Skolan måste möta ALLA elevers behov

Det var lite summeringar av året som gått och då dök det upp igen, det där påståendet som jag gång på gång förundrats över och förskräckts av. ”Vi måste prioritera de som kämpar för att nå upp till ett G”. Vad betyder det? Ska vi prioritera ner andra elevers behov för att vissa ska klara sig? Den här diskussionen har jag mött på många olika skolor och den har varit ganska uttömmande och det finns verkligen de som anser att vi måste prioritera ner de elever som redan har G och högre.

Jag citerar därför lite ur skollagen:

”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål”

en resa genom Sverige för att öppna upp för en ny karriär

Det finns inte något stöd i skollagen för att prioritera ner någon elevs behov.

Det finns förstås en möjlighet att bedöma att de växer av mer eget arbete, att deras viktiga behov inte behöver mötas direkt för att de växer mer av en längre resa osv. men det finns inget stöd för att prioritera ner deras behov.

Det finns förstås möjligheten att låta duktiga elever agera förebilder, hjälplärare, ledare och på alla möjliga sätt bidra till de svagare elevernas framsteg men det går inte göra utan att uppgiften är något de själva växer av.

Skolan kan växa i kraft om vi inser att det är allas behov vi måste möta.

Det finns en lagparagraf kring särskilt stöd till elever som behöver det men observera att det är ett tillägg som innebär att skolan har ett ansvar för detta och måste tillföra de resurser som behövs. I inlägget Det stora uppdraget diskuterar jag djupare kring vilka starka drivkrafter vi alla har att hjälpa de svagaste men också kring vikten av att inte någon blir glömd, för alla kan växa från sin nivå. I Skolan måste ha elevfokus ställs frågan om det är tillåtet att låta bli att åtgärda situationer där läraren misslyckas med att möta alla elever pga att andra elever behöver prioriteras. Är det tillåtet att stanna kvar i en problemsituation och låta många elever få en lång period då deras behov inte möts.

Den utökade skolinspektionen behöver hjälp i att åtgärda den här typen av problem högre grad för just nu är det så mycket lättare att mäta hur många som uppnår G än att mäta hur många elever som får sina individuella behov tillgodosedda.

Jag tror att om vi lärare inser att vi har stöd i skollagen för att vägra prioritera bort några elever. Ifall vi känner att nu har vi media, bloggvärlden och allmänheten med oss i att alla elever ska få sina behov tillgodosedda. Då kan vi börja erkänna vilka utmaningar som ligger utanför vår kompetens. Tiden är inne för en modigare lärarkår. Skollyftet är en härlig möjlighet i att känna att vi inte är ensamma och att vi vågar erkänna vad vi inte klarar. Att vi vågar kräva hjälp varje gång det behövs. Skolan kan växa i kraft om vi har modet att möta alla elevers behov.

                 Jan Lenander

16 Comments

Filed under Arbetslag, Förutsättningar, Skollyftet, Skolutveckling

16 Responses to Skolan måste möta ALLA elevers behov

  1. Mycket klokt inlägg. Alla ska få växa och utvecklas i skolan, vare sig eleven kämpar för ett G, ett MVG eller behöver mer utmanande uppgifter än årskursen erbjuder i ett eller flera ämnen.

    Vill bara poängtera att allt särskilt stöd inte alltid behöver mer resurser dvs. pengar eller personal. För barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan mycket göras bara genom att tänka till i att skapa lite extra struktur, förutsägbarhet, ställtider och tid till återhämtning.

    Men visst, ofta behövs extra resurser också. Men man behöver inte vänta på dem.

    • janlenander

      Kompetenstillskott kräver också resurser och det är inte alltid den individuella läraren räcker till för ett bredare uppdrag med svårare utmaningar. Det är skolledningens ansvar att resurserna räcker till både kompetens och tidsmässigt. Sen är jag en stor förespråkare av inkluderande lösningar och tror att de ofta är bättre för eleven. Däremot är jag inte alls säker på att de är billigare för arbetsgivaren om de ska bli bra.

      • Men, det kräver inte alltid resurser. Det är lätt att se det så. Ofta kan man få grundläggande tips i samband med möten från föräldrar, BUP, eventuell specialpedagog eller speciallärare på skolan. Eller genom att göra en enkel googling, kanske läsa min blogg…

        Att till exempel vara tydligare i vad som ska hända under dagen, vilka schemabrytande aktiviteter som är på gång, inte ”tvinga” med barn med npf på alla ”roliga” aktiviteter som kräver för mycket socialt engagemang av dem, låta barnets föräldrar eller ungdomen ta del av de PM som används internt för att förklara för övriga lärare vad cykelorienteringen, friluftsdagen eller fotbollsturneringen, låta barnet ha musik i hörlurar eller hörselskydd osv.

        Ibland är det viljan och orken, eller i värsta fall ödmjukheten som är ett större hinder än bristande resurser.

        • Jag håller med om att det ofta finns resurser och kompetenser som inte tas tillvara (gäller förstås inte bara frågan om elever med neuropsykriatisk funktionssnedsättning, även t.ex. frågor kring svenska som andraspråk, läsutveckling, formativ bedömning eller i stort sett vad som helst).

          Men för att samordna dessa resurser krävs det ju, åtminstone initialt, ett resurstillskott. Det betyder inte att skolan ovillkorligen måste ha extra pengar för att börja ta tag i dessa problem (det vore ju utpressning), men det kan faktiskt vara den situationen att man behöver en extra studiedag (jag spekulerar) och därmed förknippad vikarieanskaffningskostnad för att få andrum nog att överblicka problemet och komma vidare i hur man hanterar det.

          Men det är viktigt det du tar upp: mycket av kompetensen finns ofta i närheten och utgör värdefulla resurser om man kan frigöra dem. Oftast är väl ett problem att skolan/skolledningen/lärarna inte riktigt vet vad de vill ha ut av (t.ex.) en studiedag kring npf och därför för femtielfte gången tar in en föreläsare som redogör för de mest grundläggande begreppen och därmed är det avklarat.

          I frågan om inkluderande arbetssätt kontra enskild undervisning, så tror jag skolor måste hitta modeller för att jobba på båda sätt. Tar man enbart ut elever enskilt hos specialpedagog får inte lärarna någon kompetens (om den saknas) för att strukturera undervisningen på det sätt du beskriver). Låter man specialpedagogerna enbart jobba tillsammans med läraren i helklass, så missar man nödvändiga tillfällen att arbeta med specifika svårigheter hos enskilda elever. Jag skulle vilja se att specialpedagogen har två uppgifter som löper parallellt: 1. Identifiera och åtgärda problem hos enskilda elever 2. Identifiera och påpeka situationer i lärarens undervisning som kan underlätta/försvåra för barn i behov av särskilt stöd.

          • Visst kan det behövas ett resurstillskott för att komma igång. Men jag hävdar envist och bestämt att för många barn är de förändringar som behövs för att komma vidare små. Om bara läraren lyssnar, tar till sig (och rektorn tillåter) den kunskap som finns och kommer upp i alldeles ”vanliga” möten som utvecklingssamtal, ev EVK osv så kommer vi långt.

            Kring inkludering och exkludering finns inga korrekta svar. Exkludering till en liten grupp eller skola kan vara en inkludering i en fungerande miljö för en elev. Men extrem exkludering om den nya gruppen inte är rätt anpassad. Och vice versa.

            Jag instämmer i din önskan i specialpedagogernas uppgifter. Även om det är lite synd att kalla det problem hos eleven, men identifiera och påpeka situationer gällande läraren. Är det kanske för ofta tvärtom? Lärarens undervisning som är problemet? Eleven är i vissa fall som den är med sin dyslexi, sina brister i svenskan eller npf-diagnos…

            Men visst, de kan behöva ge eleven kunskap på ett särskilt och anpassat sätt, ge eleven strategier och medvetenhet om vad som kan fungera före den. Och arbeta med lärarna, så att de förändrar sin undervisning för att fungera för fler, alla? Tyvärr har ofta inte specialpedagogen det mandatet (faktiskt, upplevt eller inte accepterat av lärarkollegorna).

        • Jag anser att kompetensbrister kommer vara en helt överskuggande problembild för skolan i överskådlig framtid. Med tydligt sjunkande förkunskaper till lärarutbildningen, och det en trend som inte verkar brytas i det närmaste, så kommer lärare ha lägre kompetens i framtiden. Mitt perspektiv är i och för sig högstadiet och gymnasiets problematik i hög grad men där ser jag hur behoven för lärarutbildningen vida överstiger det som går att stoppa in i de få åren och det vore också orimligt att öka utbildningens längd när utbildningspremien är totalt obefintlig.

          Dina förslag handlar i mångt och mycket om ökad kompetens trots allt och när man fokuserar på ett nytt sätt att arbeta etc. så kan jag lite cyniskt säga Svarte Petter för att när utbildning flyttar fokus från konflikthantering till ADHD så blir det bara ett nytt område med svag kompetens. Några områden blir sittande med Svarte Petter. Dina förslag skulle faktiskt kräva en annan sorts resurstillskott, dvs. rejält höjda löner så att elever som kan tillägna sig många olika kompetenser fann det mödan värt att göra mesta möjliga av en lång lärarutbildning.

  2. Man kanske kan utnyttja de ”få åren” på lärarutbildningen mer effektivt? Och att lära sig eftersom av de situationer som uppstår i sin undervisning kring barn med särskilda behov? Inte är väl höjda löner för lärare en förutsättning för att försöka ta till vara den värdefulla kunskap som faktiskt finns där och då hos specialpedagog och föräldrar eller om det gått längre hos skolpsykolog, BUP eller kommunens ev. elevstödjande verksamhet?

    Jag förstår inte ditt resonemang kring att flytta fokus från konflikthantering till ADHD, Svarte Petter och höjda löner.

    • Att ta till vara kunskap som finns hos föräldrar, BUP, skolpsykolog är något som lärare redan ägnar sig åt. De flesta studenter på lärarutbildningen försöker göra de fyra åren så effektiva som möjligt och lärare ute i verksamheten satsar kraft på att fortbilda sig. Frågan blir alltså inte om den här typen av saker är bra, för det är det, utan frågan är hur man får fler med bra förkunskaper som vill ägna mer tid och kraft åt det?

      Jag har mött många skolor som vid rekrytering eller kompetensutveckling haft ett väldigt ensidigt fokus på något tex ADHD för att sen plötsligt svängt över till något annat som mobbning men att de totalt sett har fortsatt för låga kunskaper. Min referens till Svarte Petter handlar om att i fall man inte tar ett grepp kring att höja den totala kompetensen så är det några elever som inte får just sina behov tillfredställda. De sitter med Svarte Petter. I min artikel Öka lärarskickligheten men hur har jag en utförligare diskussion om hur lön mm påverkar vilken total kompetens skolan får.

  3. Pingback: Specialpedagogens uppgift och mandat. Det behövs stora och accepterade befogenheter. | Prestationsprinsen

  4. G, VG och MVG (eller det nya systemet) är i grunden ganska så ointressant tycker jag. Det som är intressant och viktigt istället tycker jag är; Var befann sig eleven när den kom till mig och vilken utveckling har den haft när den lämnar mig. Det måste ju ändå i slutänden vara det som är viktigt och meningsfullt för eleven själv.

  5. Bra förtydliganden Kent Sundlöf. Det är hur mycket vi lyfter alla som vi vill bli uppskattade för. Unika sätt och nivåer för alla men ett gemensamt lyft..

  6. Pingback: Möt de som blommar ut sent | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

  7. Göran Tullberg

    Jan och Kent,
    Vi får inte en fungerande skola om alla elever skall prestera lika mycket på samma tid. Sedan 60 år har pedagogisk forskning talat om för politiker att timplanerna måste bort och individualisering måste fram. Under 60 år har politikerna lovat att det skall bli gjort.

    Varje elev skall självklart kunna studera i sin takt och på för eleven bästa sätt. Skolans organisation är inte gjord för elevernas bästa. Det är helt tydligt! Det går inte att missa! Skolpolitikerna ger blanka f-n i elevernas studier och framtid.

    Den är inte heller gjord för att lärare skall kunna prestera och trivas.
    SÅ FÖR VEM ÄR SKOLAN GJORD? GISSA!

  8. Pingback: En skola för alla « Jans Syrliga KaramelLer

  9. Pingback: En städerska om rättvisan i skolan | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

  10. Pingback: Alla elever är lika unika | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

Kommentera