Är det bättre karaktär som behövs i skolan?

Nej, Göran Hägglund. Ditt språkbruk för tanken bakåt . Använd modern psykologi.

Anders Fagerlund hörde av sig till Skollyftet med en fråga och ett resonemang utifrån det Göran Hägglund skriver i en debattartikel på dn.se den 4 november 2011 :

Förutom att leva upp till kunskapsmålen måste skolan vara karaktärsdanande och ge barn och unga sunda värderingar. Respekten för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap måste praktiseras i skolans vardag.

Vem håller inte med om att barnen i skolan ska lära sej att ha respekt för varandra, för demokrati och för människors lika värde? Det är också bra att Göran Hägglund lyfter fram att arbete med värden och social fostran ska ses som lika viktigt som den rena kunskapsinlärningen och att  dessa två huvudmål förutsätter varandra.

Tills vidare lämnar jag därhän att Göran Hägglund populistiskt fiskar efter röster när han kommer med detaljförslag om mobiler, osv. I det fallet försöker han kopiera Folkpartiets partiledare Jan Björklund som gjort sej känd som en mästare med pekpinnar. (I annat sammanhang kommer jag att visa hur den typen av utspel motsäger den uttalade ambitionen att stärka skolan och dess personal.)

Dock har jag tillsammans med bland andra Jabar Amin och bloggare problem med att  Göran Hägglund väljer att tala om ”karaktärsdanande” . Det finns bättre ord för vad skolan ska bidra till och som mera avspeglar modern psykologi.

Om du idag frågar en elev i grundskolan vad ”karaktär” är för något, kommer troligen många att svara  något i stil med: ”Harry Potter är en karaktär.” Alltså en rollfigur. Kanske gäller det  även många av elevernas föräldrar.  Ordet ”karaktär” har olika betydelser. Här avser dock Hägglund  vissa  psykologiska egenskaper .

Citat ur Bonniers COMPACT LEXICON (särskrivningen får stå för förlaget):

Karaktär, (personlig) egenart, läggning; viljestyrka (ha karaktär) förmåga att motstå frestelser (stark, svag karaktär) ; art slag stil.

Egenart och läggning kan och ska skolan inte påverka. ”Viljestyrka och förmågan att motstå frestelser” är mera relevant. Men  karaktärsdanande eller karaktärsdaning är idéer från det förflutna.  Militärjänst ansågs karaktärsdanande – för män.  ”Bra att göra rekryten, för det gör män av pojkar”. En ”manlig karaktär” kunde man tala om, men hur är en ”kvinnlig karaktär”?   En karaktärsfylld person: man  född 1940-50.

Här några förslag  till egenskaper som jag vill att skolan ska arbeta för att utveckla hos sina elever.  Tips från modern psykologi för vad skolan ska sträva efter.  Elever ska utvecklas till ansvarskännande och socialt kompetenta individer med motståndskraft mot antidemokratiska strömningar. Skolans mål sammanhänger med egenskaper att eftersträva:

  • Egenmakt – kräver redskap att greppa och förstå tillvaron. Det viktigaste redskapet är kunskaper.
  • Social kompetens – respekt för andra och deras värde. Förmåga att handla socialt. Kräver värden och redskap i sociala situationer. Beredskap att ta ansvar.
  • Självkänsla –  en inre avspegling av goda erfarenheter.

Egenmakt, social kompetens och självkänsla förstärker varann ömsesidigt och kan leda till att tillvaron upplevs som meningsfull och sammanhängande. Det skapar  en bra grund för god hälsa.  Personlighet utvecklas i bästa fall i en lärande process. Karaktär är något mera beständigt och statiskt. Istället för karaktärsdaning ska skolan bidra till utveckling och fördjupning av personligheten.  Varför skulle inte barn och ungdomar i skolan ha samma rätt till detta som företagsledare och ledande personal  på dyra internat?

/Anders Fagerlund – inlägget är även publicerat på Psykologi för demokrati

9 Comments

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling

9 Responses to Är det bättre karaktär som behövs i skolan?

  1. Instämmer i vikten av Egenmakt, Social kompetens (även om det är ett begrepp man kan diskutera innehållet i), Beredskap att ta Ansvar, Självkänsla. Skulle gärna också se lite av Självförtroende, men det kanske är Självkänsla parad med Egenmakt?

    Samtidigt gäller det också att fundera kring gränsen för skolans uppdrag kontra barnets integritet. Tycker Per Lindqvist formulerar något här att luta sig mot:
    ”En ödmjuk orubblighet lägger, till skillnad från en orubblig ödmjukhet, tonvikten på det orubbliga, på lärarens framställning av sig själv. Lärarens kompetens handlar då mer om att synliggöra sig själv och sina ideal och inte till så stor del om att försöka se eleverna eller att eleverna ska synliggöra sig själva.” /Per Lindqvist, Didaktisk tidskrift

    • Självförtroende lika med självkänsla parat med egenmakt – det tycker jag är en helt förträfflig beskrivning. Självkänslan är djupare, långsiktigare och skapas av erfarenhet av många goda situationer över tid. Självförtroende har man i specifika situationer, bygger på minnen av att ”varit med om detta förut, vet att det har funkat, ska nog gå bra nu med”. Då har jag egen makt över mitt liv – åtminstone i dessa situationer.

      Om jag vore lärare skulle jag försöka se alla eleverna så gott det går. Om jag misslyckades med det tror jag att de skulle propsa och försöka synliggöra sej. Ingen lätt uppgift.

  2. Pekka Karvonen

    Flit tycker jag saknas bland de hittills uppräknade egenskaperna för eleverna att förvärva. En allt växande andel av eleverna låter sig lätt distraheras av ovidkommande youtubeklipp, spel, facebookning etc.

    • Flit tror jag kommer som ett resultat av många saker: motivation (som kan vara olika för olika personer) och känsla att det finns ett nära, nåbart och tydligt mål att sträva efter.

      Allmänt välbefinnande gynnar säkert fliten tillsammans med känslan att det lönar sej.

      Du har rätt i att distraktorer aldrig kan vara bra.

  3. Man ska nog vara försiktig med att tala om ”personlighet”.
    Personliga egenskaper finns ju inte i sig, utan är något vi tillskriver människor grundat på beteenden som vi tycker hör ihop med vissa egenskaper. Vi är inte alltid ense om kopplingen beteende-egenskap men vi fortsätter glatt att använda ordet som psykologiskt relevant. Det man glömmer är att lika mycket av människors beteenden bestäms av situationella förhållanden som av individen. Ett lärande av personliga egenskaper innebär alltså ett inlärande av beteenden och då låter det kanske mindre lockande.

    • OK jag går med på att begreppet ”personlighet” kan ifrågasättas. Det behövs inte heller för mitt övriga resonemang. Jag står dock fortfarande för att ”karaktär” är ett alltför statiskt begrepp.
      Sedan har jag svårt att se att en människa med självkänsla skulle grunda detta enbart på inlärda beteenden. Det går helt stick i stäv med en skola jag skulle önska.

  4. Pingback: Ja, det är personligt « Välkommen till verkligheten

  5. Pingback: Lärare & sociala medier : be ready! « Välkommen till verkligheten

  6. Pingback: Lärardilemman: Case Studies « Välkommen till verkligheten

Kommentera