Om förändringsarbete och ledarskap– Några tankar efter Almedalen

”If Children have interest education happens” Arthur C Clarke

Vi står inför ett paradigmskifte i den svenska skolan när det gäller synen på kunskap och lärande. Vad som betraktas som viktig kunskap och hur inlärningen av denna kunskap egentligen sker har förändrats. Och relativeras och problematiseras ständigt. Reaktionerna till följd av den förändrade kunskapssyn tar sig synnerligen ibland extremt reaktionära uttryck , där man i ren förskräckelse stänger sin dörr och envist hänger sig fast vid en traditionell kanon , oftast  i en ämnessegregerad undervisning  och i en övertygelse att skolämnena existerar isolerat från en kontext och har ett existensberättigande i sig. En del däremot tilltalas av de nya synsättet och agerar på den andra ytterkanten med påståenden som att vissa skolämnen kan ha spelat ut sin roll och till och med kanske borde tas bort från skolans curriculum (Jonas Thente DN). Det som initierat kunskapsrelativismen kan härledas till framåtsyftande diskussioner om vilken sorts kunskap vi behöver  för att kunna klara oss i ett framtida samhälle och därmed pekat på vilken kunskapsyn skolan borde står för (Anders Mildner, Troed Troedsson). För att komplicera det ännu mer har utvecklingen av teknologin i form av digitala verktyg och sociala medier även gett extra krydda  till diskussionen men då i avseendet hur kunskapen och lärandet på bästa och mest effektiva sätt ska utvecklas, internaliseras och fördjupas (Puentedura, Sugata Mitra, Arthur CClark). Det som undervisningsforskare och framtidsanalytiker alltså har diskuterat  under en tämligen en lång tid har alltså börjat vinna mark i den svenska skolan och dessutom rört om rejält i grytan. Detta kom i allra högsta grad till uttryck under Almedalsveckan. Men vad är det som är så kontroversiellt  och svårt när vi har politiska och juridiska dokument som talar om behovet av en ökad digitalisering av skolan och dessutom ser digitaliseringen som en mänsklig rättighet kan man undra. Vi har ju EU-kommisionens åtta nyckelkompetenser, Parisdeklarationen om öppna digitala lärarresurser, Salamancadeklarationen och OECDs 21st century literacies för att nämna några. Dessutom finns vår egen skollag och läroplan med alla kursplanerna som pekar med hela handen.

Jag kan bara förklara det med att i och med  behovet av en ökad digitalisering av undervisningen, på grund av den tekniska utvecklingen och därav nya digitala kompetensbehov, där nu bl a läs- och skrivförmågan, kunskaper i främmande språk samt det matematiska tänkandet alltså ska förbättras, utvecklas, effektiviseras och fördjupas med hjälp av digitala verktyg och sociala medier utmanas gamla inbitna myter och förställningar av vad som är riktig kunskap och ett gott lärande, i högsta grad lärarnas. Som det framgick i lärarförbundets frukostseminarier under Almedalsveckan är denna förändring samt talet om framtidens skola inte helt okomplicerat. Flera skolaktörer med dess varierande ideologier och övertygelser ska samverka och nå konsenus i frågan och därmed kan man lätt räkna ut att vi står inför en jätteutmaning som vi måste hantera och förhålla oss till inom skolan, styrdokument och lagar till trots.

Men i bland tänker jag i ögonblick av frustration och i affekt att man skulle kunna vara så fräck att hävda att alla motsträviga kolleger och skolledare begår tjänstefel om de inte anammar digitaliseringen i undervisningen på ett eller annat sätt. Men jag vet bättre än så. Ett förändringsarbete kräver istället långsiktighet, tålamod och en stark teoretisk grund, med välplanerade fora för pedagogiska diskussioner som mynnar ut i konkreta ” how to do’s”. Alltså en försiktig, påläst och strukturerad approach baserat på en modell över vilka mentala processer som sker i en organisation i förändring samt över de olika mentala plan människor befinner sig i en sådan organisation (the Cynefin Framework t ex). Detta  trots att man själv i bland håller på att få spader, när diskussionen för tjugonde gången mynnar ut i en diskussion om regler, vikten av ordning och reda i klassrummet och kepsar och mobiltelefoner.

Jag kan raljera hur mycket som helst över hur det kan låta i det pedagogiska samtalet. Men jag faller ändå tillbaka på Aaron Antonovskys teori om KASAM och tänker att i denna kaotiska värld med så många infallssvinklar, relativiseringar och utpräglad fragmentarism, som vi försöker skapa en mening av, utifrån  gamla föreställningar och sanningar, är vi mer än någonsin i stort behov pedagogiska ledare som fungerar som vägvisare och moderatorer. Dessa ska vara synliga i verksamheten och dessutom lyssna, ställa frågor och utmana och framförallt styra samtalet tillbaka på banan men även lyfta de medarbetare som kan och vill förändra. Vi behöver pedagogiska ledare som skapar ett tryggt, tillåtande men utmanande och meningsskapande forum för teroretiska och pedagogiska diskussioner. Först då menar jag kan enkla och traditionella tankemönster och lösningar som inte längre fungerar i undervisningen och skolan utmanas och förändras. Låter kanske något nietzscheanskt men ändå inte.

Så jag skulle vilja komplettera Arthur C Clarkes devis med ”if children [and teachers] have interest,[ see the point and feel secure] education happens.

Kanske att tänka på i allt förändringsarbete och i alla skolsatsningar runt om i landet …

/Hanna Stehagen

11 Comments

Filed under Almedalen, Digitalisering, IKT, Kompetensutveckling, Kreativitet, Skolutveckling, Sociala medier

11 Responses to Om förändringsarbete och ledarskap– Några tankar efter Almedalen

  1. Hanna Stehagen framför flera tankeväckande idéer i sin artikeln. Ledarskapets betydelse diskuteras ständigt och är ju fortfarande föremål för en oblyg popularisering av konsultkulturens utövare. Det finns nog en hel del problem förknippade med att koncentrera alltför mycket energi på frågor om ledarskap i skoldebatten. Utbildningar i ledarskap har visat sig ge tämligen dåliga resultat att döma av tillgänglig forskning. Till stor del är det nog så att vissa människor är goda ledare i vissa sammanhang och när dessa lyckliga sammanträffanden äger rum är det svårt att sia om. Det är då bättre att se efter om man inte i stället kan betona det goda medarbetarskapet. I skolorna behöver samarbetet kolleger emellan bli livligare och tätare och skolorna måste i högre utsträckning bli ”lärande organisationer”. Det är verkligen en paradox att en sådan uppmaning ska behöva riktas just till utbildningsvärldens viktigaste aktörer. Bättre än att satsa på ledarskapskurser är att söka efter bättre samverkansformer mellan kolleger.

    Stehagen formulerar sig lite otydligt om kunskapsbegreppet. Jag tror att det är ett misstag att koppla samman den nya teknikutvecklingen med en ny syn på kunskap. Kunskap kommer alltid att vara fakta, sammanhang mellan fakta och förståelsen av faktabaserade idéer. Den relativisering av kunskaps- och vetenskapsbegreppet som mycken modern skolforskning står för får inte vinna ytterligare insteg i den svenska skolan. Det har redan gått för långt.

  2. Det är nog inte om digitalisering eller ej som är diskussionen, ett intryck av att det finns många reaktionärer tror jag är felaktigt. Ges alla lärare god tillgång till IT och IT-utbildning så kommer digitaliseringen lösa sig automatiskt.

    När vi sen diskuterar ämnen och nya integrerade områden så vill många hitta nya fokusområden för skolan men vi är mycket mindre överens om vilka ämnen som ska bort. Personligen tror jag att fysik och kemi borde bli mycket mer omfattande för att möta framtidens utmaningar men tror att valfrihet är vägen dit då trösklarna är för höga för många elever.

  3. Pingback: Framtidsämnen | Skollyftet

  4. Hanna!
    Jag tycker att det är oroväckande att två traditionalister och bakåtsträvare som Jan Lenander och Bertil Törestad är så flitiga ”kommentatorer” till dina intressanta och välformulerade inlägg.
    Visst finns det många reaktionärer bland lärarkåren och Jans åsikt att ”digitaliseringen kommer att lösa sig automatiskt om lärare får tillgång till IT och IT-utbildning” avslöjar både okunskap och naivitet.

    • Det som är riktigt reaktionärt det är rektorer som gör kraftiga personangrepp på lärare med andra åsikter än de själva har. Det luktar riktigt gammaldags maktutövning.

      Det finns en ”naiv” tro att utbildning och bra förutsättningar ska ge alla elever bättre prestationer och framtid. Breddar man det synsättet till att även omfatta lärare så ser man vilka som i grunden omfattar dessa ideer eller inte. I valet mellan att kallas naiv (idealist) eller att tro att diktatoriska ledare är lösningen väljer jag tveklöst det första. Att piska fram prestationer har aldrig varit något som legat mig varmt om hjärtat.

    • Mikael,

      Vi ska naturligtvis inte backa bandet och där är vi helt överens. Jag är en av dem som har i kraftiga ordalag tagit avstånd från bakåtsträvande förslag som det om traditionell katederundervisning och om den så kallade studentexamen.

      Dessa försök att återinföra 60-talets skola från Björklunds sida är inte acceptabelt och där kommer det definitivt blåsa upp till strid. Däremot anser jag att det är lika bakåtsträvande att inte kunna hålla en saklig ton i den här debatten. Att hålla sig med uttryck som ”okunskap” och ”naivitet” är inte att föredra om man vill framstå som trovärdig i de här frågorna. Vi borde kunna diskutera sakfrågor utan att använda sådana här uttryck och om man använder uttryck som ”okunskap” så får man också i klartext visa vari denna okunskap faktiskt består. //Fredrik

  5. Så kommer då insmickrande resp.. grova tillmälen från Parknäs! Hans förmåga att formulera argument är obefintlig och därför blir det förklenande eller hyllande ord i stället.
    Precis som Parknäs talar låter sådana hycklare som säger sig vara för fri debatt men i nästa stund beklagar den.

  6. Det kommer krävas hårt arbete för att digitalisera skolan och det är sån tur är ett arbete som allt fler är villiga att ta tag i nu. Så ur den aspekten anser jag att Mikael har rätt. Det här kommer inte att lösa sig av sig själv. //Fredrik

    • janlenander

      Jag påpekar att jag inte anser att det löser sig av sig själv. Det finns mängder av lärare som redan idag arbetar hårt och arbetar hårt med just detta. Tror man på lärarkårens stora engagemang i eleverna så är det enda som behövs att förutsättningarna ges lärarna.

Kommentera