Ansvar, tillit och studentexamen

Studentexamen. Ett vanligt förekommande ord just nu. Helena von Schantz har länge förespråkat ett införande (inte återinförande, märk väl) av en studentexamen och nu ser det ut som att det blir verklighet.

Just i denna sakfråga har jag ingen åsikt, jag kan helt enkelt för lite för att kunna ta ställning, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över ett och annat. Vilket vi är många som gör just nu. Anne-Marie Körling funderar över hur det går för de elever som slås ut, som inte klarar sin studentexamen. Är det bara att borsta av sig, jobba hårdare och försöka igen tills man lyckas, som Helena von Schantz svarar i en kommentar hos Tysta Tankar-Mats? Men om man ändå inte lyckas? Är det direkt ut i utanförskap då? Morrica kommer till räddning genom att påpeka att det faktiskt inte behöver vara försent, folkhögskolorna i Sverige har nämligen ett stort och viktigt uppdrag ”att bidra till att minska utbildningsklyftorna, höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället samt bidra till att ge människor möjlighet att påverka sin egen livssituation.”

Jag funderar i lite andra banor. Jag funderar över hur en studentexamen kan se ut. Hur kommer provtillfällena att vara? Hur kommer proven konstrueras? Jag funderar över skillnader mellan slutbetyg och examensbetyg. Jag funderar på skillnader mellan den studentexamen vi hade förr och den nya som komma skall. Jag funderar över vad en studentexamen kommer betyda för vår undervisning, vilket även Göran Linde gör på Newsmill. Han ser en stor risk i att det blir mer ”test coaching”: ”Undervisningen kan komma att bli en ‘test coaching’ för proven på ett sätt som riktar innehållet mot det säkrast mätbara i stället för mot det mer väsentliga och intressanta.”

Jag funderar också över den korta mening som vi kunde läsa i DN: ”Examensprov skulle även kunna användas för att utvärdera lärarnas skicklighet.” Den meningen studsade runt i mitt huvud ett tag. Lite irriterande sådär. Igenkännande på något sätt. Tills jag kom på vad det påminde mig om.

I torsdags kväll anordnade Per Falk och jag ett Edcamp i Skolverkets regi, en Edcamp för danspedagoger och andra som arbetar på de tre balettskolorna i Sverige,  Göteborg, Piteå och Stockholm. Det slog mig under den kvällen att dansskolevärlden är en, för mig, helt ny skolvärld och det var en sak som danspedagogerna berättade om uppdansning som jag kände igen när jag läste meningen i DN. Uppdansning är alltså, tror jag, det tillfälle då eleverna ska visa upp vad de kan och det tillfälle då elevernas dans blir bedömd utifrån fastställda kriterier. När danspedagogerna berättade om detta fick jag känslan av att uppdansningsmomentet inte var helt lätt. Jag tog för givet att de menade att det inte var lätt för eleverna att utsättas för denna granskning under lupp och att det var stressigt att befinna sig under den press en bedömning kan innebära. Det tog några minuter innan jag förstod att flera av danspedagogerna tyckte att det var en lika stor press på dem som danspedagoger, för uppdansningen var lika mycket en bedömning av pedagogens arbete som det var en bedömning av elevens lärande.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till våra nationella prov och en framtida studentexamen som troligtvis kommer att bli centralt rättade. Klarar inte min elev provet, är det då mitt personliga ansvar? Misslyckas eleven, är jag då en misslyckad lärare? Är en studentexamen en kontrollstation för att eleven har tillägnat sig de kunskaper och förmågor eleven ska tillägna sig eller är det en kontrollstation för att kontrollera om läraren har gjort sitt jobb på bästa sätt?

Jag har varken svar eller åsikter i frågan. Jag kan dock förstå hur det kan kännas.

Det är en ansvarsfråga. Och en tillitsfråga. Om vi ska införa studentexamen för att få ordning på den eskalerande betygsinflationen i Sverige borde vi fundera ännu mer över bakgrunden till denna inflation. Att införa studentexamen känns som att döva smärtan med Alvedon i stället för att ta reda på orsaken till att man har ont. Om lärarna och skolan ansvarar för elevernas kunskapsutveckling och lärande borde lärarna ges verktyg och förutsättningar att klara av att göra likvärdiga och rättvisa bedömningar. Det är där vi måste börja. Vi har ett ansvar och vi måste ta det ansvaret. Bedömningar gör vi varje dag från elevernas första skoldag till den sista och jag har svårt att se hur ett slutprov, oavsett ämne, på ett rättvist sätt kan spegla en elevs kunskapsutveckling och lärande. Hela skoltiden spelar roll. Hela processen. Kan ett (eller flera) prov formuleras på ett sådant sätt att en utomstående kan få en klar bild över en elevs hela lärande? Kommer elevens egna självbedömning få plats i ett slutprov?

Hur jag än vänder och vrider på det så tycker jag att det är svårt att se hur sådana prov kan konstrueras. Skriftliga prov kommer mäta hur bra eleven är på att uttrycka sig i skrift och som vi vet ger det inte alltid en rättvis bild av elevens förvärvade kunskaper. Muntliga prov anser Björklund och Metta Fjelkner vara onödiga. ”De medför bara onödigt obehag för eleven och mycket jobb för lärarna”, säger Metta Fjelkner i DN 18/12. Jag är inte alls så säker på det. Jag har ”muntliga prov” med mina elever varenda dag. Det är en självklar del av min undervisning och bedömning och ingen av mina elever känner obehag inför detta. Tvärtom tycker jag att vi borde satsa ännu mer på utvecklande och lärande samtal då det är en viktig del för att eleverna ska kunna synliggöra sitt eget lärande.

Vi måste kunna lita på att lärare är professionella nog att kunna utföra sitt jobb, för bedömning av elevers lärande är en stor del av läraryrket. Idag finns inte den tilliten. Skolan och lärarna får ta ett stort ansvar men hur är det med tilliten? Litar Sverige på att de svenska lärarna kan sitt jobb? Att vi vet vad vi gör? Jag är osäker. Tomas Riad, som på tisdag 20/12 intar stol nr 6 i Svenska Akademien, säger så här i DN 18/12: ”Vi har lagt allt ansvar på skolan, men samtidigt litar vi inte på skolan. Det är ganska förfärligt.”

Är det kanske där vi ska börja? Med tilliten? Hur får vi samhället och Sverige att lita på oss lärare? Inget enkelt svar på den frågan men vi måste alla bidra. Bidra genom att göra skillnad i det lilla, i vårt eget klassrum. Genom att lyfta varandra. Genom att lära av och med varandra. Genom att helt enkelt vara så professionella som vi vill vara och förmedla det på alla sätt vi kan. Vi har alla ett stort ansvar för Sveriges framtid och Sverige måste kunna lita på att vi tar det ansvaret. Varje dag. Varje minut.

Utöver detta behöver vi lärare fundera över vårt (bristfälliga) yrkesspråk. Magnus Blixt gav mig ett bra citat en gång som jag lade på minnet. Ett citat av Kjell Granström kring lärares yrkesspråk och att sätta ord på den tysta kunskapen:

”Inte för att märkvärdiga det lättbegripliga utan för att göra det svårbegripliga tillgängligt. Att vara professionell är att veta vad man gör … och att sätta ord på det”.

Ett gemensamt yrkesspråk utgör själva grunden för att kunna utföra likvärdiga bedömningar. Det är jag tämligen säker på. Vad tror du?

/Anna Kaya

8 Comments

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling

8 Responses to Ansvar, tillit och studentexamen

  1. Karin Nygårds

    många stora frågor att ta ställning till. Bedömning genom nationella prov är baske mig inte lätt. Jag hittade en hög med brev från mina fd elever, skrivna i sept år 2. Samtliga med svenska som andraspråk. Nu har jag en år 3 med helsvenska elever med goda hemförhållanden, de flesta med mycket välutbildade föräldrar. När man jämför elevernas texter och bara ser till formen och stavningen, så skulle man kanske tro att den hög med snyggt skrivna och korrekt stavade brev, kom från min nya klass. Högen med spretigt skrivna så gott som alla felstavade slarviga texter är istället vad de presterat. Om det hade varit nationella proven hade mina gamla elever klarat kriterierna: läslig handstil (fast det kanske inte var med i np?) stavning och interpunktion mycket bättre än mina nuvarande. Och ändå är jag rätt säker på att om man tittar djupare på deras språkkunskaper, deras sätt att tolka texter och oskrivna kontexter så klarar sig mina nuvarande elever bättre.

    Så vad mäter ett prov? Vad säger det om elevernas förmåga att använda sina kunskaper och klara sig i framtiden?

  2. Alvedon, ja det är en bra liknelse. Jag förstår inte vitsen med att vid ett fåtal tillfällen bedöma elevernas kunskap om ingen uppföljning sker. Studentexamen låter fint, men vad mäter den? Tentor på universitetet och högskoleprovet kan göras flera gånger, men även om ett examensprov kan göras om är det på många sätt försent. Det är absolut inte bara att borsta av och gå vidare. Det är inte heller en fråga om flit hos eleverna. Det är så mycket mer. Jag saknar en helhetsyn på elevernas utbildning, inte ännu en kvasireform som är en återgång till en skola jag inte vill ha tillbaka med en kunskapssyn som jag anser begränsar.

  3. Norrländskan

    Mycket bra skrivet!

  4. Pingback: För mig krockar det rejält « Ordklyverier

  5. Kvacksalveriet är en styggelse, den obehöriga läraren som lät eleverna göra kaststjärnor och gav glädjebetyg har för alltid övertygat mig om att uppföljning av kunskapsuppdraget är en absolut nödvändighet. Det är förstås jobbigt för den som inte klarar examen men ännu värre för den som kommer ut i yrkeslivet utan de kunskaper som behövs. Fast allra värst är det för alla de som drabbas av någon som inte kan sitt jobb utan smitit vidare med hjälp av bred käft.

    Jag skulle vilja ha en synvända där det viktigast inte är att släppa vidare alla som uppfyller vissa kriterier utan det viktigaste är att inte låta okunnighet få fortplanta sig i systemet och ge nödvändig tid för att försäkra sig om tillräcklig kunskap.

Kommentera