Om yrkesutveckling, sociala medier och att synliggöra en och annan gorilla

På morgonen den 28 juli twittrade jag i vanlig ordning. Allting var som vanligt. Min man hade åkt till jobbet och barnen lekte i köket. Jag hade visserligen funderat väldigt mycket på olika pedagogiska fenomen under sommaren. Det var kanske inte så vanligt. Ett av de fenomen som hade kommit att uppta mig en del och som jag egentligen aldrig förut hade tänkt så mycket på var läxor. På jobbet diskuterades de sällan. De togs bara förgivet. Läxor skulle man ge, kort och gott. Jag hade börjat ifrågasätta. Varför? Jag hade inga positiva erfarenheter att ge läxor. Mina elever gjorde dem inte eller så var de oftast slarvigt gjorda. Jag var inte nöjd. De flesta i mitt kollegium tyckte ju samma sak och ändå envisades vi med att ge dem gång på gång. När jag stod där i köket och scrollade igenom morgonens tweets, medan kaffet puttrade på bryggaren och spred en härlig och gemytlig doft, fick jag, kaffesuget till trots, ett infall. Denna vanliga morgon i mitt alldeles vanliga radhus någonstans i en förort till Malmö. Jag skrev ett tweet som löd: Varför vi ger läxor till våra elever? Jag hade ju många kunniga och kloka följare på Twitter. De om några kunde väl hjälpa mig med att förstå.

Alla som är bekanta med Twitter och andra sociala medier vet att det inte dröjer länge tills någon nappar och diskussionen är igång. Man följer ju dem med samma intresse, oftast de inom samma profession. De som brinner med samma glöd. Det visade sig att många liksom jag hade samma erfarenheter och ifrågasatte den traditionella formen av läxor. Annelie Drewsen skrev att hon höll på att skriva en artikel om läxor och behövde lärarröster, så om jag kunde svara på några frågor angående min uppfattning om läxor? Mina funderingar kring hennes frågor fick mig att skriva ett blogginlägg ”Varför jag dissar läxor”, där jag menade att läxor i många fall kan vara kontraproduktiva, då de snarare tenderar att förstärka elever brister än att kompensera dem. Efter jag hade publicerat inlägget dröjde det bara minutrar tills Linda Grann kommenterade och la upp ett eget inlägg ”Varför läxor egentligen?” som kompletterade mitt och gav helt nya perspektiv. Hon pekade på hur förödande det kunde vara med läxor för elever med neuropsykiska störningar, elever som hon hade stor erfarenhet av. Helt oberoende av oss publicerade Anne-Marie Körling ett personligt och gripande inlägg på samma tema och som i sin tur gav oss ytterligare insikter, infallsvinklar och som bidrog med djupare förståelse. Jag övervägde lite. Jo, jag kör. Jag skrev samma fråga på Facebook, där jag har många av mina närmaste kolleger, och där fick jag värsta mothugget och fick minsann förklara min konstiga och flummiga uppfattning.

Nu ska denna text inte handla om läxor, utan om sociala mediers betydelse för skolledare och pedagogers yrkesutveckling. Hur vi synliggör våra idéer och funderingar, hur vi delar, kommenterar, ifrågasätter och stöttar varandra genom sociala medier, som exempelvis Twitter. Hur en kommentar leder till en annan som fångas upp av en tredje som leder till att en fjärde börjar fundera och tar upp en annan aspekt i diskussionen som en femte hakar på och som en sjätte i sin tur protesterar emot. Hur vi tänker in och ut ur varandra, kompletterar och vidareutvecklar varandras kommentar i ett komplicerat nätverk. Likt ett rotsystem på ett uråldrigt träd. Hur vi tänker, lär och omformulerar oss. Hur viktigt verktyg sociala medier kan vara för vår yrkesutveckling som pedagoger och skolledare. Vi vet ju oftast hur våra närmaste kolleger tänker men vad tänker de övriga runt om i landet? De som arbetar med samma förutsättningar i liknande sammanhang eller i andra verksamheter. Kan de deras idéer och erfarenheter få oss att komma vidare?


Likt Balzac lyfter jag nu blicken, hälsar på fåglarna på himlen och zoomar in med helt nytt perspektiv

Att synliggöra gorillor och arbeta för förändring har blivit mitt kall i mitt professionella yrkesliv. Vad menar jag då med det? Cathy Davidson berättar i sin bok Now you see it om ett experiment som utfördes av två psykologer Christopher Chabris och Daniel Simons vid Harvard university. Experimentet gick ut på att förstå det mänskliga selektiva seendet när vi fokuserar på något väldigt intensivt under en viss tid. Simons och Chablis konstruerade sitt experiment genom att låta en grupp personer se en film, där några studenter spelar basketboll. Psykologerna uppmanade deltagarna att räkna hur många gånger bollen passades mellan spelarna. Efter någon minuts spelande lät de en annan student utklädd till gorilla gå rakt igenom spelet i filmen, stanna upp mitt i och titta rakt in i kamera, för att sedan gå vidare. Hur många tror du såg gorillan? Nej, inte många. Varför? Davidson menar att experimentet visar att det selektiva seende är hjärnans sätt att strukturera och kategorisera intryck. Deltagarna hade ju fått en uppgift att räkna antalet passningar och det var det de gjorde och därmed koncentrerade sig på. Därför missade de gorillan. Det selektiva seendet kan dessutom ses som hjärnans sätt att tolka och skapa mening i en komplicerad omvärld, utifrån våra tidigare inlärda referensramar och normer. Detta kan ju förklara varför vi människor envist håller fast vid gamla traditioner och mönster. Varför vi ser vissa företeelser i vår omgivning som normala och därför tar dem förgivet. Vi ser bara det vi känner igen, förstår och det som skapar en bekväm trygghet för oss. Detta kan även ske på gruppnivå, där olika grupper i samhället skapar sina normer, referensramar och kulturer. Inget konstigt. Det är mänskligt, menar Davidson.

Detta förklarar varför vi är så duktiga på att fortsätta i samma gamla hjulspår år ut och år in, vi pedagoger och skolledare. Läsår efter läsår. Termin efter termin. Trots att betyg sjunker och reslutat försämras, andelen åtgärdsprogram och elever med behov av särskilt stöd ökar, fortsätter vi med att arbeta med samma gamla hederliga metoder, med de gamla hederliga arbetssätt, och fortsätter med att ge läxor och prov, fast det inte ger någon som helst effekt. Det är våra selektiva seende som spökar. Vi har alla våra gorillor. Men måste det vara så här? Nej, det selektiva seendet ska utmanas och gorillor är till för att synliggöras. Det är nödvändigt om det ska ske en utveckling. Om vi börjar med att blicka ut från våra egna små universum, ta det första steget ut ur vår egen bekvämlighetszon, börjar möta andra människor, lyssna på andra pedagogers och skolledares lösningar, börjar dela våra uppfattningar och idéer med varandra kan vi se helheten. Hur saker och ting hänger ihop, att jag inte är en ö i denna värld utan att jag är beroende av andra och andra av mig. Jag påverkar andra och andra påverkas av mig. Låter ganska skrämmande, va? Som Davidson skriver: om vi möts och samlar våra gorillor, våra blinda fläckar, och sammanför våra selektiva seenden i samarbete och samverkan sker lärande och utveckling. Det kan vara jobbigt, konfliktfyllt och smärtsamt men nödvändigt. Ett pedagogiskt dilemma, ett pedagogiskt tillkortakommande som leder till i ilska, skam, prestigeyttringar, oro och konflikter bör därför tas på allvar och fångas upp. Det är oftast en förutsättning för att utveckling ska ske. Därmed tar vi tar de första stegen närmare en förändring. Det transformativa lärandet kan börja (se (Bursjöö 2011)).

Och det är ju här som det fantastiska med sociala medier kommer in i bilden. Sociala medier kan användas som en vägvisare och som bränsle i pedagogiska diskussioner, där samtalet kört fast och ständigt kretsar kring samma gamla teman. Sociala medier kan användas som verktyg för självrannsakning och kritisk granskning av den egna praktiken, som ett medel för reflektion, som ett sätt att hitta alternativa vägar för att lösa problemen, som ett verktyg att förvärva kunskaper och insikter, för att bygga upp kompetens och självförtroende till att våga leda och våga säga ja till en förändring. Sociala medier bidrar till att vidga vårt pedagogiska seende och att utmana våra gorillor. Sociala medier kan användas till att skapa fora, där Sveriges alla lärarröster sjunger pedagogikens lov i samklang, där alla stämmor, mörka eller ljusa, gälla eller dova, svaga eller starka är välkomna. En sång som genljuder in i varje klassrum i varje skola runt om i landet.

Denna tanke slog mig när jag stod där i köket och skickade mitt tweet denna alldeles vanliga julimorgon med barnen lekande runt benen, med en man på jobbet, med nybryggt kaffe, i mitt alldeles vanliga radhus någonstans i en förort till Malmö. Och det var min början på något nytt…

1 Comment

Filed under ansvar, arbetsgivare, IKT, inspiration, kunskap, lärare, Okategoriserade, skolledning, Skollyftet, Skolutveckling, Sociala medier

One Response to Om yrkesutveckling, sociala medier och att synliggöra en och annan gorilla

  1. Jag börjar i en annan utgångspunkt, läraren som provade på att göra par-prov och att just provsituationen skapade en oerhörd kraft i samarbetet. Själv är jag ganska förtjust i prov där eleverna får ha tillgång till böcker och allt möjligt annat och de arbetar så fokuserat med att tränga in i kunskapen och skaffa sig förståelsen som behövs för att formulera svaren. Prov kan göras till ett fantastiskt inlärningsredskap. Trenden spelifierad undervisning blir då oerhört intressant att analysera, en av de utmärkande dragen i ett spel är spelaren i stort sett hela tiden befinner sig i en konstant provsituation där han eller hon måste presterar och visa sin förmåga samtidigt som förståelsen av spelet ökar. Spelifiering uppmanar oss lärare att öka inslaget av provsituationer i undervisningen.

    De moderna digitala nätverket ger oss en sådan fantastisk möjlighet att utveckla och stärka de idéer vi har. En tanke om att studera vad som motiverar i spel växer snabbt vidare och twitterflödet talar om hur skolan ska synliggöra prestationer, förse eleverna med ständiga återkoppling på förmågan och ge dem uppdrag att slutföra som är viktiga inför nästa större gemensamma satsning. Plötsligt uppstår en helt fascinerande krock med idéerna som uppstått i en annan digital strömning som säger precis tvärtom, det ska inte synas vilka som misslyckas, prov har inga effekter och läxor är bara helt felaktiga.

    Det finns ett väldigt tydligt skäl för läxor. De innebär att många elever tar hjälp av andra än lärarna, att det arbetar mer på egen hand och det innebär att eleven ägnar mer tid till att plugga utan att det kostar lärartid. Det innebär en stor kostnadsbesparing för skolan. Får man elever som är vana vid att göra läxor så hinner man med mycket mer av innehållet och skolan uppnår mycket bättre resultat med samma resurser. När vi utvärderar hur det digitala samhället påverkar skolan får vi inte glömma att väga in kostnadseffektiviteten och studera hur förändringar påverkar alla elever och inte bara hur elever med sämre förutsättningar påverkas.

Kommentera