäst använder våra hjärnor när vi ska memorera saker. Traditionellt är det väl egentligen de barn som har ”fotografiskt minne” som gynnas mest av att bara släppa dem vind för våg i sitt glos-nötande. Vi kan ge våra barn (och oss själva som vuxna) mycket bättre förutsättningar än fotografiska minnestekniker för att verkligen kunna dra nytta av våra hjärnors enastående förmåga att skapa meningsfulla mönster i vilka vi kan ”förvara” massor av information och fakta :-)

  7. Mycket bra skrivet! Skriver under på det mesta!

  8. Kristina Björn

    Allt annat vore ett svek mot de ungas och vår egen framtid. Jag e ”på”. :)

  9. Det lustiga (kanske fel ordval) är att den skola du beskriver med meningslösa glosor borde vara en gammal rest från äldre tider. Således behöver den gamla skolan inte tas tillbaka, den finns redan. Detta innebär i så fall att resultaten inte förbättras av den, utan snarare försämras.

    Jag ställer upp på skollöftet till 100% och tror att det är vägen, snarare än ett hopp tillbaka till 1968, eller vilken tid den, enligt många, fantastiska skolan fanns.

  10. Pingback: Det kan jag lova | Ordklyverier

  11. Pingback: Studentexamen eller en helt ny skola? (Eller bådadera?) « metabolism

  12. Jag är med och lovar och har börjat tänka lite tankar kring vad som behövs för en riktigt bra skola. Vad behövs i grunden för att undervisning ska bli bra istället för att hamna meningslösa debatter kring olika undervisningsmetoder. Vi vet ju egentligen att variation är en av de viktigaste hörnpelarna.

  13. Jag lovar också att inte hänga på några pedagogiska frälsningsläror eller skolmetodiska modenycker. Det är dags för en skola med små ständiga förbättringar.

    • Varken frälsningsläror eller modenycker är förstås något stabilt att bygga ett förbättringsarbete på.
      Tankemodellen med att bli lite bättre var dag (dvs att göra små förbättringar varje dag i vardagen) är också en mycket mer vägvinnande strategi än att försöka få med sig allt och alla i jättekliv någon enstaka gång om året.
      Den lilla påminnelse jag vill skicka med är dock att det är ingen idé att ta små steg framåt om hela skutan ändå seglar åt fel håll. Knepet med att få små ständiga förbättringar att fungera är att alla inblandade har en stor systemmedvetenhet och kan prioritera sina små steg i relation till system på alla nivåer och i olika tidshorisonter. Utan dessa perspektiv riskerar bara förbättringsarbetet att cementera de systemfel man redan brottas med.

  14. Daniel

    Jag ställer upp på allt utom den missförstådda förälderns beskrivning av språkutbildningen som jag tycker är symptomatisk och ett bra exempel. Ditt barn kan möjligtvis uppnå en god receptiv språkförmåga genom att läsa webbtidningar och bloggar med hjälp av Google translate, men den produktiva förmågan tränas tyvärr inte på det sättet vilket visas av att många svenskar har väldigt god förmåga till informellt talspråk men klarar inte av det formella språk som utbildning och arbetsliv kräver. De texter som innehåller det formella ordförrådet, romaner, kurslitteratur mm, kommer de helt enkelt inte igenom. Och översätter man från svenska till engelska med Google uppstår lätt de mest bisarra meningarna. En av de vanligaste anledningarna till att studenter avbryter sina högskolestudier är att de inte klarar den engelska facklitteraturen. Anledningen till detta är inte för nitiskt glosplugg utan en språkundervisning där själva hantverket plockats bort. Jag ställer upp på den verklighetsbeskrivning du återger och har jobbat på det sätt du beskriver sedan många år tillsammans med engagerade kolleger parallellt med en skolverksamhet som tyvärr gått i stå, men att ersätta något som fungerar med något som också fungerar är ingen vinst. Konsten är att ta med sig det som fungerar när man går in i något nytt. Det finns många studier och rapporter som visar på elevernas bristande kunskaper och färdigheter och det är nog tyvärr en konsekvens av en skola och pedagoger som för lättvindigt avfärdar det som fungerar som gamla traditioner och brist på förnyelse. Tradition och förnyelse bildare ofta ett väldigt bra par.

  15. Daniel, du har förstås rätt i att man inte lär sig ett språk på djupet bara för att man kan återge en massa ord. Jag tog bara detta exempel på skillnad i hastigheten i att lära sig nya ord när man använder traditionell glos-innötning i förhållande till om man utnyttjar ett naturligt intresse och s a s ”släpper på” inlärningen av nya ord istället för att med hot om dåliga betyg försöker ”trycka in” desamma :-)
    Jag håller också med om att högskolestudenternas språkkunskaper i engelska är för låg för att ge ett bra stöd när de ska sätta sig in i engelsk facklitteratur.
    Förklaringen till detta är förstås att språk-didaktiken inte är tillräckligt effektiv när de i yngre år ska lära sig engelska (och ofta när det gäller svenskan också :-)
    Avslutningsvis håller jag förstås också med dig om att man bör ta med sig det bästa från det befintliga när man ska utveckla något som är bättre och mer anpassat för nya förutsättningar. Bland de saker som är ”bra” är dock inte som jag skriver ovan: ”fragmenterad kunskapsförmedling, fixerade tidsscheman och en närmast blind tro på lektionen som den bärande byggstenen i kunskapsbygget” :-)

Kommentera