En skola för alla – en utopi?

Det finns en del frågor som jag funderar över. En viktig fråga är den om den demokratiska skolan, har vi en skola för alla eller bara en skola för vissa? För att kunna besvara den frågan behöver vi fundera lite över några andra väldigt viktiga frågor och fundera över vad våra svar säger oss om den undervisning vi bedriver och om den undervisningen är en del av en skola för alla eller inte.

Vad är kunskap?

En så oerhört viktig fråga med otroligt många olika svar. Det som är kunskap för mig behöver inte vara kunskap för dig och så som jag tolkar kunskapsbegreppet i våra styrdokument behöver inte vara samma tolkning som du gör. Kan vi enas om ett svar på den frågan? Är det meningen att vi ska enas? Eller är det diskussionen runt och kring frågan som egentligen är den viktiga? Att diskussionen hålls levande och ständigt är närvarande?

Men hur utvecklar man kunskap då? Är vi överens där?

Inte heller i den frågan kan vi enas. En del av oss bär med oss behaviouristiska perspektiv på lärande, till exempel att kunskap överförs från läraren till eleven. Sedan tillkommer de kognitiva och konstruktivistiska perspektiven på lärande som vi också bär med oss, vilket kan innebära att läraren initierar en lärandeprocess inom eleven. För att lärande ska ske krävs ett samspel inom eleven som t ex kan innebära att eleven hänger upp ny kunskap på krokar av redan tillägnad kunskap. Till detta kommer även det socialkonstruktivistiska perspektivet att man lär i ett socialt sammanhang, först tillsammans med andra för att sedan bearbeta det individuellt.

Om olika perspektiv på lärande finns det mycket att läsa och jag har inte tänkt att gå in på djupet när det gäller teorin bakom för jag har i stället funderat en del på vad dessa olika perspektiv på lärande har lämnat för spår när det gäller undervisningen i skolan idag. Att fundera kring den frågan utan att fundera kring den polariserade debatten mellan traditionalister och progressivister är såklart omöjligt men jag väljer ändå att hoppa över den diskussionen just nu. Den frågan är andra bättre på att diskutera än jag och dessutom är min erfarenhet att det tenderar att bli rundgång i just den debatten.

Vad gick fel?

Jag funderar nämligen på var det egentligen gick snett i den svenska skolan. Allt det där som lät så bra, ni vet. Att utgå ifrån elevernas erfarenheter och intressen, att elever ska vara delaktiga, meningsfullt lärande i ett meningsfullt sammanhang, problembaserat lärande, det lustfyllda lärandet, barnet i centrum. Vad hände egentligen? För något har hänt. Det blev trots allt inte så bra som vi trodde.

Ta läsförmågan till exempel. Nyligen kunde vi läsa att var femte europé läser så dåligt att de inte klarar sig i det moderna samhället och där har vi i skolans värld ett oerhört stort ansvar att ta. Vad hände med vår läsundervisning? Varför läser våra goda läsare sämre idag än för några år sedan och varför ökar andelen svaga läsare? Varför sjunker resultaten i svensk skola? Just nu är det stort fokus på bedömning och bedömning för lärande. Det är viktigt för skolframgång, det är det verkligen, men jag tror även att vi måste se över vår undervisning och våra arbetssätt.

Arbetssätt

När jag började intressera mig för genrepedagogik började jag förstå att det finns en hel frågetecken kring de relativt fria arbetssätt som kännetecknar den progressiva pedagogiken. Exemplet med elever som ”forskar” är bara ett exempel, det handlar även mycket om de inställningar vi haft kring till exempel skrivandet, att låta elever skriva som det låter eller vid läsinlärningen tänka att elever blir goda läsare genom att läsa mycket. Vi har haft stort fokus på kreativitet och ”att skriva fritt” samt ”använda egna ord” har varit ledord för många av oss. Problemet är att vi inte lärt våra elever i tillräckligt hög grad hur man gör när man ”skriver fritt” och hur man gör när man använder sig av ”egna ord” i texter. Vi har inte på ett tillräckligt tydligt, explicit sätt undervisat eleverna så de klarar av att läsa och skriva olika sorts texter i våra olika ämnen. Det finns många exempel på undervisningssituationer där vi helt enkelt har svikit våra elever och lämnat dem ensamma i sitt lärande trots att vi i själva verket trodde vi gjorde dem en tjänst genom att ge dem mer frihet och eget ansvar. Detta har fått förödande konsekvenser i form av att elever lämnar skolan utan att ha utvecklat nödvändiga förmågor och att skolresultaten sjunker som stenar.

Om det här brukar traditionalisterna hålla med, men deras lösning är ofta en tillbakagång till det som en gång var. Det vet vi dock alla, att backa in i framtiden är oftast ingen bra idé. Fundera en stund över om den traditionella skolan verkligen var bättre än dagens. Annorlunda, ja. Men bättre? Nej.

En skola för alla?

Om vi ser på skolan ur en demokratisk vinkel så har vi inte en skola för alla. De elever som har bäst förutsättningar för att lyckas i den svenska skolan idag är de elever som haft turen att födas in i en familj där föräldrarna har en bra skolbakgrund och en hyfsad inkomst. Och att familjen bor i ett socio-ekonomiskt starkt område. Det är krasst sett så att våra progressivistiska och konstruktivistiska individanpassade arbetssätt i skolan gynnar de elever som redan har ett stort försprång, nämligen ovan nämnda elevgrupp. Hur demokratiskt är det? Är det en skola för alla? Nej.

Att gå tillbaka till traditionsenlig ”katederundervisning” betyder inte heller att vi får en skola för alla. Vi hade det inte då det begav sig och det kommer inte att lyckas bara för att vi provar igen. Vi måste förändra och utveckla skolan. Det kan inte längre vara en ”antingen eller-diskussion” utan en ”både och-diskussion” som tar det bästa av båda världar och leder oss framåt.

Ska vi skapa en skola för alla, där alla elever har rätt att utvecklas utifrån sin egen förmåga, måste vi se till att vi ger eleverna de redskap och de strategier de behöver för att lyckas. Det är vårt största och viktigaste uppdrag. Men vilka är då dessa redskap och strategier och hur synliggör vi dem för eleverna så de själva kan använda sig av dem i sitt livslånga lärande?

Höga förväntningar och stöttning

Inom genrepedagogik är grundtanken att alla elever, oavsett bakgrund, tidigare kunskaper och erfarenheter, ska kunna lyckas med samma typer av kognitivt utmanande uppgifter i skolan som högpresterande elever klarar. Således är höga förväntningar ett honnörsord. Även stöttning, eller scaffolding som begreppet kallas på engelska, är ett viktigt honnörsord. Det är alltså inte uppgiften i sig som behöver förändras utifrån de elever man har i sin undervisningsgrupp utan i stället formen och graden av stöttning man ger till eleverna. Högpresterande elever kommer av naturliga skäl behöva mindre stöttning än andra elever men alla ska kunna lyckas.

Vad vi vanligtvis gör i vår undervisning, i stället för stöttning, är att vi anpassar undervisningen och uppgifterna på ett sådant sätt att vi förenklar innehåll, tar bort svåra begrepp och sänker kraven på elevernas prestationer när vi i själva verket ska göra tvärtom. Att förtydliga i stället för att förenkla är oerhört viktigt.

Vygotskijs tankar om den proximala utvecklingszonen är viktig att ha i bakhuvudet när man funderar över graden av stöttning som ska ges. Det är nämligen så att utvecklingen hos en elev går snabbare om eleven får hjälp (i form av stöttning) med att lyckas utföra en lite för svår uppgift än att eleven på egen hand ska göra uppgifter på den nivå eleven befinner sig just nu.

Stöttning?

Stöttning, vad är det egentligen och hur kan man lyckas med det om man har 28 elever i klassen på 28 olika nivåer och med 28 olika kunskaps- och erfarenhetsryggsäckar med sig?

Stöttning kan till exempel vara förklaringar av olika slag. Det kan också vara frågor som ställs för att utveckla elevernas förståelse och tankar. Stöttning kan innebära att demonstrera, visa och ge modeller och det kan också vara olika typer av visuella stöd. Stöttning handlar dessutom mycket om förberedande aktiviteter sådant som man gör innan man läser/skriver/samtalar om/arbetar med det man egentligen hade tänkt att göra. Det handlar alltså om att ge eleverna strategier och feedback. Eller kanske ännu hellre feedforward.

Att kunna veta vilken nivå en elev befinner sig på och vilken nivå som är just den elevens proximala utvecklingszon är en stor utmaning för oss lärare. För att undervisningen ska leda till att alla elever utmanas krävs det att den är strukturerad och lärarledd. Läraren är oerhört viktig. Så även gruppen. Ingen ska lämnas ensam i sitt lärande för tillsammans kan man alltid lite mer och tillsammans utvecklas man lite längre.

Vikten av språk

Språk är vårt främsta tankeverktyg och för att kunna nå skolframgång måste man dels ha ett språk att kunna tänka på, dels ett språk att kunna lära nytt på. Det kan vara samma språk eller olika språk, det som betyder något är att man har (minst) ett välutvecklat språk som tankeverktyg.

Om språket är vårt främsta tankeverktyg måste även språket vara vårt främsta kunskapsverktyg. Utan språk är det svårt att lära, utvecklas och tillägna sig kunskap. Det kanske till och med är omöjligt. Därför är frågan om våra elevers språkutveckling en väldigt viktig fråga att fundera kring. Kanske den viktigaste? Hanna Stehagen har skrivit ett Skollyftet-inlägg som väl beskriver hur Lgr 11 får oss alla att bli språklärare, vad det innebär och vilka krav det ställer på oss lärare. Även om både Hanna och jag vurmar lite extra för just flerspråkiga elever och den komplexitet det innebär att lära och utveckla ny kunskap på sitt andraspråk får vi inte glömma bort att skolspråket inte är någons modersmål. Alla, oavsett språklig eller kulturell bakgrund, kommer till skolan utan några större kunskaper i det kunskapsrelaterade språket, även kallat skolspråk eller academic language, som krävs för att nå skolframgång. Frågan vi måste ställa oss är varför det bara är vissa som lär sig detta språk i tillräckligt hög grad för att lyckas i den svenska skolan. Det handlar till stor del om att vi lärare inte undervisar tillräckligt explicit, vilket leder till att det endast är de redan gynnade eleverna som kan ta till sig av undervisningen och utvecklas vidare. Är vi medvetna om detta, undrar jag.

Om vi ska se till att få en skola för alla måste vi först och främst fundera över om vårt sätt att undervisa verkligen gynnar alla våra elever. Sedan måste vi se till att vi skaffar oss den kunskap och den kompetens vi behöver för att kunna bedriva en undervisning som gynnar alla. Inte majoriteten av eleverna eller de redan gynnade. Alla.

Så, är en skola för alla en utopi? Nej, säger jag. Vad säger du?

/Anna Kaya, bloggar även på Ny i svenska skolan

 

21 Comments

Filed under Lgr 11, Skoldebatt, Skolutveckling, Språkutveckling

21 Responses to En skola för alla – en utopi?

  1. Pingback: En skola för alla « Tysta tankar

  2. Nej, det ska inte vara en utopi- inte ens en vision. Det ska vara verkligheten. Alla elever har rätt att lyckas!

  3. Anna,

    Jag tror vi kan nå en skola för alla. Det kommer dock att kräva en hel del av oss och det är många dilemman som vi har framför oss innan vi är i mål här.
    Det är dock som så att jag inte håller med om att det är den progressiva metodiken som är anledningen till varför vi idag inte kan möta alla elever i svensk skola. Det kom en studie här före sommaren om Matematiken som man i korthet kan summera såhär:

    ”Det finns inget i mina data som tyder på att de blivande matematiklärarna är progressiva eller flummiga. Snarare verkar det vara helt tvärtom, att blivande matematiklärare är traditionella i sitt tänkande kring undervisning och lärande i matematik. Att hävda att en flummig progressiv lärarkår misslyckats med matematikundervisningen är med andra ord helt fel.

    Om det skulle vara lärarna som är orsaken till de fallande resultaten i kunskapsmätningarna, vilket är en åsikt som jag inte delar, så är det i så fall den traditionellt inriktade undervisningen som är grunden till misslyckandet”

    Sen har även jag en del att invända mot eget arbete och ser inte det som en lösning för skolan. Jag tror snarare på en mer kollaborativ skola och på ett kollaborativt lärande. Det handlar då om att stärka samarbetet och om att stärka kommunikationen mellan lärare och elever och mellan elever bland annat med IKT. Jag vill också ha mer av reflektion kring det egna lärandet och att eleverna tillsammans med andra får reflektera över vilka centrala lärdomar de tar med sig från olika moment.

    http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/hogskolan_i_boras/pressrelease/view/laerarutbildningen-behoever-ta-ett-steg-framaat-inte-gaa-femtio-aar-tillbaka-753199?utm_source=alert&utm_medium=email&utm_campaign=Alert&utm_content=

    Fredrik

    • Tack för ditt svar, Fredrik!

      Jag inser förstås att mitt inlägg kan tolkas som kritik mot lärarkåren, men det är inte min avsikt. Jag tycker skuldkastandet i skoldebatten pågått länge nog och jag har inte som avsikt att skuldbelägga varken lärare eller andra.

      Sedan kanske jag måste förtydliga att det inte är de progressiva arbetssätten i sig som är anledningen till att kunskapsresultaten sjunker, det handlar om att många av oss lärare inte har klarat av att ge eleverna grundläggande kunskaper i bland annat det kunskapsrelaterade språket men även grundläggande kunskaper i hur man lär i grupp, hur man får ett grupparbete att fungera, hur man läser och tar till sig kunskap ur olika slags texter, hur man argumenterar, hur man analyserar och reflekterar och hur man gör allt detta i skriftlig form. Det handlar mycket om meta-kunskap, att veta vad och hur man lär, att veta vilka språkliga strukturer som kännetecknar en viss genre och veta vilket syfte den genren har. Det handlar också om att lära sig hur man uttrycker och formulerar sig i olika sammanhang utifrån vilken mottagare man har och vilket medium man använder sig av.

      Detta är inget som görs per automatik i skolan idag. Alltför många lärare tar för givet att eleverna har vissa förkunskaper och att de delar samma kulturella referensramar vilket leder till att undervisningen utgår från detta faktum med följden att vissa elever inte kommer hänga med just bara för att vi missat att ge dem den stöttning de behöver.

      Jag tror också på kollaborativt lärande men det är dömt att misslyckas om vi inte lär eleverna hur man skapar ett lärande klimat och hur man lär av och med varandra. Det är inget alla redan ”kan” och har med sig.

      Vi kan ta grupparbeten t ex, vi är många som har erfarenheter av misslyckade sådana men frågar vi oss vilket ansvar vi har eller lägger vi ansvaret på eleverna som inte lyckades genomföra arbetet? För att grupparbeten ska lyckas krävs att vi lärare känner till att det tar lång tid att lära sig arbeta i grupp och det krävs regler på hur man gör. Hur tydliga är vi med att lyfta frågor som ”Vad gör vi, och vad säger vi, om någon i gruppen vill bestämma allt?” ”Hur kan man formulera sig om man inte håller med någon?” ”Vad är normal samtalston?”

      Ett lyckat grupparbete kräver att alla elever är aktiva och för att lyckas med det krävs att uppgiften i sig är utformad så att alla måste delta. Det kan handla om att alla gruppdeltagare har någon specifik kunskap som krävs för att gruppuppgiften ska lösas men det kan också handla om att varje gruppdeltagare har en specifik roll i grupparbetet, som tidshållare, sekreterare eller liknande.

      Sedan har vi den viktiga delen med instruktioner, hur tydliga är vi med den biten? Utan tydliga instruktioner kan det mesta gå överstyr. Att förstå instruktioner i flera led kan vara svårt för många elever så för att förtydliga och underlätta är det bästa att först visa instruktionerna om det nu är instruktioner om något som eleverna ska utföra, sedan skriva ner instruktionerna och till sist låta någon återberätta vad man ska göra. Att sedan lämna ut skriftliga instruktioner och ett ”tankeblad” (Gibbons) underlättar enormt för att grupparbetet ska lyckas.

      För den som inte vet vad ett tankeblad är så är det helt enkelt en ”fusklapp”, en sorts lathund med frågor som eleverna kan ställa till sig själva och varandra. Frågorna visar eleverna tankeprocessen de ska följa hur de ska strukturera sitt resonemang. Det är bäst att endast dela ut ett exemplar/grupp för att stimulera språkanvändningen så att inte alla sitter och läser (och tänker tyst). Detta med tankeblad är en fantastisk liten enkel sak som hjälper eleverna att prata sig till förståelse. Tillsammans.

      Jag hoppas att du med hjälp av mina exempel förstår att det inte är arbetssätten i sig som behöver förändras utan förarbetet vi gör för att dels ta reda på vad eleverna har för kunskaper och erfarenheter med sig, dels arbetet vi gör i klassrummet för att alla elever ska kunna lyckas. Det som jag i inlägget ovan kallar för stöttning. Den dag vi klarar av att ge eleverna rätt form, och rätt mängd av, stöttning kommer vi få en skola för alla. Tror jag.

  4. Ja det här är en viktig fråga. Har vi en skola för alla? Definitivt inte! Kan vi få en skola för alla, nja kanske inte, men närapå…

    Det är intressant att vi så ofta tar upp läs- och skrivsvårigheter, precis som du gör här, och att vi inte når så bra där som vi vill. Det är förstås oerhört viktigt att vi tar tag i det. Men, jag tycker inte att vi kan diskutera en skola för alla utan att diskutera normalitetsbegreppet. Det är alldeles för snävt idag och kunskapen om till exempel elever med neuropsykiatriska funktionsuppsättningar katastrofalt låg på många skolor.

    Fler och fler får diagnoser, fler och fler behöver särskilt stöd, fler och fler misslyckas i skolan. Fler och fler har en släng av diagnoserna, lite orolig socialt, koncentrationssvårigheter, impulsivitet, svårt att planera, svårt att upprätthålla fokus…

    Vi anser alltså att fler och fler är onormala… är det då inte skolan som måste omfamna fler som normala. Det som ses som särskilt stöd borde i många fall bara vara naturlig stöttning enligt ditt sätt att se det ovan. Varför är det inte så kan man ju fundera på….

    Skrev själv på temat häromdagen.
    http://prestationsprinsen.wordpress.com/2012/09/10/inkludering-och-en-skola-for-alla-innebar-mindre-jobb-for-lararen-da-behovs-inte-lika-mycket-sarskilt-stod/

    • Jag delar dina tankar om vårt alldeles för snäva normalitetsbegrepp och ja, jag tror att med en naturlig form av stöttning kan vi lyckas med inkludering på ett förhoppningsvis bättre sätt än idag.

      Men, och detta är ett viktigt men, inte någonstans i mitt inlägg lyfter jag läs- och skrivsvårigheter. När har man läs- och skrivsvårigheter? Vad är läs- och skrivsvårigheter? Vad som händer när man använder ett sådant begrepp är att man ganska lätt stämplar barnet och sänker förväntningarna. De elever jag syftar till i mitt inlägg ovan har inte läs- och skrivsvårigheter, de har bara inte fått de redskap de behöver för att komma vidare i sin utveckling. Det handlar inte om dem och deras förmågor, det handlar om att de fått undervisning på fel nivå utifrån fel förutsättningar. Sedan finns det såklart elever som har en väldigt avvikande läs- och skrivinlärningskurva där man självklart kan benämna det läs- och skrivsvårigheter men det är en annan sak. Då krävs det för det första en gedigen pedagogisk kartläggning för att man ska kunna säga att en elev har läs- och skrivsvårigheter. Och kanske även sedan utredas vidare för dyslexi. Det är inte de eleverna jag menar. Om du förstår skillnaden?

      Sedan håller jag verkligen med om att kunskapen om NPF är skrämmande låg i många skolor. Det är ett stort utvecklingsområde!

      • Jag kanske var för snäv i min tolkning av termerna läsförmåga och språket och eventuellt slarvig i att använda uttrycket läs- och skrivsvårigheter. Men du har rubriken skola för alla och det är stort fokus på att kunna läsa och skriva i ditt inlägg. Du talar om läsförmågan och språket. Det finns många briljanta läsare, talare och skribenter bland de elever som absolut inte inkluderas idag. Som vi inte har ”en skola för alla” för.

        Men jag undrar, du skriver om de som inte fått rätt redskap för att läsa och skriva, har inte de svårigheter i att läsa och skriva? Det är väl svårt för dem? Eller? Även om ”felet” oftast ligger just i att skolan inte gett rätt redskap?

        Jag ville bara påvisa att det kanske var ett snävt fokus i förhållande till rubriken helt enkelt. Vi glömmer så ofta alla de med osynliga funktionsnedsättningar eller en släng av. Och jag tycker att ditt inlägg, som är jättebra, hade blivit så mycket bättre om det hade innehållit något om dessa elever. Eftersom jag kämpar för de barnen och ungdomarna vill jag ju att de ska kommas ihåg i varje skrift och inlägg då vi talar om en skola för alla!

        • Ja, vi har ett snävt fokus till rubriken. Och rubriken i sig, dvs uttrycket en skola för alla är inte helt optimalt som Magnus Blixt påpekar nedan. En skola för var och en är betydligt bättre.

          Att jag valde att skriva just om läsförmågan handlar om att läsförmågan är ett av de viktigaste verktyg som eleverna behöver för att utveckla kunskap i skolans värld. En bristande läsförmåga behöver inte betyda att man har läs- och skrivsvårigheter. Har man aldrig fått lära sig hur man läser mellan raderna, hur man sammanfattar eller vilket syfte en viss text har är man fortfarande en rätt god läsare men man har inte utvecklat förmågan att lära genom att läsa. Det finns elever med läs- och skrivsvårigheter som klarar att lära genom att läsa medan det finns mängder av elever utan läs- och skrivsvårigheter som inte kan ta till sig, och utveckla, kunskap genom läsning just för att de inte fått lära sig hur. Jag vet inte om du förstår skillnaden?

          Min intention var att skriva ett inlägg så pass allmänt hållet att alla elever passar in i det, så att säga. Jag vet att du brinner extra mycket för elever med funktionsnedsättningar etc men faktum är att även dessa elever skulle gynnas av mer stöttning i klassrummet och mer explicit undervisning. Precis som det gynnar flerspråkiga elever och elever med en ”låg socioekonomisk bakgrund” och andra elever som inte lyckas lika bra idag som de borde kunna.

          För att eleverna ska utvecklas maximalt utifrån sina egna förutsättningar och behov krävs det att vi är medvetna om vad eleverna har för bakgrundskunskaper, hur de lär bäst och vilket deras nästa utvecklingssteg är. Och det skulle jag tippa på gäller både elever med och utan funktionshinder. Därför har jag inte skrivit specifikt om någon elevgrupp i just detta inlägg.

          Tack för att du uppskattar mitt inlägg och tack för att du kommenterar och får mig att tänka ett varv till.

          • Tack själv Anna-Kaya, jag förstår precis! Jag är helt med på att en skola som hjälper var och en att utveckla sin läsförmåga (efter behov och förutsättningar) gynnar alla elever… och en bra, om inte nödvändig, förmåga för att ta till sig ytterligare kunskap och intryck, i skolan och samhället. Det är en av många pusselbitar för en skola för alla.

  5. Malin Appeltofft

    Tack för en viktig och tänkvärd text. Jag tycker också att något så enkelt att åtgärda som det stora antalet elever i varje klass försvårar intentionen att skapa en skola för alla. Och istället för att satsa på skolan i form av höjda lärarlöner, utbildad kompetent personalstyrka, utrustning och lokaler är det ständiga nedskärningar och privata aktörer som erbjuder läxhjälp för dem som inte klarar skolan. Idag är inte skolhuset den enda platsen för kunskap vilket gör att skolan måste kännas angelägen och viktig för att eleverna ska komma dit och delta. Hoppas Sverige satsar på barn och unga och utgår från pedagogik och inte budget.
    Vi kämpar på!
    Malin

    • Ja, gruppstorlekar är en ständig diskussionsfråga. Jag tror faktiskt att det borde kunna gå att få till något mer flexibla lösningar när det gäller just detta i skolans värld (utan att det för den del behöver kosta så mycket pengar) men det kräver att vi tänker om och tänker nytt. Vissa saker vi gör med eleverna kanske går att göra i storklass medan andra saker görs i mindre grupper. Att vi låser fast organisationen i klasser och lektioner försvårar för flexibla lösningar utifrån behov.

      Men det är klart, fick jag välja skulle jag inte vilja ha fler än 20 barn i klassen. Och självklart skulle jag välja att man satsade mer på barn och unga och att pedagogiken fick styra mer över verksamheten än vad budgeten gör. ;)

  6. Det här kan nog bli höstens inlägg med sin breda ansats som möter så många viktiga frågor och samlar dem kring en fråga vi är så många som brinner för. En skola för alla.

  7. Magnus Blixt

    Instämmer i föregående talare – ett viktigt och högst relevant inlägg i debatten. Sedan funderar jag ibland över ”En skola för alla” kanske istället borde vara ”En skola för var och en”. Jag är inte alls säker och minns inte vem som ursprungligen väckte funderingen, men funderar gärna vidare!

    När det gäller grupparbeten håller jag verkligen med – här finns ju även forskning om nu inte den beprövade erfarenheten skulle räcka till: http://www.skolporten.se/forskning/intervju/liu-forslund-frykedal-intervju/
    John Steinberg lyfter också frågan (inkl en konkret metodik hur man kan lära barn att arbeta i grupp) i läsvärda boken ”Världens bästa fröken”.

    • En skola för var och en är precis vad det handlar om och även om det är just det vi menar är det trots allt ett bättre uttryck. Det ska jag använda!

      Tack för lästips, Magnus!

  8. Förvisso behöver vi en skola för alla! Men hur skall den se ut?
    http://home.swipnet.se/StureEriksson

  9. Carolina Ström

    Anna Kaya,
    Jag håller med dig i det du skriver!
    Språklig stöttning på ett medvetet sätt i alla ämnen är vad många elever behöver. Först då kan de på allvar hänga med i de ”friare” processinriktade aktiviteterna. Ingen kan skriva en NO-rapport utan att veta ordentligt hur man gör och tänker för att göra det, när man låter bli att ge explicit undervisning i ”huret” kan man inte få alla elever med på tåget. Detta måste ske i alla ämnen men jag är inte säker på att alla vet hur man stöttar på bästa sätt. En stor satsning för alla lärare behövs!

  10. På min skola uppmärksammades vi för några år sedan genom boken stärk språket, stärk lärandet och jag fick mig då en tankeställare, som bildlärare, att även jag har en viktig del i elevens språkutveckling. Bara ett sånt enkelt knep som aldrig fråga ”hur går det?” utan istället ”berätta för mig för hur du tycker att det går?” Jag flikar in detta för min dotters fröken så ofta jag kan med. Vi kan inte som ensamma enheter ansvara för vår barns och elevers språkutveckling. Den bok jag läser för min dotter hemma måste hon ges tillfälle att berätta om för någon annan. För som hon själv uttryckte det (7år) när jag tog fram fröken rösten och ville att hon skulle återberätta det jag nyss läst. ” Hur kan du läsa när du inte vet vad det står?” Min dotter var nästintill döv under sina första levnadsår så jag är så oerhört nervös och ambitiös kring hennes språk. Fick även fler reflektioner kring att inte förenkla för de som inte hänger med utan vara mån om att förklara även avancerade begrepp. Något som man med fördel även kan låta andra elever bidra med. Många barn är oerhört duktiga på att förklara komplicerande samband och har även ett behov utav att få göra det som är stärkande för båda parter, på olika plan. Ja, nu fastnade jag här. Håller på med fyran nu i digitala skolyftet, känns svårt den här gången. Tänker fokusera på värdegrunden men nu är jag plötsligt lite sugen på att jobba med ett inlägg som kretsar kring språkutveckling, för oss praktiska lärare, i syfte att sprida och stärka alla kloka tankar.

  11. Skall vi få en skola i världsklass torde det krävas att likvärdighetsbegreppet förankras i vetenskapliga fakta och inte son nu i populistiskt -populärt tyckande. Den vägen är ju redan prövad och det är svårt att se hur en flumskola modell 2 skall kunna tjäna morgondagens skolelever!

Kommentera