Passionen lever i den svenska skolan

En dag för någon vecka sedan var vi många som reagerade på en krönika i en av våra stora tidningar. En del av oss tyckte till redan då, andra av oss slog våra kloka huvuden ihop och formulerade ett svar tillsammans. För nog är det så att passionen lever i svenska skolan, trots allt.

Susanna Dzamic målar upp en pessimistisk bild av den svenska skolan och dess framtid i sin krönika “Framtidens lärare saknar passion” (Expressen 14/9-12), då hon menar att de lärarstudenter som idag utbildar sig till lärare saknar passion och intresse för sitt blivande yrke. Enligt Dzamic är denna nya “passionslösa” lärargeneration en konsekvens av att många av de studenter som i dag söker lärarutbildningen endast har det som tredje- och fjärdehandsval.  I samma svep ger hon verksamma lärare en känga när hon hävdar att inte heller de känner tillräcklig passion för sitt arbete eller tillräcklig övertygelse inför sitt uppdrag “med tanke på hur skolmiljön ser ut i dag”. På plats ute i skolorna känner vi inte igen den brist på passion som Dzamic beskriver i sin krönika. Vi vill istället lyfta fram de positiva krafter som vi ser i den svenska skolan.

Den svenska skolan är en plats, där alla är välkomna, oavsett språk, etnicitet, kön och sociokulturell bakgrund. Den svenska skolan är därför en fantastisk myriad av människor från flera generationer, från olika kulturer och med en stor mängd olika språk. Det är en  plats där en hel värld kan rymmas inom ett och samma klassrum. Tänk vilka möjligheter det skapar för barn och unga som kommer att ha hela världen som sitt arbetsfält.

I denna kulturellt och språkligt rika mylla arbetar vi lärare och det är vi som möter alla dessa barn, ungdomar och vuxna som kommer hit med sina mål, drömmar, idéer och förväntningar. Vårt uppdrag ligger i att se till att undervisningen ”anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bak­grund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” (Lgr 11). Många av oss lärare är passionerade, de flesta av oss är engagerade. En del av oss ser vårt yrke som ett kall, andra som ett vanligt kneg. Många av oss fortsätter år ut och år in, andra hoppar av och söker något annat.  Oavsett vilket är vi professionella och lyder under samma skollag, läroplan och strävar mot samma mål. Gemensamt för oss är även vårt uppdrag att rusta eleverna för det framtida samhälle där de en dag ska leva. Vi arbetar alla engagerat och det vi gör tillsammans i klassrummet kan vara avgörande för våra elevers framtid.

Till lärarhögskolorna kommer det mängder av olika lärarstudenter. Somliga av dem halkade in på lärarutbildningen på ett bananskal, somliga var från början övertygade att de ville bli lärare. De kommer alla med olika bakgrund, rika på erfarenheter och kunskaper som vår svenska skola behöver för att kunna utvecklas och möta framtidens behov. Många trevar sig fram i det första mötet med skolan, andra tar hejdlöst för sig och känner sig hemma direkt. Susanna Dzamics ser ett problem med att många lärarstudenter har haft lärarutbildningen som sitt tredje- eller fjärdehandsval men vi är många lärare som kan vittna om att man kan bli en oerhört passionerad och övertygad lärare, även om man tidigare har haft ett annat yrke som sitt förstahandsval.

Det pågår en optimistisk och engagerad diskussion i sociala medier, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling och läraryrkets framtid mellan lärare, förskollärare, fritidspedagoger, lärarstudenter och skolledare. Här gör passionerade och engagerade personer inom lärarkåren och lärarutbildningen sina röster hörda. Och det är denna diskussion som leder skolan och dess framtid in i nya dimensioner, där synen på lärande, kunskap och skolans organisation förändras för att möta nya generationer och nya behov. Om det vittnar t ex Lärartycket som är en stafettblogg av och med ett hundratal olika lärare och lärarstuderande. I vår skolvärld är således den passionerade debatten ständigt levande. I offentliga medier är vi dock inte lika synliga och det ger utrymme åt andra att definiera vår verklighet. Vi vill med den här repliken glänta på den dörren och låta fler ta del av vår bild av den svenska skolan och vår syn på framtidens lärargeneration.

Kritik som slår under bältet gör inte skolan till en bättre plats för våra elever. Missförstå oss rätt, skolan mår bra av kritik men då en konstruktiv sådan som utvecklar vår verksamhet till något bättre och större. Det är den konstruktiva kritiken som gör att våra elever och lärarstudenter vill välja läraryrket och stanna kvar i det.

Karin Brånebäck lärare 1-7, Täby @braneback
Anna Kaya lärare 1-6, Stockholm @anna_kaya
Janna Scheéle lärare 4-9/lärarcoach, Stockholm @JannaScheele
Oscar Semb lärarstudent, Göteborg @OscarSemb
Hanna Stehagen lärare 7-9, Malmö @stehagen

62 Comments

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling

62 Responses to Passionen lever i den svenska skolan

  1. Pingback: Jag tar ledigt från skoldebatten idag « Tysta tankar

  2. Fem aktiva lärare menar att det finns passionerade lärare. Var någonting annat att vänta? Ibland får jag känslan av att endast okritisk kritik är välkommen i skolvärlden. När som här någon menar att lärarna inte är tillräckligt engagerade och passionerade så rafsar man snabbt ihop några lärare och skriver en motartikel som säger att kritiken inte var konstruktiv (=positiv?) och att den utgör ett slag under bältet. Jag blir ju inte så där enormt imponerad måste jag säga.

    När ska lärare lära sig att bemöta kritik på ett konstruktivt sätt, undrar jag. Jag har ofta kritiserat skolan på olika sätt och de vanligaste ”motargumenten ” jag fått är ”påhopp”, ”icke konstruktivt” och ”irrelevant”.

    • Bernt A

      Bertil, menar du att lärare skall hålla käften när kritiken uppfattas som osaklig?

    • Jacob Möllstam

      Hej Bertil.
      Vad tråkigt att du inte känner att din kritik landar på ett bra sätt hos de lärare du vänt dig till. Vet du, jag har teorin om att lärare och elever är rätt lika varandra och jag har märkt att när mina elever inte lyssnar så finns det bara en sak att göra: Gå till mig själv och omformulera mig så att jag blir tydligare och, faktiskt, mer konstruktiv. Att bara vänta på att någon som inte hör/lyssnar/förstår ska ändra sig funkar liksom inte.

      Det är säkert så att du har bra poänger och konstruktiva idéer. Det är bara så sjukt många människor just nu, och de senaste decennierna faktiskt, som snackar skit om skolan att till sist orkar man inte höra på en till förståsigpåare. Man stänger liksom av. Det är inte av varesig arrogans eller ovilja att utvecklas utan av rent självförsvar. Det enda som får mig att vilja byta jobb är när dumskallar som inte vet något om skolan försöker säga till mig hur jag ska göra mitt jobb.

    • Vår intention är inte att du, Bertil Törestad, eller andra ska bli imponerade över det vi har att säga. Vår intention är helt enkelt att vi vill lyfta fram en bild av vårt yrke och vår yrkesutövning som vi tycker mer överensstämmer med verkligheten än den bild som målades upp i krönikan som Expressen publicerade.

      För många av oss är det viktigt att bilden av skolsverige balanseras och nyanseras. Jag t ex, tror att vi förstör mer för våra elever och vår framtida skola om vi ständigt svartmålar och kastar skuld omkring oss. Jag menar att vi alla har ett ansvar att ta och jag tar mitt ansvar genom att varje dag göra det absolut bästa jag kan utifrån de förutsättningar jag har. Sedan tar jag mitt ansvar genom att lyfta mitt yrke och mina elever (varje dag i min skolvardag och dessutom genom sociala medier, bl a genom denna blogg) för jag tror att utveckling gynnas av en positiv approach i stället för gnäll och skuldkastande. Jag vet att det utförs stordåd i många skolor i Sverige idag. Det finns oerhört många engagerade och passionerade lärare i Sverige och deras röster behöver också få höras. Idag genom oss fem. Imorgon förhoppningsvis genom några andra.

      Konstruktiv kritik har jag ingenting emot alls, det skriver vi till och med i inlägget, men om det fanns så mycket av den varan i Expressen-krönikan är jag inte alls speciellt säker på. Konstruktiv kritik är en sak. Svartmålning en annan. Tycker jag.

      När det gäller det bemötande du fått av lärare då du delgett din konstruktiva kritik kanske du kan ta upp med de lärare som det berör? Eller har du något specifikt du vill ta upp med mig går det självklart bra det också.

      • Anna Kayas inlägg är så typiskt. Kritiken ska vara balanserad, inte svartmålande eftersom det varje dag utförs stordåd i den svenska skolan. Det tror jag också men är det inte bättre att ta vara på kritik i stället för att mångordigt avvisa den. Grupper som stålsätter sig mot kritik utifrån och stämplar den som svartmålning blir till sist en en förgrämd grupp som ropar på tröst och ”konstruktiv kritik”, dvs. icke-kritiserande kritik.

      • Ja, det är något specifikt jag vill ta upp med dig, Anna Kaya.
        Varför låter du censurera mina svar på de angrepp som förekommer i dessa kommentarer?

        • Dina kommentarer bortsorterades oavsiktligt (faktiskt!) tillsammans med alla spam-kommentarer till någon form av ”skräppost” men det är åtgärdat nu. Jag räknar med att du hör av dig igen om det mot förmodan skulle hända en gång till.

    • Janna

      Hej Bertil,

      för att kritik ska vara konstruktiv tänker jag att det måste finnas en möjlighet att konstruera en förändring utifrån det. Jag önskar också att det finns någon sorts saklig grund när man påstår något som ska gälla för en hel yrkeskår. Båda delar saknas i krönikan vi hänvisar till. Vi vill lyfta fram en annan, mer positiv sida av skolan och läraryrket som också finns.

      Vad tråkigt att du blivit bemött med så korta svar i dina diskussioner om skola. Jag vill gärna diskutera skola med dig.

      Janna

      • Det räcker inte med kritik utan den ska tydligen åtföljas av hela program för en bättre skola? Jag tror inte det är så kritiken ska mötas. I stället ska man rannsaka sig själv och inte genast ropa ut att den är fel, fel, felaktig.

    • Det finns delar av skolan, och även lärare, som ska kritiseras av olika skäl. Det finns också delar av skolan, och även lärare, som ska lyftas fram som positiva exempel. Dessa exempel är få om man håller sig till de stora mediakanalerna idag.

      Jag är inte lärare och arbetar inte i skolan. Jag är förälder. Jag ser så många positiva bra saker med skolan och så många passionerade, omtänksamma, hårt arbetande lärare på de ställen där mina barn tillbringar sina dagar. Detta är väl värt all uppmärksamhet. Skollyftets blogg är en liten plattform i ett större perspektiv. Jag hoppas att utrymmet öppnar sig även på de större arenorna.

      • Vad glad jag blir av att läsa att du uppskattar skolan där dina barn går, Lisa! Jag uppskattar också mina barns skola och lärare, det sker fantastiskt lärande i Sveriges skolor och det behöver också uppmärksammas. Inte bara när det går åt skogen.

    • Jag tycker att det hade varit mer enastående märkligt om vi skulle svartmåla oss själva. I synnerhet eftersom våra erfarenher säger att det som stod i krönikan inte stämmer överens med verkligheten. Jag kan bara (liksom övriga) beklaga att du har blivit negativt bemött. Det jag däremot inte förstår är varför allt med skolan måste vara negativt – annars har man fel.
      När vi läser något som vi inte anser motsvara den verklighet som vi ser så reagerar vi. Med passion.

      • Det finns inget som bara är svart eller vitt. Om man vill bli bättre måste man också lyssna på de där hemska människorna som har mage att framföra kritik mot våra fantastiska lärare som utför stordåd i skolan.
        Någonstans måste det väl finnas en självkritik. Annars är det illa.

    • Sonja Andersson

      Arbetar du själv i skolan? Gör man inte det så vet man faktiskt inget. Att träffa alla dessa fina barn och ungdomar med olika bakgrund, gör att man gillar sitt jobb även om det är tufft och slitsamt eftersom alltmer läggs på oss lärare. Passion finns men orken tryter ibland, annars skulle många fler hoppa av lärarjobbet.
      Arbetar du inte i skolan, så bör du utbilda dig till lärare och arbeta för att veta vad du diskuterar. Att kommentera andras jobb är lätt om man inte vet vad det handlar om. Arbetar du som lärare är det bara att beklaga! Då bör du nog snabbt byta jobb!

      • Jag har under över trettio års tid arbetat nära lärarutbildningen på en universitetsinstitution och kommit i nära kontakt med lärare och utbildning. Jag vet att skolan inte är perfekt. JKag säger inte att det inte finns lärare med passion utan att den svenska skolan inte presterar väl.
        Det kan vi väl vara överens om. Vi kan ju inte skrika oss till godkänt betyg för skolan.

      • Joe

        ”Arbetar du själv i skolan? Gör man inte det så vet man faktiskt inget.”

        Det där är ju med förlov sagt inte ett vidare bra argument. Gäller detsamma för finansbranschen? Jag är rätt säker på att ganska många som jobbar där skulle vilja jobba vidare ostört och utan att en massa förståsigpåare (du vet, sådana som kallas ”kunder” i andra verksamheter) ska ha synpunkter på deras beteende. Har du någonsin haft anledning att klaga på någon annan verksamhet än den du har verkat inom?

        De allra flesta kommer trots allt i närkontakt med skolan utan att själva arbeta där, t.ex. i egenskap av föräldrar. Vi ser en skola som inte är särskilt intresserad av att förmedla kunskap, bara attityder. Texten ovan är ett klockrent exempel på det. Vi ser också hiskeliga särskrivningar och syftningsfel som inte borde godkännas i högstadieuppsatser i veckobrev och andra utskick från skolan. Och vi ser lärare som håller varandra om ryggen på ett sätt som polisen kan känna avundsjuka inför.

        Vi ser också bedrövliga skolresultat.

        Vi ser däremot ingen diskussion från annars debattvilliga lärare om varken orsaker till de dåliga resultaten eller åtgärder för att förbättra dem. Om det enda man lästa om skolan var artikeln ovan skulle man ju förledas att tro att skolan var framgångsrik. Instämmer ni som skriver här i detta? Hur mäter ni då?

        • Tack för din kommentar, Joe.

          För tydlighetens skull håller jag inte med Sonja när det gäller detta med att endast skolfolk kan veta (och tycka till om) saker som rör skolan. Själv tycker jag att det är otroligt viktigt att t ex föräldrar får göra sina röster hörda och jag tar tacksamt emot åsikter och tankar från andra verksamhetsområden än just skolvärlden eftersom jag trots allt strävar mot att skolan ska vara en del av samhället och tvärtom, inte en isolerad ö som det faktiskt är idag.

          Sedan till det som du avslutar din kommentar med, om att ni inte ser någon diskussion från lärare när det gäller orsaker till dåliga resultat eller åtgärder för att förbättra dessa. Jag vet inte var du menar att ni inte ser dessa men tänker du på vår traditionella media så har du rätt. Tidningarna tar oftast inte emot debattinlägg från ”vanliga” lärare. Tänker du på skolbloggvärlden så håller jag inte alls med dig. Det finns mängder och åter mängder av lärare som debatterar orsak och verkan till den skola vi ser idag med tillhörande förbättringsåtgärder. Hade jag möjlighet skulle jag samla ihop en länksamling åt dig men jag nöjer mig med att hänvisa till Skollyftets samlade länkar i högerkanten och till ett av mina senaste blogginlägg som kanske kan falla dig i smaken?

    • Bertil,

      Du brukar ha bra och intressanta kommentarer även om vi ofta inte är överens i sak. Men här har du helt missat poängen. Denna artikel är ett utmärkt svar på en artikel i Expressen som var rent osaklig faktiskt och saknade konstruktiva framåtsyftande förslag. Jag har lite svårt att förstå vad som är ditt problem här egentligen. /Fredrik

  3. Så roligt att ni valt att svara och stå upp för lärarkårens oförtrytliga entusiasm!:) Här sitter jag och sms:ar med en orolig och sjuk elev samtidigt som jag precis avslutat ett inlägg om kärleken till mitt yrke. http://pedagogikakuten.wordpress.com/2012/09/23/i-morgon-hander-det-typ/

    Är inte det passion?! Ni är inte ensamma! Visst finns det elever som inte ”vill” och ”kan” men vi ger oss inte! Det är vår passion till yrket och den starka hängivelsen för elevernas bästa som driver oss! Heja oss!:)

  4. Gunilla

    Jag har lång erfarenhet av skolans värld, eftersom jag har pluggat periodvis under hela livet. Men det var först när jag som engagerad förälder till ett barn med funktionshinder, började samarbeta med lärare, rektorer, SYO-konsulenter, kuratorer, skolpsykologer, skolsköterskor – ja som Ni förstår har jag lyckats tränga mig in ganska långt inom skolans revir – då först insåg jag hur oerhört många kompetenta och engagerade människor det finns inom skolans värld. Trots att många sa till mig att det skulle bli omöjligt, har jag mötts av en samarbetsvilja långt utöver vad som kan förväntas av människor med ett pressat schema. Jag inser att det kanske inte kan tas som intäkt för att skolans värld alltid fungerar lika bra, men jag har ändock erfarenhet av 15 års samverkan, på olika skolor och stadier. Visst finns även det motsatta och sådana människor har ställt till med mycken oreda, men inom vilken verksamhet finns det INTE människor som är direkt olämpliga för sitt yrke. Jag har i varje fall träffat på sådana människor lika ofta inom andra verksamheter. Så det så. Skolans värld är som helhet fantastisk och rymmer väldigt många människor som är; just det – ENGAGERADE.

    • Tack Gunilla för att du delar med dig av din berättelse. Det finns så otroligt många engagerade skolmänniskor som aldrig hörs (eller syns, för den delen) och vi som är inne i skolvärlden förstår varför det är så. Vi får många gånger fantastisk feedback och uppskattning från våra elever, från deras föräldrar och från många andra som visar sin tacksamhet där och då i vår vardag.

      För oss som lärare och människor räcker det gott. Men för samhället och skolsverige räcker det inte. I media visas en annan bild upp, en bild som vi inte alltid känner igen, och därför är det viktigt att även för andra, utanför vår egen elevgrupp och vårt eget kollegium, visa upp att vi faktiskt är engagerade och passionerade! (Och kompetenta, intresserade, utvecklingsbenägna och så vidare… )

    • Härligt att höra att du har så mycket bra erfarenheter Gunilla!

  5. Det är så skönt att höra er ilska tjejer och er stolthet. Bertil demonstrerar så tydligt argumenten hos krafterna som finns för att ständigt försämra för lärare och ser all kritik som riktas mot lärare som ytterligare en möjlighet att försämra arbetsvillkoren för oss.

    Med en arbetsgivare som inte inser att det är deras problem om yrket inte lockar de duktiga, inte lockar tillräckligt många förstahandssökanden och inte har tillräckliga löner för att behålla tillräckligt många högpresterande lärare så används den här typen av kritik bara för att ytterligare späda på den negativa spiralen. Vi har varit med om det här förut, nog har det sagts förut att lärare är viktiga men sen mals det ner till att SKL menar att ynka 10% duger och att det är berättigat att fortsätta att sänka vår status. Det har pågått i decennier men där förra lärargenerationen togs med överraskning av orättvis kritik så är dagens lärare beredd och tänker inte ta någon skit. Härligt att se.

    • Förlåt jag missade dig Oscar, så nu får du ett extra omnämnande, stå på dig!

      • Måste säga att jag funderade på en och två gånger varför du valde att titulera oss ”tjejer” i din kommentar. Jag tycker det känns lite sådär, lite ”Lilla gumman-varning”, om du förstår? Först efter ett par sekunder kom jag att tänka på Oscar och att han inte ens är en tjej. Vilket gjorde att ditt ordval ”tjejer” blev ännu mer förbryllande. Så pass förbryllande att jag inte ens kommer ihåg vad du egentligen skrev så nu ska jag läsa om din kommentar, Jan.

        Sedan vet jag inte om vi är speciellt arga. Framstår vi verkligen som det, tycker du?

        • Ber om ursäkt det var en dubbel miss i ordvalet men syftet var förstås att göra det mer personligt. Lärare kändes liksom alldeles för mycket som en roll och här handlar det om att vi som människor känner starkt och passionerat för saker.

          Ja för mig var det uppenbart att ni är mycket arga. Återhållsamt och välskrivet men bakom ord som att ni behövde formulera ett svar, ”känga” och ”slag under bältet” så tolkade jag en stor ilska inför det som ni ser som en orättvis argumentation. Är du säker på att ni inte är arga? Jag skulle bli riktigt besviken om ni inte har blivit det.

          Någonstans är det förstås djupt oroande att andelen med läraryrket som 3-4 alternativ i sitt val ökar. Flera av dessa blir säkert bra lärare men en stor andel med lågt initialt engagemang har för andra utbildningar lett till kraftiga kvalitetsförsämringar. Engagemanget på sociala medier är förstås kraftigt ökande och det ser jag som ett viktigt positivt tecken men jag ser samtidigt att de som verkligen har fokus på alla elevers kunskapsutveckling är för få. Det behövs därför fler kraftfulla röster som uthålligt kan bevisa att passionen för elevernas kunskapsrätt lever.

          • Jag vet inte om arg är rätt känsla, men okej då, lite arga är vi kanske ändå.

            Visst är det oroväckande att allt färre vill bli lärare på samma sätt som att det är oroväckande att läraryrkets status dalar men sedan är det även den där biten med att läsa statistik. Vet vi egentligen hur många av de där lärarna som kom in på sitt tredjehandsval som kanske hade sökt en lärarutbildning på annan ort i första och andrahand? Så vitt jag vet räknas statistiken utifrån lärosäte, vilket betyder att vi inte vet någonting om att de valt annan utbildning än lärarutbildning som sina första och andrahandsval. Och det är ändå lite intressant, trots allt. Eller hur?

            Men, men… det finns mycket att utveckla i skolan, på lärarutbildningarna och i själva lärarutövandet och det finns mycket att göra för att höja statusen på läraryrket och på lärarutbildningarna. Det är vi alla överens om, inga skygglappar här inte, men frågan är hur vi tillsammans kan samarbeta för att föra utvecklingen framåt? Den frågan borde vi diskutera oftare.

          • Ja, mitt i självkritik och öppenhet för kritik utifrån så måste vi ju också odla och lyfta fram allt det som görs bra. Hur ger vi nuvarande engagerade lärare en chans att få vara med och bidra på ett ännu kraftfullare sätt? Hur lyfter vi fram alla de möjligheter som öppnar sig för den moderna skolan? Vilka budskap kan det utvidgade lärarkollegiet bidra med för att passionerade lärare ska hålla sin låga brinnande. Här är detta inlägg en utmärkt vägvisare.

            Sen vill jag också lyfta fram en annan sak. Vi har förstås ett ansvar för att stötta, stärka och locka varandra och nya lärare att växa i sin yrkesroll. Det är ändå så att själva rekryteringsansvaret ligger på arbetsgivaren, det är deras uppgift att gör yrket attraktivt så att vi får duktiga studenter på lärarutbildningen. Lärarkåren, fackföreningarna osv. ska förstås stötta rekrytering till yrket men det är inte vi som har huvudansvaret. Jag anser att huvudmannen har fokuserat så mycket på besparingar och sänkta löner att de missat vilket budskap de måste gå ut med för att locka människor att bli lärare hos dem. Arbetsgivareansvaret har verkligen två sidor. Vi lärare behöver inte försvara konsekvenser för eleverna som andra orsakat.

  6. Ann-Charlotte Rundström

    Hej!
    För mig framstår ni som välformulerade, insatta, orubbliga och tryggt professionella.
    AC

  7. Okej Bertil. Sean Banan tramsar i TV för att få sin uppmärksamhet. Du kommer hit och söker lite motsättningar för att din. Det måste ha gjort din kväll. God natt.

    • Oscar

      Är du lärare? Då beklagar jag dina elever.

    • Jag tror inte att Bertils lärarnegativa, ibland nästan hätska angrepp på lärarkåren kommer att ge honom ökad uppmärksamhet. Det är ganska tydligt att det hindrar flera lärare från att besöka hans blogg och faktiskt ett flertal mycket välskrivna analyser av skolforskning etc. Nej jag är ganska säker på att Bertil inte gör det här som något slags effektsökeri. Tyvärr är den här uppfattningen om lärare hans ärliga genuina som han känner starkt behov av att föra ut.

  8. Agneta Tengsand

    Hej Anna ! Bra att ”Skollyftet” tagit upp detta ämne. Jag har delat med mig av det ni skrivit.

  9. Pingback: Passionen finns fortfarande kvar « Jans Syrliga KaramelLer

  10. Lena Bergström

    Det är klart att det finns passionerade och engagerade lärare! Men det är också klart att det finns lärare som inte är det. Och kanske t.o.m. en del som faktiskt inte är kompetenta. Handen på hjärtat, har ni aldrig stött på kollegor som inte har det där drivet? Som resignerat? Eller som följer minsta motståndets lag? Eller som inte är rustade för skolverksamheten p.g.a. av en inadekvat lärarutbildning?

    Om man tillräckligt ofta upprepar att så många kastar skit på skolan och lärarkåren så blir det en ”sanning”. Då blir man lika tendentiös som eventuella Expressen-krönikörer.

    Tack vare Bertil Törestad blev det lite liv i luckan! Bemöt kritiken i stället för att slå ifrån er allt som kan andas kritik. Att odla en klubb för inbördes beundran är föga konstruktivt. Att påstå att ”Oavsett vilket är vi professionella” är svepande. Vad menas då med professionalitet? Enbart engagemang kan inte kompensera för t.ex. en bristfällig utbildning – eller fortbildning. Vad tycker ni egentligen om lärarutbildningen? Och är det inte problematiskt att intagningspoängen till lärarutbildningarna är så låg?

    Jag kan förstå att man kan behöva slå sig själv för bröstet ibland. Men om hallelujakörerna bara fortsätter blir debatten föga kreativ.

    • Jag tycker att svartmålningen av lärare och läraryrket pågått så länge att vi faktiskt ska kunna möta det med lite ”skryt”. De som vill oss illa kommer förstås angripa oss för detta men nu är det dags att våra motståndare också får bekänna färg. Vi ska fråga om de har något på fötterna.

      Anna Kaya har skaffat sig ett grundmurat förtroende kring att beakta många perspektiv på yrket och att inte bara slå ifrån sig berättigad kritik. Detta tror jag kan sägas om en hennes medförfattare också. Jag kanske kan tycka att Expressen-artikeln hade mer meriter än de gör men jag gläder mig ändå att då går till ett så kraftigt motangrepp. Tiden ska vara förbi då sådant här ska stå oemotsagt.

      Bertil Törestad som jag ganska ofta uppskattar kan i och för sig ha bidragit till att få fart på den här debatten. Den tes han försöker driva om att vi lärare ska erkänna hur dåliga många av oss är och bli mer accepterande inför att det är vi som ska arbeta hårdare och bättre. Den tesen är helt fel. Det finns ingen rättvisa i att den stora majoritet lärare som gör ett bra arbete ska behöva mötas av så lite uppskattning och så mycket kritik. Det finns ingen rättvisa i att vår arbetsgivare sviker sitt ansvar för att locka tillräckligt duktiga medarbetare till yrket och fyller ut tjänster med obehöriga etc. och sen försöker skylla deras dåliga resultat på oss som kämpar. Bertil Törestad är helt fel ute i den här frågan.

    • Hej Lena! (Jag ber om ursäkt att jag skrev fel namn först! Har ändrat nu.)

      Jag vill gärna bemöta kritiken men är något osäker på vilken kritik jag ska bemöta? Jag hittar ingen konstruktiv kritik varken i Expressen-krönikan eller i Bertil Törestads kommentar. Du får gärna förtydliga vilken kritik du vill att jag ska bemöta så gör jag det.

      Vår intention är inte att odla en klubb för inbördes beundran, inte heller att försköna brister i lärarutbildningen eller blunda för det faktum att det finns oengagerade lärare som saknar passion för sitt yrke. Inte heller ser vi oss som en hallelujakör som slår oss själva på bröstet, tvärtom är det så att de flesta av oss ofta debatterar frågor som rör utvecklingen av svensk skola och det är sannerligen svårt att göra om man endast fokuserar på det som är positivt. Jag skrev till exempel ett inlägg för någon vecka sedan där jag problematiserar och kritiserar kring frågan om En skola för alla, jag tror inte det inlägget platsar i en hyllningskör, direkt. Gör du?

      Vår intention är att visa upp att det faktiskt finns många lärare som brinner för sitt yrkesval och sitt yrkesutövande, trots sämre resurser, nedskärningar, större elevgrupper, fler administrativa uppgifter etc etc. Att vi har den intentionen betyder inte att vi inte ser de problem som trots allt finns i den svenska skolan och i våra lärarutbildningar. Det betyder bara att vi med vår replik vill nyansera och balansera debatten och delge Sverige att vi inte håller med om att framtidens lärare kommer sakna passion och intresse för sitt yrke på grund av att de kommit in på sitt tredjehandsval.

      Vad vet vi för övrigt om deras första- och andrahandsval? De kanske sökte en lärarutbildning på ett annat lärosäte i en annan stad? De kanske sökte en annan inriktning på sin lärarutbildning som de inte kom in på? Statistiken säger oss ingenting om vad studenterna egentligen ville komma in på. Vi tar bara för givet att deras första- och andrahandsval inte har med lärarutbildningar att göra, varför gör vi det?

      Sedan, handen på hjärtat, hade inte heller jag läraryrket på min topp 3-lista men till slut stod jag ändå där och valde mellan en plats på Lärarhögskolan och en plats på Socialhögskolan, jag som skulle bli alltifrån uppfinnare till journalist. Och tänka sig att jag hamnade så rätt i livet trots allt. Min historia är inte unik, jag känner många engagerade och passionerade lärare som mer eller mindre halkat in i yrket på ett bananskal för att sedan blir totalfrälsta och aldrig vilja göra något annat igen. Så, vad säger oss statistiken egentligen? Att få söker, ja. Att de som söker är opassionerade och saknar intresse för sitt framtida yrke? Inte ett dugg.

      Så, då återstår frågan om jag tror vi får fler sökande till lärarutbildningarna genom att vi ständigt påpekar hur dålig lärarutbildningen är, hur ointresserade lärarstudenterna är och att de egentligen ville gå en annan utbildning? Eller om jag kanske tror att vi får fler sökande till lärarutbildningarna genom att vi visar upp en bild av engagerade studenter och yrkesverksamma lärare som vill utveckla och utvecklas och som vågar se och lyfta det som faktiskt är bra med vår svenska skolan?

      Jag tror du förstår vilken av de två lösningarna jag tror på.

      Det handlar inte om att blunda för problem, det handlar om ett förflyttat fokus för en kort stund. Ett fokuserande på möjligheter i stället för problem.

    • Visst är det så som du också skriver Lena att det finns lärare som inte lämpade för sina yrke, precis som i de flesta andra yrken. Fast du kan trösta dig med att de mindre lämpade inte blir så långvariga i yrket. Lärarkåren är tämligen självreglerande i sin form. Om sedan denna brist hos vissa lärare är ett resultat av en ”inadekvat” lärarutbildningen kan varken du eller jag veta. I alla fall inte så länge det inte finns någon forskning på det.

      Vad vi vänder oss emot är den sensationsjournalistik som vissa tidningar bedriver genom vinklade ”sanningar” om den svenska skolan, om lärare och lärarstudenter. Vilka signaler tror du att dessa journalister sänder ut? Vilket kollektivt ansvar har vi får våra offentliga institutioner egentligen? Vilka belägg har de skribenterna för sina påståenden? Detta är kritiska frågor som vi måste ställa oss.

      Vi välkomnar en debatt om skolan men en debatt som baseras på forskning och de styrdokument vi har att rätta oss efter i skolan. Om inte debatten lyfts upp ett snäpp kommer vi hamna i ett ”sandlådebråk” som inte gynnar någon. I varje fall inte eleverna. Och det är dem vi värnar om i första hand.

  11. Märkligt att mina inlägg censureras här!
    Föga konstruktivt i alla fall!

  12. Lena Bergström

    Svartmålningen har pågått så länge? Ständigt påpekande hur dåligt allt är med lärare och skolan? Jag ser inte att detta skulle vara en dominant bild. Är det kanske ni som är med och skapar en slags illusion genom att hävda att detta ständigt finns, och hur utsatta lärarna är?
    Ovedersägligt är dock att skolresultaten har försämrats. Ovedersägligt är att intagningspoängen till lärarutbildningen aldrig varit så låg. Ovedersägligt är att inte alla lärare är ”passionerade”. Detta måste diskuteras. Det är glädjande att höra att Anna Kaya fann sin passion i läraryrket, trots att det inte var vad hon tänkt sig från början. Men enstaka vittnesberättelser är ju inte generaliserbara.

    Tack och lov för de engagerade lärarna! Men om det är så många som man får intrycket av via blogginlägg som ovanstående så undrar man varför skolresultaten faktiskt har sjunkit…
    Och att göra reklam för lärarutbildningen genom att inte vilja diskutera dess brister tror jag inte lockar många presumtiva studenter. Bättre är då att förändra den!

    • Janna

      Jag är glad att du är glad över de engagerade lärare som finns, Lena. De är många, jag lovar. Tyvärr måste jag vidhålla att den svartmålade bilden av skolan är den mest framträdande i dagens mediebrus och jag vet inte om man är mer känslig för det när man är ”mitt i det”. Egentligen kanske inte heller den exakta procenten svartmålning heller är så intressant, utan kanske mer att en viktig yrkeskår upplever sig som ofta ifrågasatt. Jag kan önska att du skulle tycka att det var tråkigt och ledsamt att lärare känner så, i stället för att säga åt oss att vi känner fel.

      Som flera ovanstående redan skrivet så vill vi verkligen inte hävda att skolan är perfekt och att allt är frid och fröjd. Vi lyfter aktivt skolans utvecklingsområden och också konkreta förslag om förändring på våra respektive bloggar. Jag skrev senaste härom veckan en liten önskelista över vad som skulle behöva förändras i skolan. http://pedagogstockholmblogg.se/janna-scheele/2012/09/14/en-liten-onskelista-2/

      Jag håller med dig när du ovan skriver att engagemang inte kan kompensera för en dålig utbildning eller brist på fortbildning. Lärarens professionalitet ligger i flera delar: ämneskunskap, didaktik, relationskunskap, gruppdynamik och så mycket mer. Så din sista fundering: ”Men om det är så många [engagerade lärare] som man får intrycket av via blogginlägg som ovanstående så undrar man varför skolresultaten faktiskt har sjunkit…”, den faller ganska snabbt på sitt eget resonemang, va?

      Janna

    • Jag har svårt att förstå att det går att missa att läraryrket har varit ett yrke ständigt på defensiven åtminstone sedan Gösta Brodin från Åstorp ryckte i skolportar 1982 för att beskylla lärare för att arbeta för lite. En arbetsgivarorganisation SKL som är rätt unik med att säga så mycket negativt om sina medarbetare. Ett yrke vars relativa löneläge fallit som en sten och vars själva ord för att beskriva vad det sysslar med blivit debattmaterial för mängder av ideologer och politiker.

      Jag tror att väldigt mycket kring svensk skola skulle bli konstruktivare om det blev slut med att använda lärarna som syndabockar för dåliga reformer. Det föreslagna upplägget med att lärarna ska på sig tagelskjortorna och bekänna sina synder har inte varit ett dugg fruktbart och kommer inte att bli det heller. Det är ju själva orsaken till att få vill bli lärare det problem som startade den här diskussionen.

      • Jan, jag vet inte riktigt om jag håller med om att SKL säger så mycket negativt om sina medarbetare (kanske fel ordval? Det är väl medlemmarnas anställda du egentligen menar?) jämfört med andra, som du så ofta hävdar. Jag har en annan teori, som du känner till eftersom vi diskuterat denna fråga förr, och det är att regeringen, med Björklund i spetsen, bär ett stort ansvar för svartmålningen och den negativa vinklingen av svensk skola i media av den enkla anledningen att man som politiker behöver ”skriva ner” något rätt rejält för att kunna genomföra stora reformer och förändra stora system.

        Nu menar jag inte att det var bättre förr, inte alls, men jag tror regeringen gjorde ett stort fel med att så hårt fokusera på hur dålig skolan är, hur pass inkompetenta dess lärare är och vilken urusel lärarutbildning vi har. Jag tror man skulle kunnat genomföra en hel del av reformerna utan att skuldbelägga elever, lärare, forskare, huvudmän etc på vägen. Men, det är så politik fungerar. Vill man vara säker på att man får tillräckligt stort stöd för att genomföra reformer måste man helt enkelt bevisa att reformerna verkligen behövs. Och det har Björklund och co med hjälp av DN verkligen lyckats med de senaste åren. Dock på bekostnad av allmänhetens tillit till skolan och det är något som gör stor skada för svensk skola idag. Jag vet att Björklund och co ville väl (hoppas jag) men det är sättet detta genomfördes på som jag ställer mig kritisk till.

        Jag vet inte om du håller med mig men jag känner många människor (inte lärare) som uttrycker sig ungefär så här:
        ”Ja, det är illa ställt med svenska skolan men vi har tur. Våra barns skola fungerar bra.” eller ”Ja, det är ju fruktansvärt med alla outbildade lärare, men mina barns lärare har iaf rätt utbildning. Det känns bra!” eller ”Ja, det har man ju hört hur stökigt och bråkigt det är i skolorna numera, vilken tur att vår skola inte är sådan!”

        Väldigt många har hört väldigt negativa saker om hur det är i skolan men inte lika många har skräckexempel (eller mindre bra exempel) att dela med sig av. Det är detta jag blir så fundersam över. Varför måla upp en fruktansvärd bild av en skola i kris och debattera sönder sanningshalten i det uttalandet när vi i stället skulle kunnat ägna oss åt att ta reda på anledningarna till varför kunskapsnivån sjunker?

        Vi är alla överens om att mycket måste göras, skolan måste utvecklas, förändras, förbättras. Så även lärarutbildningen, men jag hävdar med bestämdhet att man kan utvecklas och växa utan att behöva trampa på andra på vägen upp. Jag är hur less som helst på skuldkastandet i skoldebatten för tro det eller ej, vi har alla ett ansvar att ta! Björklund, SKL, huvudmännen, fackförbunden, du och jag. Om vi tar vårt ansvar kan vi göra skillnad. Fortsätter vi skylla på andra händer absolut ingenting.

        Jag väljer att i stället för att trampa på svensk skola, mina kollegor och mina elever att lyfta dem. På samma sätt som att jag inte tror att negativ kritik gynnar mina elevers kunskapsutveckling tror jag inte heller att negativ kritik och svartmålning gynnar skolutveckling.

        Det finns trots allt en anledning till att Skollyftet finns och att Skollyftet heter just Skollyftet.

        • Vi är och har alltid varit helt överens om att svartmålningen av svensk skola är ett oskick och jag njuter av din idé om skollyftet för att lyfta det positiva, det framåtsyftande. Jag håller helt med dig om hur vanligt uttalanden av det här slaget är:

          ”Ja, det är illa ställt med svenska skolan men vi har tur. Våra barns skola fungerar bra.” eller ”Ja, det är ju fruktansvärt med alla outbildade lärare, men mina barns lärare har iaf rätt utbildning. Det känns bra!” eller ”Ja, det har man ju hört hur stökigt och bråkigt det är i skolorna numera, vilken tur att vår skola inte är sådan!”

          Nulägeskildringarna får inte vara för negativa, då blir de djupt osanna. Även om vi tar de stora resultatundersökningarna och ser att Sverige relativt sett har en stadigt fallande trend gentemot andra länder, bör vi uppmärksamma att dessa undersökningar indikerar att Sverige snarast i absoluta resultat går uppåt. De är inte avsedda att mäta detta så det är inte statiskt säkerställt men står man med valet att tro det motsatta så är det ändå bättre att tro att Sverige bara faller relativt andra länder, inte i absoluta resultat.

          Nu till det som skiljer oss åt.

          Ja, jag anser att SKLs kampanj kring arbetstiden och arbetsvillkoren blivit till rena rama svartmålningskampanjen. Det beror på skälen till att reglera arbetstiden mer och ge arbetsgivarna mer makt. Skälen baseras på synen att lärare arbetar för lite och kontroll av dem kan föra med sig något gott. Skälen baseras på synen att lärarna inte ser till eleverna bästa, inte inser elevernas bästa och att det därför finns fördelar med att styra dem mer detaljerat. Kort sagt utmålas då lärare som lata, egoistiska och okunniga. Det känns absolut som att jag har fog för min inställning till SKL som de stora svartmålarna av lärarna. Åtminstone när det gäller min lärarkategori så har dessutom SKL varit mycket lyckosamma i sin strategi och i stort sett halverat lönerna relativt andra för de dåliga lärarna.

          När det gäller Björklund så anser jag att han faktiskt grävt upp en stor mängd reella problem. Han har avslöjat hur dåligt eleverna far av bristande ledarskap hos lärarna och hur fel eget arbete slår framför allt för de svagaste. Han har lyft hur viktigt det är för en kunskaps- och utbildnings- organisation att fokusera på kunskap och innehåll. Han har bedrivit en intensiv kampanj mot obehöriga ”lärare” och lärare som ägnar sig åt undervisning utanför sin kompetens. Han har lyft behovet av att lärarutbildningarna måste komma mycket längre inom ett flertal områden ifall de nya lärarna ska kunna möta alla elevers behov. Jag håller med om att han ibland svartmålat skolan alltför mycket men anser att det drivits av en lovvärd ambition att sopa fram saker som huvudmannen sopat under mattan alltför länge.

    • Lena: Tror du då att den svartmålning som har skett i media kommer att bidra till att lärarutbildningen får fler sökande? Tror du då att den svarta bild som vissa debattörer i skoldebatten ger av lärarutbildningen ger fler sökande till lärarutbildningen? /Fredrik

  13. Lennart Forsberg

    Har nu läst hela den här tråden och måste bara kommentera. Sakfrågan lämnar jag därhän, men är det ingen mer än jag som reagerar på att den övervägande delen av kommentarerna ger en bild av att skribenten känner sig förföljd, närmast kränkt, av påståendet att lärare kan ha svårt att ta kritik? Märker ni inte att ni reagerar just som Bertil beskriver? Konstruktiva kommentarer som motbevisar eller håller med hade känts bra…

    • Ja vi reagerar nästan som Bertil beskriver. Det vore dock intressant att få höra dig eller Bertil redogöra för hur vi skulle kunnat bemöta osanna felaktiga påståenden på något bättre sätt. Vår arbetsgivare har ju ivrigt odlat myten om att lärare gnäller och gjort det för att tysta all kritik mot deras sätt att behandla oas och styra skolan. Jag hävdar absolut att den som tiger samtycker och det får vara slut på det. En bra lärare har mod att säga till om det som är fel.

    • Hej Lennart!

      Jag vet inte riktigt om jag förstår vad du menar, kan du förtydliga? ”Skribenten”, vem är det? Den som skriver kommentaren?

      Har lärare extra svårt att ta kritik? Kanske är det så, jag har aldrig riktigt funderat över den saken (vilket jag troligtvis kommer göra en hel del framöver), men jag trodde nog i min enfald att jag kunde bemöta kritik på ett (relativt) konstruktivt sätt. Nu väckte du en hel del viktiga frågor hos mig och det tackar jag för!

  14. Pingback: Släng ut Jante, gör avtalet till en seger. | Skollyftet

  15. Lite efter alla andra hittade jag detta inlägg med en hel del kommentarer. Vad jag vill ta upp är för det första att jag förstår varför lärare verkligen framhålla det positiva. För det andra, vill jag betona att jag inte är främmande för att diskutera kritik som handlar om lärarutbildningen, om det är en kritik som inte är svepande som t.ex. att den är dålig, eller att lärarna inte får det dom behöver eller liknande. Det går inte att bemöta ett allmän tyckande om något, speciellt inte om det är baserat på att det bör vara annorlunda. Ofta baserar sig sådan kritik på vad någon tycker eller på partipolitisk tillhörighet eller på vilken kunskapssyn man har.

    En stor del av kritiken måste föras vidare till läroplanen. För vi arbetar efter ett uppdrag och det är att förbereda lärarstudenterna så det kan uppfylla läroplanen. Om det finns många omsorgsmål, ja då blir det också en del av vårt innehåll osv.

    Om man kritiserar att det är för få lärarledda seminarier, hakar jag på direkt. Det är något konkret man tar upp då. Och jag håller med.

    Men när man talar om lärarstudenter som inte har tillräckliga förkunskaper är det inte möjligt att bemöta det – jag har inte tillgång till betygen. Men om man tar upp att det är ett för stort glapp mellan gymnasieskolan och lärarutbildningen, kan jag hålla med. Absolut!

    Kritiken har under många år, inte minst den som kommit från Björklund och media, varit svepande och allomfattande. Alla räknas in! Visst kan det finnas vissa lärarutbildare som inte prioriterar lärarutbildningen, men de flesta som är ”städslade” på den, gör det. Det är min erfarenhet och hur skall jag kunna hålla med om något som inte stämmer med den verklighet jag lever inom.

    Nog om detta!

  16. Pingback: Verklighetens skola « christerhellberg

Kommentera