Att utbildas till att utbilda

Att utbildas eller att utbilda? Från elev till lärare, eller från ett perspektiv till ett annat? Är det så blodigt egentligen?

Frågorna är många såhär inför examen och det stora flertalet av dem kan sannolikt inte ges några entydiga svar. När man, som jag, går från en lång och bitvis trygg utbildning till ett på sätt och vis omtumlande yrkesliv som verksam lärare, vad är då förtjänsten och vad är då förlusten? Finns det överhuvudtaget någon förlust att tala om? Personligen tycker jag att den andra meningen i den här texten, att utbildas eller att utbilda, träffar rätt i Bullseye. Det är inte bara en nästan hädisk tappning av Shakespeares stora ord om ett älskande par, det är också en frågeställning som är essentiell för mig i mina dubbla roller. Å ena sidan är jag alltjämt lärarstudent fortfarande. Å andra sidan är jag numera lärare och kan så säga med såväl stolthet som säkerhet i rösten. Inget darr och inga tvivel. Eller?

Nog tusan hyser nästan alla lärarstudenter som står inför sin examen både lite fruktbara tvivel över den egna förmågan och tillräckligheten i den utbildning som man har gått! Den stora knäckfrågan är ofta: är jag verkligen redo att bli lärare? Och någonstans i virrvarret av tvivel beträffande den egna förmågan måste man som nyexad ändå hitta kraft och mod att tro på sig själv tillräckligt mycket för att utträda ur rollen som lärarstudent, och istället inträda den så prestigefulla rollen som lärare. Att vara lärarstudent är på sätt och vis tryggt. Det är som med nästan vilken arbetssituation som helst, man acklimatiserar sig och hittar tryggheten i det otrygga. Men att ta examen, det är inte tryggt. Runtom vårt svinlånga land görs kommunala nedskärningar och privata satsningar på utbildningssektorn. Lärartätheten blir inte högre, klasserna blir större och själva det svenska utbildningssystemet disponeras om medelst hjälp av nya reformer. Men personligen gillar jag förändring. Jag har läst tillräckligt många högskolepoäng Historia för att numera veta det följande: nej, det var inte bättre förr, släpp det resonemanget! Det är nationalromantik och inte sanning. Jag tror att förändring till stora delar medför något gott och den svenska (utbildnings)världen är faktiskt inte så Mordor-mörk som det gärna ges sken av. Hänger ni med? Jag är alltså optimistisk, starkt optimistisk, trots att jag i bräschen för detta resonemang placerade semi-politiska uttalanden om otillräcklig ekonomi och minskat statligt inflytande över utbildningssverige. Dessutom skrev jag ju alldeles nyss att det inte är tryggt att ta examen – hur tänkte jag där då, om det nu är så att allt är frid och fröjd?

För det första, nej det är inte frid och fröjd i svenskt utbildningsväsende just nu. Och nej, det är fortfarande inte tryggt att ta examen, för det andra. I neddragningarnas kölvatten och utbildningsinflationens eldhärjade segel är man inte trygg som lärarstudent, så till vida att man inte är mitt uppe i sin utbildning. Då talar ju tiden för att just förändring ska inträda, förändring som medför nya satsningar på introduktionsperioder, tjänstetillsättning, lärarlyft och andra satsningar på den svenska lärarkårens framtid. Men för den som examensklockan klämtar, för den inträder ett spektrum av inte alltid godartad stress. Å ena sidan är det av högsta vikt att hitta en arbetsplats att få börja omsätta sin utbildning i praktiken. Å andra sidan är det nog rätt sannolikt att mamma och pappa får bjuda på mat och husrum (igen) om det inte finns en arbetsplats ledig inom just Dina sökbara distrikt. Den som ingen arbetsplats har, den får stå med rumpan bar. Så länge du är student, det vill säga. Sveriges framtid är att ha en högutbildad befolkning som är beredda att möta morgondagens krav och nästa veckas klimathot. I en tid som vår. Men i konsekvensens namn förefaller det tydligen rimligt att inte ta hänsyn till arbetsmarknadens behov och att inte prioritera en arbetslöshetskassa för dessa högutbildade superhjärnor. Balansgång kan vara olika svår beroende på linans tjocklek, men en sak är alltid densamma: man får passa sig för att trilla av.

Det finns alltså problem med att ta examen som lärarstudent idag. När den stora merparten av oss studenten, att äntligen gå ut tredje ring, konnoterar de flesta av oss adjektiv såsom lycka, glädje, tjut, skrik, befrielse och fullbordande. När den stora merparten av oss minns vår examen från den högre utbildningen konnoterar sannolikt många både förhoppningar och förväntan, men också stress och ovisshetsrelaterad ångest. Det finns förmodligen en skara av högutbildade, intellektuella fanbärare i vårt svinlånga land som inte mår bra. Som inte fixar pressen av att ta examen. Istället för att fråga sig varför studenter som har kompletteringar i olika kurser inte bara skärper sig och tar sin examen, borde vi fråga oss hur många det finns som inte vill ta examen.

Jag tillhör en av dem som mår bra av att snart ta examen. Mina förväntningar är nästan absurt höga och jag har redan nu en känsla av att min blivande arbetsplats kommer att passa mig som handen i handsken. Kanske är jag lyckligt lottad, kanske beror det på annat. Men på vad beror att många mänskliga högvarvsmotorer mår dåligt och har ångest inför sin examen? Är det ovissheten över om det verkligen kommer finnas en plats för just mig? Är det missnöjet över att få »springvicka« utan vederhäftiga skyddsnät och möjligheter på obestämd framtid efter att ha lagt hundratusentals kronor och ett betydande antal år på en utbildning som enligt många mätningar är den mest olönsamma av dem alla? Det finns förmodligen lika många olika anledningar till både oro, hopp, glädje och förtvivlan inför examen som det finns lärarstudenter i vårt aslånga land. Precis som att många yrkesverksamma lärare stundtals känner hopplöshet råder detsamma för många lärarstudenter. Det är mycket få, åtminstone enligt min egen uppfattning, som ångrar sitt val att utbilda sig till Sveriges viktigaste resurs, lärare. Men det är desto fler som ikläder sin egen motivation en biblisk-episk törnekrona tillslut. Som trots det fantastiska i yrket låter cyniska skildringar i media, strukturella problem i svenskt utbildningsväsende och en periodvis mycket oviss arbetsmarknad förstöra sina potentiellt fantastiska karriärer som lärare innan de ens har börjat. Och det, det är inte rätt utveckling för ett utbildningsland som Sverige.

Men det här är inget studentpolitiskt kåseri. Det är en högst personlig reflektion av en hel vanlig lärarstudent som precis, i takt med att fingrarna smattrar mot tangentbordet, likt regn mot putsat glas, ska ta sin examen. En student som har klarat sig väl än så länge. Jag har haft både tur och flyt, men samtidigt vill jag tro att mycket möda, slit och höga ambitioner har bidragit till min personliga lycka. Snart är examensarbetet klart och precis i dagarna fick jag besked om att jag har en skola som ville ha just Mig som ny lärare i januari. Sällan har jag känt mig så stolt. Jag har inga barn och jag är heller inte gift. Men jag kan tänka mig att känslan av att få första jobbet mycket väl kan matcha dessa stora ögonblick i livet. Så viktigt är det med jobb! Eller, snarare, så viktigt kan det vara om man ser sitt jobb som ett kall! Ett kall på gott och ont. Mitt självförtroende som pedagog och lärare har aldrig varit större och sällan har min självkänsla varit så bra som nu. Det var inte någon som fick en helt fantastisk arbetsplats att gå till. En arbetsplats som man knappast hade kunnat drömma om för någon månad sedan. Det var Jag. Men det kan också vara Du! Faktum är att det kan vara vem som helst, och likt förbaskat vill jag tro att känslan är densamma för alla som får sitt första jobb. Att få förtroendet att omsätta sina pedagogiska, teoretiska kunskaper och färdigheter i praktiken, det är storhet på riktigt! Att snart ha grejat det sista arbetet i lärarutbildning, det är storhet på riktigt. Att om bara ett fåtal veckor få gå från att utbildas till att utbilda, det är storhet på riktigt. Att kunna resa sig upp på morgonen, sträcka på sig och säga till sig själv i spegeln: Jag är utbildad lärare, och det kan ingen någonsin ta ifrån mig. Det, är stort på riktigt.

/Björn Johanssondidaktikfokus.blogspot.com

 

1 Comment

Filed under lärare, Skoldebatt

One Response to Att utbildas till att utbilda

  1. Väl skrivet. När jag läser
    ”Nog tusan hyser nästan alla lärarstudenter som står inför sin examen både lite fruktbara tvivel över den egna förmågan och tillräckligheten i den utbildning som man har gått! Den stora knäckfrågan är ofta: är jag verkligen redo att bli lärare?”
    tänker jag att den lärarstudent som inte hyser dessa tvivel har en fundamental missuppfattning om antingen sin egen förmåga, yrkets och skolans komplexitet eller både-och. Lärarutbildningskommitténs utredning om vad som borde ingå i en lärarutbildning kom fram till att den skulle bli minst 14 år lång om den skulle rymma allt som kan ses som Viktigt…
    Som tur är kan engagemang kompensera en hel del för beprövad erfarenhet. Erfarenheten kommer också av att man faktiskt prövar. Men dra dig inte för att ta hjälp av kollegiet, en del hjul behöver faktiskt inte var och en uppfinna.
    Grattis och lycka till på färden!
    /Magnus, stolt utbildad (snart legitimerad) lärare

Kommentera