Från lärarkandidat till lärare

Det är ett stort steg man tar – det steg från att vara lärarkandidat till att bli lärare med eget ansvar och faktiskt bärare av lärarrollen. Det är ett jättekliv. Jag minns det själv. Som lärarkandidat hade man förmånen att komma ut i skolor, klassrum och lärarrum med högskolans krav och frågor att undersöka. Man skulle undersöka, ställa frågor och visa, pröva och utveckla något nytt samtidigt som man skulle förstå skolan av idag och glömma sig själv som den elev man själv var en gång för att rikta blickarna mot det yrke man var i färd att erövra. Man hade sin lärarhögskola i ryggen. Och man hade sin lärarhögskola att vända åter till. Och där en plats att samtala, diskutera och reflektera.

Ibland var man kritisk mot det man såg och visste minsann bättre. Det fina med högskolan var att man förde diskussioner med andra som var ute på praktik och med vilka man kunde dela sina tankar, erfarenheter med sina medstuderande och gemensamt hitta källor ur den forskning man tog del av och som man förväntades anamma och genomföra i praktiken. Lärarkandidater utmanar och ska göra det.

Men så står man där som lärare. Man har fått sin första tjänst. Kanske vid skolan man praktiserade, kanske vid en annan skola. Man får sin första klass, sitt schema och inloggningar till intranät och kopiator. Och så kommer mötestiderna och så kommer ditten och datten och frågorna hopar sig, och de där undervisningarna man skulle göra de försvann i den allmänna tidspressen och andra lärares förväntningar om att man ska göra som det alltid gjorts och så de bristande pedagogiska diskussionerna där man inte alls diskuterar de pedagogiska dilemman utan mer besvarar de förfrågningar och krav som kommer från högre ort. Jo, det är en kultur att famna, skolkulturen. Den kultur som just den skolan man blivit anställd vid har. Och så det där ansvaret.

Det är därför mycket, mycket lätt att kliva rakt in i skolans kultur och det man en gång känner sig hemma i – det traditionella – och det kan göra ont. Skava i den nya läraren att man inte förmår något annat. – Men va? Hur blev jag den här? Jag fattade inte att det var så mycket papper, så många möten, så mycket annat … hur ska jag hinna? Vad ska jag hinna och eleverna … hur ska jag nu göra en undervisning som jag själv kan stå bakom och varför fungerar det inte riktigt som jag tänkt mig?

Det här betyder att skolan måste ta vid, stötta och låta yrkestillblivelsen bli hela skolans ansvar. Det är ett grymt roligt jobb att vara lärare. Men det tar sin tid att förstå skolkoder, skolkultur och det tar mycket lång tid att vara en del av den förändring som utbildningen faktiskt givit grogrund för. Jag lägger min stöttande hand på nyblivna lärare som gör allt de kan för att förstå det stora arbetet med att vara lärare. Och det ansvar som kommer med det.

Mitt råd är – fråga, prata, prata, prata, prata och återigen fråga, prata och sätt ord på.

/Anne-Marie Körling

5 Comments

Filed under Förutsättningar, inspiration, lärare, Skolutveckling

5 Responses to Från lärarkandidat till lärare

  1. En fin beskrivning av de mödor som möter en nykläckt lärare! Det är sannerligen en förvirrande värld den forna lärarstudenten ska infogas i och förstå. Mötet med skolan blir inte bättre av att många lärare är illa rustade att möta llt det nya. Somliga har lockats in i yrket med goda råd att det nu är lätt att komma in på utbildningarna, vilket kan ha förstärkt den tendens till låga förkunskapskrav som
    redan utmärkt lärarutbidningarna.
    Jag tror att vi i stället för att ständigt hylla lärarkollektivet och inbilla alla att vi lever i den bästa av
    världar så borde vi ofta problematisera skolan inför de de nyanlända lärarna. Allt är inte guld som skimrar.

    • Jag tror faktiskt att de nya lärarnas tillvaro skulle bli lättare av om vi lyfte de redan verksamma lärarnas insatser i debatten. Det blir verkligen inte något vidare för en lärarkandidat som får med sig budskapet att nu ska du frälsa skolan och komma ut och göra ett bättre arbete än de som har många års erfarenhet.

      Det känns som att vi istället skulle reducera nya lärares tjänst betydligt och ge dem chansen att orka med att lära sig allt de behöver från erfarna kollegor.

  2. Victoria A

    Åh vad jag känner igen mig i det du skriver, det är nästan så att jag blir rörd. Jag fick mitt första lärarjobb och hade höga förväntningar på mig själv, att införliva alla bra idéer från högskolan och att motverka gamla, traditionella sätt som inte fungerar längre. Men nu, ett år senare, känns det som att jag står och trampar bland sönderslitna klassuppsättningar av böcker från 90-talet och läromedel från 80-talet, väljer det bara för att det är enkelt, för att det finns en färdig lärarhandledning eller för att det är det som alla andra gör…

    Dina ord har skavt i mig hela dan: ”Hur blev jag den här? Jag fattade inte att det var så mycket papper, så många möten, så mycket annat … hur ska jag hinna? Vad ska jag hinna och eleverna … hur ska jag nu göra en undervisning som jag själv kan stå bakom och varför fungerar det inte riktigt som jag tänkt mig?”

    Fördelen med detta uppvaknande är att det går att göra något! Ändra sig. Planera om, upptäcka nya vägar, nya sätt! Ta sig tid, prioritera, våga testa! Så tack, för att du gav mig insikt – och inspiration och lust!!!

    • Ja, vi behöver ha förebilder, modeller och de som redan är verksamma i skolan för att kunna lyfta oss själva till bättre prestationer. Vi behöver ta oss loss från det ständiga dåliga samvetena kring att läromedlen är för gamla och dåliga och förutsättningarna för usla för att vi ska kunna lyfta vår undervisning riktigt högt. Vi ska be skolledning att förse oss med Ann-Maries och andra duktiga författares böcker så att vi kan få den grogrund för våra idéer som alla kreativa människor behöver.

  3. Jag inser att jag har haft en enorm tur. Nu mitt andra läsår som yrkesverksam lärare har jag fått chansen att se nästan alla mina idéer kring skolutveckling har burit frukt i mitt arbetslag och det bara på denna korta tid. Jag har blivit lyssnad på, respekterad och till och med fått många glada tillrop om vilken kreativ och idérik människa jag är och att jag är en bra lärare. Jag har varit med om att skapa en undervisningstillvaro där jag får spendera enormt mycket tid med elever som jag därigenom fått chansen att lära känna väldigt väl. Jag har fått chansen att tala inför föräldrar och skolnämnd och sett dem alla visa glädje och stolthet över att de också kan göra svåra saker som vi ber våra elever/deras barn om. Saker som att tala inför främmande människor, visa mod och pröva sig själv med utmaningar som kanske skulle kännas omöjliga utan stöd. Utmaningar som våra elever/deras barn tar sig an och glänser när de klarar dem.

    Jag har fått chansen att sjunga och spela för mina kollegor och elever. Jag har fått alla chanser att göra bort mig inför desamma. Jag har fått möjligheter att ha andra åsikter än mina erfarna kollegor och jag har fått chansen att lära av dem och, trot eller ej, fått dem att lära av mig.

    Jag har också fått höra att jag ska passa mig för ”väggen” för den kommer. Att inte jobba för mycket. Jag har också fått höra att ”dina metoder passar minsann inte alla”. (Som om någon metod passar alla.) Men allt detta väljer jag att inte lyssna på.

    Jag tycker att det är, för att låna ett uttryck av mina elever, fett grymt att arbeta som lärare och jag inser att jag har haft en makalös tur som hamnat där jag hamnat. Jag önskar också att alla lärare, nya som gamla, får känna en del av det jag känt under dessa tre terminer jag jobbat.

Kommentera