Digitala verktyg och om att lyfta diskussionen från vad till hur

En gång i tiden så räckte det att sätta sig ner och lyssna på en enda människa för att kunna ta del av hela världens samlade kunskap. År senare kunde man samla allt som var värt att veta i ett bibliotek i Alexandria. Vi byggde skolhus för att våra barn under några år av sina liv skulle kunna ta del av det som var värt att veta. Idag räcker inte det till. Kunskapsflödet har blivit så stort att vi aldrig kan ge nästa generation en heltäckande kunskap.  Lärandet och kunskaperna idag finns inte begränsade till en person, en bok eller ens ett rum eller bibliotek. Just därför har kunskapen om digitala verktyg och att kunna tolka informationsflödet blivit viktigare än någonsin.
Det handlar inte om att ersätta bok med internet rakt av, för det hjälper inte eleverna i ett längre perspektiv. När våra elever blir äldre så kommer vi inte att kunna stå där och tala om för dem vilken kunskap som de ska lära sig, hur de ska tolka den eller hur de ska förvalta den. Vi måste istället ge våra elever redskap att klara av det på egen hand.

För att vi ska kunna fullgöra vårt uppdrag i skolan så kräver det tillgång till digitala verktyg. Men det jag tycker är synd är att vi gärna stannar där i diskussionen. Att kräva digitala verktyg är självklart, men det får inte sluta där. Anledningen till det är att jag tror att det låser fast oss. Vi säger att vi inte kan göra det ena eller det andra eftersom vi inte har de digitala verktyg som vi vill ha.

Jag ser problematiken så här:

Även om varje pedagog får en egen laptop och fastän skolor satsar på 1:1 så är det ingen garanti för att de digitala verktygen överhuvudtaget används eller att de gör det på ett adekvat sätt.

Det spelar ingen roll hur många datorer eller smartboards som finns på en skola om inte pedagogerna som arbetar där har förmågan att använda de digitala redskapen i sin undervisning på ett vettigt sätt! Pedagogiken blir inte framåtskridande eller vettig bara genom att vi sätter eleverna framför datorerna, även om det ser ut så både för utomstående och för pedagogen själv. Smartboarden används sällan till sin fulla potential. Eleverna använder den inte under lektionerna som arbetsredskap annat än för redovisningar. Sällan får de möjlighet att interagera med hjälp av smartboarden. (Why the SMART Board May Have Been a Dumb Choice)
”Våra elever arbetar med datorer!” ”Våra elever har en smartboard i klassrummet.”, säger vi. När vi egentligen borde prata om hur eleverna interagerar med hjälp av de digitala verktygen.

Att använda digitala verktyg är inget som de flesta elever kan från början. Det är något vi behöver guida dem igenom. Men om pedagogen själv inte har funderat igenom sitt förhållningssätt eller har kunskapen om hur man kan arbeta med digitala verktyg så är det svårt. Det tekniska kunnandet är bra. Vi behöver lära oss det, men som jag ser det så måste varje pedagog ta ett ökat ansvar för att lära sig det rent tekniska. Om vi däremot inte diskuterar IKT-pedagogik i skolan kommer vi fortsätta med att enbart ersätta penna och papper med en dator. Vi kommer att fortsätta att tycka att det är ok att eleverna använder en mycket större del av sin tid i skolan till att leta skojiga bilder eller oläsliga teckensnitt istället för att arbeta med de kunskaper som de faktiskt behöver.

Nationella och kommunala (vettiga) satsningar inom det här området kanske kommer, men jag tror att det dröjer. Antingen kan man sitta ner och vänta (och passa på att gnälla lite) eller också så kan man försöka förändra.

Själv har jag valt att förändra genom det flippade klassrummet (”the flipped classroom”).

Det flippade klassrummet innebär att läraren vänder på de traditionella begreppen genom att ge webbaserade genomgångar som hemläxa istället för den traditionella föreläsningen i klassrummet, vilket ger tid och utrymme i klassrummet för mer laborativt arbete.

Professor Eric Mazur började använda instruktionsfilm när han undervisade på Harvard under 1990-talet. År 2004 startade Khan Academy och arbetssättet blev tillgängligare även för ”secondary education” (gymnasiet) i USA. Andra som har arbetat länge med det flippade klassrummet är Jonathan Bergmann och Aaron Sams.

Det flippade klassrummet hjälper till att synliggöra den egna undervisningen och eleveras kunskapsinlärning. En av fördelarna med att undervisa med hjälp av webbaserat innehåll är att undervisningen blir synlig. Att lägga upp material på webben innebär att pedagogen måste vara beredd att kunna stå för det hon gör på ett helt annat sätt och dessutom vara beredd att kunna diskutera det. Webbaserat lektionsinnehåll är synligt och kan alltså diskuteras och har större potential att utvecklas positivt i motsats till det vi gör i det slutna klassrummet.

Ett bra flippat klassrummet är inte så enkelt som man kanske tror. Det innebär ett större ansvar för eleven att aktivt ta del av undervisningen. Det innebär också att pedagogen använder det frigjorda utrymmet på lektionstid till bra, pedagogiskt väl genomtänkta aktiviteter åt eleverna. Jackie Gerstein beskriver det flippade klassrummet som ett initiativ av pedagogen med ”experiential engagement” (i klassrummet) och ”concept exploration” (online-innehåll) som leder till ett elevgenererat meningsinnehåll, demonstration och skapande. Jag vill påstå att det ligger väl i linje med det entrepenörskap som de nya läroplanerna ser som en stor del av elevernas kunskapsinhämtande. Ett flippat klassrum har potential att engagera eleverna även i andra områden än just det ämne som är flippat. De är närvarande och blir medvetna om sitt eget kunskapsinhämtande genom en konstruktivistisk inlärningsmodell.

Det flippade klassrummet är en tankemodell och inte en metod. Det finns en stor frihet för pedagogen att anpassa modellen till det egna ämnet eller lärstilen. Det flippade klassrummet sätter tilltro till elevernas egen förmåga att ta till sig kunskap. Pedagogen är inte den vise på scen utan en guide som tillsammans med eleverna utforskar världen. Pedagogen i det flippade klassrummet vågar lita på elevernas förmåga och ser inte klassrumstiden eller läxor som ett tillfälle då eleverna ska arbeta sig igenom ett material. Tiden användas istället till att reflektera, bearbeta och dela med sig, vilket i sin tur ger kunskapsinlärning i ett sammanhang. Pedagogen kan i det flippade klassrummet bättre uppmärksamma och hinna arbeta mer tillsammans med eleverna. Elevernas delaktighet och ansvar för den egna kunskapsinlärningen ökar också.

Du ska inte flippa klassrummet eftersom det är en ”innegrej” eller för att någon säger det till dig. Du ska flippa klassrummet helt enkelt eftersom du tror att det är den bästa modellen som du kan använda för elevernas kunskapsinlärning.

/Karin Brånebäck, klasslärare & IKT-pedagog. Bloggar på kilskrift.blogspot.se.

33 Comments

Filed under IKT, inspiration, Skolutveckling

33 Responses to Digitala verktyg och om att lyfta diskussionen från vad till hur

  1. Jättebra skrivet! Som specialpedagog upplever jag och mina kollegor på olika skolor ofta hur elever faller igenom på grund av för lite aktivt ledarskap då elever ska ”forska” och skriva på egen hand. Risken är en backlash till den skola då läraren skulle synas och höras så lite som möjligt istället för att ta ledarskapet på allvar. Allt finns på nätet, VAD man kan hitta är klart men HUR man ska jobba med det är fortfarande oklart för många elever. Flippat klassrum är ett sätt att råda bot på det, nyckeln är att verkligen se till att eleverna är aktiva i klassrummet.

    • Tack Helena!
      Intressant och roligt att du ser det på samma sätt ur ett specialpedagogiskt perspektiv. Om du är intresserad av att veta mer om det flippade klassrummet så bli gärna medlem i FB-gruppen Flippa klassrummet.

  2. Intressant artikel om bla ungdomars inställning till skola och IKT http://www.fleischer.se/blogg/2012/08/08/internet-for-larande-kul-och-smidigt-men-knappast-seriost/
    Den anknyter till din inledning.

  3. Så fint och klokt skrivet, och rätt har du också! Jag ska börja så smått att flippa i höst :-)

  4. Intressant inlägg. Jag är också nyfiken på det här med Flipped Classroom, särskilt efter att en tidigare kollega pratat sig så varmt om sina försök under vårterminen på det området.

    Nu är min kollega NO-lärare, vilket verkar vara den näst vanligaste ämnesbehörigheten bland flippande lärare, efter matematik :)

    Eftersom jag har SO tänkte jag nu, helt konkret, fråga: om du/ni (som läser detta) skulle göra en filmad föreläsning för att förklara skillnaden mellan skattefinansiering och privat finansiering i åk 6? Just de termerna kan ju kanske inte användas tillsammans med målgruppen, men lite enkelt sammanfattat: var skulle ni börja, vilka elevnära exempel tar man upp, vilka termer/begrepp bör/bör inte vara med?

    • Rent konkret i just den frågan har jag inte så många svar Björn. Men tänk igenom vad du skulle prata om på en vanlig lektion. Planera igenom som vanligt. Vad kan du skala bort? Vilka nyckelbegrepp vill du ha med? Vad är verkligen viktigt? Tänk på att hålla filmerna korta. Hellre att du gör det i två omgångar istället för att försöka få in allt på en och samma gång. När jag började fundera över det här så insåg jag hur många gånger jag t.ex. faktiskt upprepade mig på lektionsgenomgångar. (Mest för att vara säker på att alla hängde med antar jag.)
      Tänk på att det intressanta händer sen under lektionstid. Har eleverna fått en bra ingång så kommer mycket upp under lektionerna eftersom du lett in dom på rätt spår. Jag tänker att det inte handlar om att jag ska dra igenom en massa som jag sen ska förhöra på en lektion utan det jag vill är att dra igång elevernas egna reflektioner och diskussioner. Det ger en kunskapsinlärning som är bra mycket mer engagerande för eleverna än om man berättar precis allt för dom.

  5. Ingela Bursjöö

    Det är fascinerande med alla rubriker vi sätter på våra arbetssätt i undervisningen, ett ständigt behov av att etikettera; flippat klassrum, problembaserat lärande, entreprenöriellt lärande… listan är lång. Visst behövs det på ett vettigt sätt kommunicera så vi förstår varandra, men denna korta rubrik- ex det flippade klassrummet- kan också bli en avgränsning som stoppar de icke helt införstådda att vara en del av diskussionen. Jag tänker på Eric Mazur som du skrev om. Han var i Göteborg för några veckor sedan, med på en fysikkonferens (EGAS), där han fick möjlighet att berätta om metoden han utvecklar sedan 30 år tillbaka, Peer Instruction (PI). Den har egentligen inga krav på att behöva digitala hjälpmedel, snarare ett förhållningssätt till hur man påverkar lärandet med hjälp av gruppen, med hjälp av att identifiera det som är svårt och hur man placerar människor i ett rum. Men visst används det digitala hjälpmedel, ex clickers , för snabb respons av gruppen, och arbetssättet har nog fått ganska stor genomslagskraft i högre utbildning när det visat sig att förståelsen ökat dramatiskt. Nu till kärnan i det jag vill säga! Vilken metod man än använder- och följaktligen tror på- blir bra så länge man driver på för att det ska vara framgångsrikt. Med andra ord: allt fungerar för den som tror på det den gör! Så om den evidens av olika grad som kan visas av kollegor, forskning, internationella jämförelser leder till att man som lärare blir intresserad av att pröva nytt är det fantastiskt. Men ingen garanti för att det fungerar överallt, och det är där jag ser en ständig- och tidlös- fälla! Fortfarande säljs idéer med argumentet ”gör så här så blir allt bra”. När vi egentligen hela tiden bara har en metod, nämligen att stärka lärarens egen kompass. I forskningen finns ett mycket bra begrepp för detta ; teacher professional growth (hjälp mig gärna med en bra översättning!). Poängen är given; läraren är inget objekt som fylls med kompetens utan ett aktivt subjekt som växer och driver på. Något helt annat!

    • Ja det är väl lite av min poäng i slutklämmen: att man inte ska flippa klassrummet om man inte tror på det. Men faktum är att vi måste börja fundera på hur vis ska använda IKT i undervisningen. Dels för våra styrdokument inte ger oss något annat val och dels för att det faktiskt är en del av samhället idag. Skolan och lärarna kan inte stå utanför samhället.
      Jag väljer att flippa mitt klassrum eftersom att jag tror att det är ett bra sätt att få in IKT i undervisningen på ett naturligt sätt. Men att flippa klassrummet är ett förhållningssätt och inte en metod. Frågan är väl också hur mycket man kan invända mot något (IKT, flippa eller vad som helst) utan att sätta sig in i det mer än att bara vända vid porten. Det man vill kritisera bör man sätta sig in i så att man vet vad man kritiserar eller inte vill använda sig av.

  6. Ja, det måste börja i änden att lärare kräver IKT i undervisningen.

    Lärare som provar ”the flipped classroom” och upptäcker att några elever inte har möjlighet att se på videoföreläsningar hemma men inte nöjer sig med det utan ordnar datorer på biblioteket och någon där som är engagerad i att det ska bli bra för eleverna.

    Lärare som söker stipendier så att skolan kan köpa in fyra låne-iPads och de som har svårigheter med tyskan kan få prova ett inspirerande och nytt sätt att möta språket.

    Lärare som ger sig in i ett helt outforskat område av gratisprogramvaror och ägnar många timmar åt att kunna förbereda sig för att låta eleverna använda dem.

    Mitt i en värld av LPP, IUP, ÅP och write-only dokument för att hålla ryggen fri så finns inte mycket tid men i schack är ”anfall oftast bästa försvar” och att brinna för elevernas lärande kan vara ett sätt att lyckas istället för att ha bra ursäkter när det går åt skogen.

  7. Tack Karin för ett intressant inlägg! //Fredrik

  8. Hej Karin!
    Jag är redan med och tycker att du gör ett jättebra jobb!
    /Helena

  9. Utifrån sett är skolan en märklig verksamhet. Det finns ingen annan verksamhet där ledningen köper datorer till sin personal och med minimal utbildning hoppas de skall komma på något bra användningsområde. Hände det i flygbranschen eller på sjukhuset, skulle det nog kännas lite otryggt. Våra barns framtid är kanske inte lika viktig, det gör väl inget om de förlorar några år på lite IT-experimenterande.

    I stället för att köpa in IT-utrustning och se vilka fiffiga saker varje lärare kan hitta på, behöver man se vilka behov (problem) man har och hur de skall lösas och om det kräver andra arbetssätt och metoder.

    Kärnan i problemet sitter nog i väggarna. Läraryrket är ett ”fritt yrke” och bristen på ledning och styrning öppnar för lite olika lösningar lite här och där. Ingen tänker på eleven (kunden) och att det blir ett samelsurium av olika arbetssätt, med avsaknad av relevans, konsekvens och kontinuitet.

    • janlenander

      Ledning är bara av godo om det innebär att det tillförs någon kompetens. Jag hävdar att i stort sett alla lärare tänker mycket på eleven/kunden och det är engagemanget i en ung människas utveckling som är den viktigast motorn i att lyckas med förändringar. Jag hävdar att eftersom eleverna har så olika behov så är det som av vissa kan upplevas som ett ”sammelsurium av olika arbetssätt” så nära det optimala som vi kan komma. Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft. De som kritiserar lärare för bristande engagemang har bara missat deras exempellärare engagerar sig mer i andra ungdomar än den som kritiserar. Det är ingen nackdel för alla ungdomar behöver lärare som engagerar sig i och prioriterar dem. Tillsammans kan vi nå alla pga våra olikheter.

      Du har helt rätt i att bara lite inköp av finurliga utrustningar det leder inte till något utan skolan behöver ta avstamp i de behov som finns. Eftersom jag inte tror att någon ensam stark ledare kan inse vilka behov som finns så handlar det istället om ett modernt ledarskap som kan fånga upp de behov som finns och göra något av dem.

      IT har lockat mängder av människor eftersom det erbjudit fria yrken där det är tillåtet att sova länge, bära träskor och hästsvans bara man lyckas med uppdragen. Jag tycker det verkar mycket konstigt om läraryrket skulle behöva bli mer styrt pga att vi tar in mer IT i skolan.

    • Jag tror framförallt att vi måste öppna debatten för hur vi ska arbeta med IKT-pedagogik. Vi glömmer lätt bort den biten. Det behöver inte innebära att lärare eller skolledare gör ett dåligt jobb, för det tror jag inte. Det man inte reflekterar över kan inte heller utvecklas. Diskuterar vi inte pedagogiken kring IKT så står vi still.
      Samhället idag bygger alltmer på ett digitalt arbetssätt och då kan skolan inte stå utanför. Skolan måste därför ta tag i de IKT-pedagogiska frågorna och inte bara tro att det löser sig genom att ösa in ny teknik.
      Det är inte bara inom den egna yrkeskåren som vi många gånger tror att mer teknik löser problemen i skolan. Även många andra som ser på skolan utifrån sätter likhetstecken mellan mycket teknik och en bra skola. IKT-pedagogiken kan vi i skolan behärska bara vi vågar se problemen och tar tag i dem. Olika lösningar är inte ett problem utan snarare en dynamik.

      Det gäller att våga påpeka att problematiken finns, men det är tråkigt ifall det vänds emot skolan i syfte att svartmåla den. Den strategin leder knappast till ett positivt utvecklingsklimat och gör snarare att skolan stagnerar än vågar gå framåt.

      • Jag har ju fördelen att undervisa om IT och då också kunna använda IT i mitt arbete i alla ämnen. Många av mina kollegor har ju en mycket större utmaning med människor som inte kan något om deras innehåll som ändå ska styra och råda dem baserat på sin IT kunskap. Vi behöver verkligen mer av diskussion men också en diskussion som tar sin avstamp i vilka nya behov dyker upp för språk, samhälle och religion etc. och inte bara vilken teknik som ska användas i ämnen som inte handlar om teknik.

        Jag är nog kanske lite överkänslig mot svartmålning av lärare och tar kanske ibland till i kraftfullaste laget när någon (absolut inte du) låter som att ”nu ska de dumma lärarna ledas rätt”. Vi ska inte blunda för de diskussioner som alla lärare behöver börja engagera sig i men utgångspunkten måste vara att motorn till positiv förändring ligger i mängder av lärares djupa engagemang för eleverna.

        • Det finns mängder av pedagoger som har ett positivt engagemang i eleverna. Men det innebär inte att vi kan sätta oss ner och vara nöjda med att vi inte diskuterar och förändrar vår undervisning med hjälp av IKT-pedagogik. Även pedagoger måste vara beredda att utveckla och förändra sitt arbete. Vi blir aldrig fullärda. Jag får känslan av att många pedagoger tror att diskussionen om IKT-pedagogik innebär en kritik mot deras sätt att arbeta, men det är inte alls vad det handlar om. Får vi inte chansen att reflektera över vårt sätt att undervisa med hjälp av IKT så fortsätter vi kanske att tro att det inte behövs mer än att ställa in en dator i klassrummet. Det är alltför vanligt helt enkelt.
          I grundskolan finns inget ämne som heter IT. Däremot ska IKT genomsyra det vi gör i skolan i alla ämnen. För att det ska ske så måste vi fortsätta lära, diskutera och vara beredda att förändra.

          • Det är nog ganska många lärare som fullt förståeligt ser snack om nytt som en kritik av dem själva. Tyvärr har många nya idéer lanserats av människor med mycket negativ syn på lärare som har hävt ur sig ganska mycket dumheter. Min upplevelse är också att de flesta lärare har mängder av förändringsidéer som de kämpar för och ofta möter de kalla handen för det som de brinner för.

            En diskussion om IKT bör börja i en helt annan ände. Där lärares idéer tas som utgångspunkt för diskussionen och många lärare får uppleva att IKT plötsligt blev en möjliggörare. De utvidgade lärarkollegiet har för mig varit oerhört frigörande och gett mig möjligheter att förädla många idéer och jag hoppas att många fler lärare ska få uppleva samma sak. Jag älskar IT och dess möjligheter och känner stor sorg över att det finns de som vill tvinga igenom något som har en sådan potential att sälja in sig själv.

  10. IKT- pedagogiken är naturligtvis viktig, men förstår man inte att IT förändrar själva förutsättningarna för verksamheten, riskerar man att bara digitalisera gamla arbetssätt. Det är inte meningsfullt att lära sig hur man ska använda IT i klassrummet, när frågan är om det behövs några klassrum längre.
    Vi har alla olika utgångspunkter och synsätt på vad IT egentligen är. Många tänker att det är ett verktyg som kan ersätta papper och penna. En del ser det som ett hjälpmedel till att läsa och skriva. Några ser IT som ett digitalt läromedel och resurskälla. Få ser det som ny infrastruktur, som kommer att lösa upp och förändra alla begrepp som relaterar till tid och rum. Vad innebär det att ”gå i skolan”? Är det en plats? Vad är en lektion? Är det något som pågår i en viss lokal, på viss tid, med en viss person? Måste det vara så?
    För många kommer IT vara en gökunge som äter mer resurser än det frigör. Ska varje pedagog själv klura ut olika sätt att använda IT i undervisningen kommer det bl.a. inte uppstå några sk skalfördelar. Betänk att en elev har olika lärare, som var och en har sin egen IT-lösning. Någon vill jobba med WordPressbloggar, vissa med wiki´s, andra med Facebook, Instagram, Garageband, Dropbox, Twitter och iMovie
    Att bara lägga upp, administrera olika användarkonton, behörighetsnivåer, accessrättigheter och lösenord för en klass på en enda tjänst är en krävande uppgift. Ändå värre blir det för den stackars elev som skall logga in, läggaupp, laddahem, och uppdatera på olika sätt på olika tjänster.
    Det är inte bara eleverna som behöver IT-kompetens för framtiden, det gäller också skolledning och pedagoger. Skolan måste börja tänka i nya banor och gå från en monopolliknande verksamhet och bli mer kundfokuserad och marknadsanpassad. Det finns stora möjligheter att höja kvalitet, förbättra resultat, öka lönsamheten och tom spara pengar med IT. Någon måste dock kunna tala om vart vi är på väg, varför och hur vi ska komma dit. Om inte de inblandade är med på tåget, hjälper det inte hur bra man tycker det är. Det kräver kunskap om verksamhetsutveckling, ledning och styrning av förändringsprocesser.

    • janlenander

      Den digitala verklighet eleverna kommer att möta består av en uppsjö av versioner, produkter och programvaror. Jag ser det som en ren fördel ifall skolan förbereder dem för detta genom att låta dem möta flera olika miljöer. Sedan kommer lärares frivilliga samarbeten ändå skapa mycket av gemensamma metoder, det är ju så mycket effektivare att använda något som redan är utprovat av en kollega. Lärare har en så pressad arbetssituation så att en mängd redundans kommer inte att överleva speciellt länge. I internets barndom var det många ITchefer som försökte tämja verktyget och se till så att det blev mer likformigt men de låg alla ljusår efter utvecklingen. Den fällan ska inte skolan gå i.

      Ja, vi har alla olika synsätt på vad IT är för något men det är en tillgång, inte ett problem som behöver hanteras av någon stark ledare. Ser vi ett elevbehov som ger skäl till att bryta upp klasser, salar och lektioner så kan vi väl med det i fokus se vad som kan vara en bra väg framåt. Att bara bryta upp något som fungerar så att lärare får en extra arbetsbörda kring att boka lokaler för all sin tid med eleverna känns däremot rent dumt.

    • Som ett litet tillägg till tankarna om att det krävs kunskap om verksamhetsutveckling, ledning och förändringsprocesser tycker jag Per Falks blogginlägg om skolans sju innovationsregler är ett bra lästips för att sätta igång sina tankeprocesser något.

  11. Jag tycker inte att det håller att bara säga att lärare har hört så mycket dumheter förut som någon sorts ursäkt för att man vägrar ta till sig nytt. Är lärare någon sorts speciell grupp som inte ska behöva reflektera och tänka nytt? Vi om några ska väl göra det. Och jag tror att lärare har stor förmåga att göra det också. Om de bara vågar och vill. Ofta ser jag mycket snack och lite verkstad nämligen. Det är viktigare att diskutera tuggummituggande än pedagogik på lärarmöten ibland kan det tyckas. Jag är inte helt ensam om den här uppfattningen.
    Ska vi vägra läsa och/eller följa läroplanen också eftersom vi har läst den förut? Lgr 11 är tydlig med att IKT ska vara en naturlig del av kunskapinlärningen i skolan.
    Vi kan inte heller luta oss tillbaka med att IKT-pedagogik är oviktig eftersom klassrummen inte kommer att existera i framtiden. För att det skiftet ska inträda kräver det att vi faktiskt förstår oss på IKT-pedagogik, för det är inte begränsat till tid eller rum.
    Jag är en helt vanlig lärare, men jag vet att insikten om hur vi kan använda IKT i skolan skiljer sig mellan världen irl och på nätet. På nätet är vi nästan rörande överens om att vi ska använda oss av olika IKT-lösningar. Ute i verkligheten står pedagoger handfallna och kommer undan med en mängd ursäkter för att inte behöva tänka igenom sitt förhållningssätt till IKT.
    Mina funderingar i inlägget har vuxit fram just eftersom jag inte tycker att det händer tillräckligt mycket i Sveriges skolor. Uppifrån vill man satsa på tekniken och ”på golvet” förstår man inte hur eller varför. För att vi ska lyckas med att införa det som är så naturligt i övriga samhället så måste vi prata IKT-pedagogik.
    Jag är som sagt en helt vanlig lärare (om än med gansk stor kunskap och förståelse för IKT i skolan). Jag har skrivit på Skollyftet som är ett initiativ av vanliga lärare. Lärartycket är också ett initiativ av vanliga lärare. Det är inget som kommer uppifrån. Det finns stora krafter i Sverige och vi kan hjälpas åt att nå fram även till våra kollegor som inte kommit lika långt. Om vi fortsätter att hitta ursäkter eller tror att vi inte behöver diskutera det tankeskifte som bara har börjat så kommer vi ingen vart.

    • Det är förstås inte så att jag ursäktar lärare för att inte tänka nytt med alla dumheter lärarkåren utsatts för. Jag fascineras istället över vilken sprakande kreativitet som finns i kåren och säger till övriga att hänga på. Lite sund skepsis till det som kommer uppifrån tycker jag däremot vore av godo, jag tror verkligen starkt att en modern skola byggs underifrån.

    • Mina erfarenheter från lärarrummen skiljer sig alltså ganska mycket från dina och jag undrar varför. I och för sig har jag under min lärartid letat mig fram till en riktigt bra skola men kan det verkligen ge hela förklaringen. Jag har hyfsat mycket positivt från tidigare skolor också.

      • Kanske ser jag skillnaden i att prat inte är samma sak som att något händer. Att man säger sig vilja förändra hjälper inte skolan framåt om man verkligen inte gör något. Det räcker för en pedagog att man vågar hänga på någon annan som vågar eller att man som skolledare (högt eller lågt) vågar ge utrymmet.
        Min erfarenhet är mycket snack och lite action – och i mina ögon är det samma sak som ingen utveckling alls. Orsaken till lite action är egentligen ointressant. Prata kan man göra massor, men det måste börja hända något.

  12. Jag håller till stora delar i alla fall med i vad Karin skriver i sin senaste kommentar här och bidrar med en film som jag fick tips om på Twitter ang. detta med IKT i skolan.

  13. ulla nilsson-hjelm

    Jag
    upplever att smartboardtavlan passar bäst på låg och mellanstadiet. Någon som reagerar på det?

  14. Pingback: Digitala sidor | Pearltrees

  15. Pingback: Annie Bergh (anniebergh) | Pearltrees

  16. Pingback: Annie Bergh (anniebergh) | Pearltrees

Kommentera