Cyberias kaffehus

När jag blev inbjuden att gästblogga om vad sociala media betyder för mig, både som lärare och som person, funderade jag länge och väl över hur jag skulle kunna sätta ord på något som kommit att bli så självklart vardagligt och samtidigt så grundligt betydelsefullt.

Så en dag hände det sig att jag befann mig i ett sammanhang där många lärare och pedagoger samlats för att bli inspirerade till att prata och fundera tillsammans. Ett av ämnena på tapeten var sociala media, Facebook, Twitter, bloggar, och hur vi gått från en värld där dessa på sin höjd var marginella företeelser för en och annan udda nörd till en värld där sociala media är lika självklart som hemtelefon.

Ja, kanske till och med självklarare. Allt fler väljer bort den stationära hemtelefonen till förmån för mobilen, och allt färre leverantörer slår på trumman för sina fantastiska fast-telefon-abonnemang. Om de ens har några.

Föreläsaren Sofia Mirjamsdotter talade om hur hennes nätverk, via sociala medier, växer sig större än det någonsin kunnat göra pre Internet, dvs innan Internet var den vardagliga företeelse det är idag. Hon berättade om hur människor fått jobb via kontakter inom sociala media, om hur värdefullt det är att kunna ställa en fråga rätt ut på Twitter och få svar från många människor inom loppet av bara en halvtimme och om hur skönt det är att kunna småprata kravlöst med någon när som helst på dygnet, utan att behöva ringa och vara rädd att störa.

Men, underströk hon, medaljen har två sidor – det blir t ex allt vanligare att arbetsgivare kollar upp arbetssökandens sociala media-profil. Man kollar personens Facebook, blogg och Twitter, ofta lika självklart som man kontaktar angivna referenser, för att få en bild av den person som vill bli en del av teamet.

Detta mötte plötsliga och högljudda protester. Blotta tanken på att nätet är så offentligt att det man säger och gör på t ex Facebook kan komma att påverka ens möjligheter att få jobb i framtiden orsakade upprördhet. Man fann det orimligt att det som utspelas i en så privat atmosfär som ett Facebookkonto med mycket få, utvalda kontakter skulle behöva vägas och mätas som en del av den offentliga bilden av en person.

Och jag tänkte att precis här är det bilden av sociala media behöver förtydligas.

Ty sociala media är inte privat, inte i någon grad. Facebook kan upplevas som privat, atmosfären kan kännas både avskild och intim, men det är samma slags offentliga avskildhet man har om man sitter i sitt stamhörn av ett populärt och välbesökt café.

Detta kan bli ett problem om man glömmer var man befinner sig och blir alltför privat i sin kommunikation, visst är det så. Det gäller alla offentliga platser.

Men de möjligheter det öppnar är fantastiska!

Sociala media går att jämföra med forna tiders kaffehus. Där möttes man och satt tillsammans och pratade i många långa timmar om stort och smått. Man utbytte tankar om filosofi, vetenskap, aktualiteter, politik, personliga problem som gikt och tandvärk och stora problem som hur i hela fridens dagar fossiler av havsdjur hade hamnat långt uppe på bergstoppar. Man tipsade varandra om pålitliga tandläkare och intressanta kurorter, och utbytte erfarenheter och teorier om svårförklarliga fenomen. Man skvallrade en del, man knöt kontakter, allierade sig, tog ställning i gräl eller konflikter, man nätverkade och lobbade för sina idéer och behov.

I denna miljö av ständigt tankeutbyte tog nya idéer och innovationer form, man tänkte tillsammans, stötte och blötte och upptäckte nya vinklar. En persons halva idé mötte en annan persons halva idé, och ur mötet växten en hel, fungerande, bärande idé fram.

Och exakt det är vad som utspelas i sociala media i dag. Man möter människor, och till skillnad från i de fysiska kaffehusen möter man inte bara människor från sin egen geografiska närhet, eller människor på tillfällig genomresa, utan människor från alla världens hörn, och från många olika professioner. Man utbyter tankar om filosofi, vetenskap, aktualiteter, politik, personliga frågor som barnuppfostran och matlagning och stora frågor som klimatet och miljön. Man utbyter erfarenheter och tipsar varandra om givande hemsidor, om författare och tänkare och ger varandra nya perspektiv. Man skvallrar en del, man knyter kontakter, man nätverkar och hittar grogrunder för sina idéer och behov.

Och precis om då tar nya idéer och innovationer form när man tänker tillsammans, när man stöter och blöter och upptäcker nya aspekter och vinklar. Mina halvtänkta tankar möter andra människors halvtänkta tankar, och rätt som det är växer en hel, fungerande, bärande idé fram ur mötet.

Så enkelt, och så komplext, är sociala media. En myllrande, öppen och välkomnande mötesplats för människor, tankar och idéer.

Så ser jag det. Hur ser ni det?

Morrica

5 Comments

Filed under Skolutveckling

5 Responses to Cyberias kaffehus

  1. Att potentiella arbetsgivare kollar upp någons sociala medieprofil kan ju vara ett problem för någon, precis som du antyder, men nog tycker man att även arbetsgivare borde förstå att arbetssökande troligen vuxit ifrån synder begångna under gymnasietiden eller liknande. Visst håller jag med om att man bör tänka sig för en och två gånger innan man postar och jag vet att på Internet finns ingen ångra-knapp men det extrema priset är ju att ingen vågar tycka/dela något alls.

    • Jag håller med dig, jag tror de flesta arbetsgivare har förståelse för ungdomssynder. Kanske blir det lite knivigare om det handlar om saker som utspelats veckan innan man söker jobb, men på det stora hela tror jag att de flesta arbetsgivare lägger större vikt vid annat.

      Som hur man interagerar och kanske vem man interagerar med, hur man pratat om sin gamla arbetsgivare, om man tycks vara intresserad av att nätverka professionellt, av att delta i fortbildningar etc. Att arbetsgivaren tittar på en arbetssökandes sociala mediaprofil är ju inte automatiskt något negativt, även om det är lätt att rädslan och oron tar över när man tänker tanken. Chansen finns att intrycket arbetsgivaren får är positivt, och talar till fördel för den arbetssökande.

  2. Klokt och inspirerande, Morrica. :)

  3. Pingback: Lärandet « You're no different to me

Kommentera