Spärrsvar och Dörröppnare – Det aktiva lyssnandet

Personligen har jag alltid varit intresserad av de små händelserna i klassrummet. Det där tillfället när man som lärare får lite tid att sitta ned och prata med en elev, ställa frågor och diskutera. Det jag tror är det som intresserar mig allra mest med detta är att jag som lärare i detta inlärningstillfälle har så stor möjlighet att påverka elevens kunskap.

Tanken har förstås även slagit mig att detta kan göras på ett bättre sätt än vad jag gör det nu. Det var därför väldigt intressant när jag för några år sedan hade lite tid att fördjupa mig inom det som i psykologin kallas för spärrsvar och dörröppnare och som jag tror vi lärare kan hämta inspiration från till bättre elevsamtal.

Vad är egentligen spärrsvar och dörröppnare?

Egentligen är det inte konstigare att beskriva spärrsvar och dörröppnare än att säga att det är ett sätt att ställa frågor som antingen öppnar eller spärrar dialogen. Frågor och svar som, för eleven, kan göra vägen in i ny kunskap enkel eller lite svårare.

Teorin kring dessa olika typer av svar hittar jag från amerikanen Thomas Gordon (kommunikation och konflikthantering – Maltén). Begreppen har sin bakgrund i det som kallas för aktivt lyssnande och där frågorna i det aktiva lyssnandet spelar en stor roll för att föra samtalet framåt och ge den andre tid att aktivera sitt självständiga tänkande och sin problemlösningsförmåga.

Nu menar Gordon att det finns några sällsynt missgynnsamma typer av frågor som man skall undvika för att det aktiva lyssnandet faktiskt skall bli aktivt. Dessa översätter Maltén i sin bok till spärrsvar och kategoriseras i tolv olika typer. Jag lyfter här fram 5 av dessa som exemplifierar dessa spärrsvar på ett bra sätt. Då kommer du ganska snabbt få en uppfattning om dessa.

  • Befallningar och order – Ex: ”Du får inte göra så”, “Du måste göra det”, ”Tänk bara logiskt”
  • Moralpredikningar – Ex: “Du borde göra så”, “Om du inte gör det så…”
  • Råd, förslag och lösningar – “Om jag vore som du skulle jag…”, “Det bästa vore om du gjorde så här”, “Den bästa lösningen är så här”
  • Kritik, fördömanden, klander – “Nu tänker du ologiskt”, “Du misstar dig”, “Du gör fel”
  • Beröm, medhåll, smicker – “Du har alltid lyckats tidigare”, “Du som är en intelligent person”

Nu finns det förstås en medicinkur mot dessa spärrsvar och medicinen stavas dörröppnare. Här kan man enligt Gordon under tid träna upp sig i att ställa rätt typ av konstruktiva frågor som hjälper kommunikationsprocessen och elevens självständiga problemlösningsförmåga framåt.

Exempel på typiska dörröppnare kan vara

  • Det här var intressant, kan du berätta mer om hur det känns.
  • Jag har gott om tid att lyssna och hjälpa dig, vill du berätta mer?
  • Är det det här du tycker är svårt? Kan jag hjälpa dig med det problemet?

I en konkret situation i klassrummet kanske eleven Lisa frågar sin lärare om hon har gjort rätt på mattetalet. På blicken kanske läraren ser att Lisa i själva verket tycker att uppgiften är mycket svår och vill ha hjälp. Läraren kan då ställa frågan “Tycker du att det är svårt och jobbigt med dessa uppgifter – vill du att jag skall hjälpa dig att förstå?” Eleven kan då förstå att läraren verkligen har förstått vad som ligger bakom frågan.

Vilken nytta har vi av detta i klassrummet?

Jag är själv förstås ingen mästare på de här frågorna, däremot har det nog hjälpt mig att vara medveten om spärrsvar och dörröppnare under åren som lärare. Lite då och då har tanken slagit mig att öva på att ställa rätt typ av frågor och att svara på ett bra sätt vilket nog har förbättrat kvaliteten på dialogen mellan mig och mina elever. Man kan definitivt öva upp sin egen känsla för dessa typer av frågor.

En stor anledning att faktiskt bli bättre på att utforma och tänka till kring sina dörröppnare i klassrummet tycker jag också vi kan hitta i den forskning som gjorts kring formativ bedömning. Här är det förstås allra enklast att nämna de så kallade Hattie faktorerna där faktorn feedback (feedforward är ett populärt ord) ligger långt upp på undervisningens accelleratorskala. Och jag tycker själv dörröppnare faktiskt kan öppna upp en dörr som ger möjlighet till bra feedback till eleven. När eleven känner sig förstådd, uppmärksammad och kan sänka garden kring sitt problem i inlärningsprocessen har jag som lärare möjlighet att även ge feedback som tydligt pekar ut riktningen framåt.

Att ha tid för det aktiva lyssnandet i klassrummet – En personlig reflektion

Jag själv tror att man som lärare tillsammans med en elev kan nå väldigt långt i ett pedagogiskt samtal. Och det är både det här som är tjusningen och ibland en orsak till dålig magkänsla.

Jag är själv gymnasielärare i matematik och har ofta 70 minuter matematik med 30 elever samtidigt. Det är inte lätt att hinna med många kvalitativa samtal med alla de eleverna under denna lektionstid. Det handlar allt för ofta om korvstoppning av information i form av en genomgång eller en hastig 30 minutersrunda i klassrummet där jag skall hinna med att hjälpa så många elever som möjligt.

Det jag själv kan göra som lärare är förstås att skapa metoder och arbetssätt där jag karvar ut mer tid för personliga samtal. Metoder som fungerar tycker jag själv är t.ex. flipped classroom eller att ibland jobba i projektform för att på så vis kunna ge elevsamtalet mer tid.

Har du bra tips kring spärrsvar och dörröppnare? Kommentera gärna och låt diskussionen fortsätta.

Om Simon

Simon Rybrand jobbar deltid som gymnasielärare i matematik samt på sajten MatematikVideo.se. Han skriver även på sin lärarblogg En röd tråd och twittrar som @MatematikVideo.

2 Comments

Filed under inspiration, lärare

2 Responses to Spärrsvar och Dörröppnare – Det aktiva lyssnandet

  1. Pingback: Jag bloggar och skriver

  2. Cathrine Palmcrantz

    Tänkte på Göran.

    Han kom in i mitt liv i den där perioden när man egentligen borde göra precis allt annat än gå i skolan. Det här var i början på 80-talet och industrialismen som era levde fortfarande och en del valde faktiskt att inte gå gymnasiet alls. Man kunde det på den tiden, nämligen.

    Jag satt i rummet i den gamla sekelskiftesskolan i änden av kyrkallén, förmodligen med en hel flock hockeyspelare omkring mig. Jag gjorde inget men klarade alltid det jag skulle göra, jag var förmodligen rätt uttråkad. Med stor sannolikhet var det också precis nu som jag växte ur min lilla hemstad och det hjälpte liksom inte ens vilken hockeykille som var snyggast den här veckan. Ren och skär transportsträcka till livet, det där som skulle komma sen och som jag ärligt talat inte hade en aning om vad jag ville att det skulle innehålla. För att säga det rent ut: jag var förmodligen ett fullkomligt hopplöst råmaterial om någon händelsevis plötsligt skulle vilja missionera Kunskapens värde; jag klarade mig, behövde inget, visste inte vad jag ville och – här kommer det – förmodligen bara för att jag inte visste vad jag egentligen kunde.

    Han pratade göteborgska, hade väldigt fula glasögon och dålig hy, men när han kom in i rummet var han…där. Han tänkte inte på någonting annat, något han skulle gjort innan eller göra sedan, han var så fullkomligt närvarande med oss i samma stund han kom in genom dörren.

    Han var det för han var intresserad av oss, nyfiken, ständigt. Något jag vill minnas att han så tydligt visade redan första lektionen, och när man möter en ny människa som lugnt och närvarande vill ta reda på vem jag är – jag kände mig sedd och i samma stund ville jag ju visa honom – och nu så här efteråt så förstår jag ju det genialiska i hans upplägg.

    För det är ungefär som att bli uppbjuden av den där otroligt duktiga dansören, som gör att jag plötsligt kan dansa. Han för med små men tydliga signaler och han får mig att känna det som att jag är världens bästa på att dansa. Konstigt, eftersom jag ju mest känner mig som en stel pinne, men med rätt partner borde jag ha priser hemma på hyllan – så bra är jag!

    Så när Göran genom närvaro och uppmärksamhet och genuint intresse, inledde en dialog med oss i klassen, då svarade vi såklart. Och simsalabim hade han hittat en väg mellan sig och oss, en väg han kunde använda även när det gällde överförande av information, av fakta, av uppdrag, och vi ville ju hela tiden hålla den vägen öppen eftersom den ju plötsligt kunde innehålla någonting helt oväntat. Något vi aldrig hade hört talas om förut. Något som kanske inte alltid hade med någonting ämnesmässigt adekvat att göra, men alltid, alltid något vi ville höra.

    Sa jag ”Upplägg”?

    Det lät slugt.

    För jag tror inte att det här egentligen var något han medvetet manipulerade med; jag tror helt enkelt att Göran var så barnsligt och vanvettigt nyfiken på allt i livet och när vi blev inkluderade i det, så blev vi det också!

    Och för mig är det det skolan kan, och skall, göra. Den skall göra mig nyfiken, vetgirig och glupsk på livet och det ständiga lärandet.

    Göran kom in i mitt skolliv egentligen alldeles försent, men tack vare att han över huvud taget gjorde det, hann jag få skärpa på min självbild och med hans hjälp hitta de guldklimpar i intressen, temperament och begåvning, som sedermera kom att bli mitt yrkeshantverk. Jag bytte faktiskt skola i samband med en kille som bodde på annan ort, men hör här: Göran släppte mig inte för det. Jag minns än idag hur vi skrev brev till varandra, man gjorde det på den tiden nämligen, och att det var bland det jag såg fram mot mest: nästa brev från Göran. Han berättade fantastiska sanningar och slutsatser varvade med anekdoter från universitetets vedermödor, typ när han på nätterna försökt få teologistudenter att förstå hur det egentligen låg till med tillvarons verkliga parametrar. Han åkte till Finland och läste finska, ja, det är sant, han gjorde det, trots att mer eller mindre halva Sverige redan var finsktalande – knappast något man gör för det smarta karriärsdraget i det, bara för att han tyckte att det var ett så roligt och häftigt språk.

    Han visade mig hur kunskap var någonting som låg där och väntade på att få göra mitt liv ännu större, ännu rikare, ännu färgstarkare.

    Och aldrig att han dömde, aldrig med mindre än att han lyfte det som var gott och bra så högt, att jag aldrig riktigt märkte när det var något han var mindre nöjd med.

    Jag kom ut från skolan med en snudd på euforisk livslust och en tilltro till min omvärld och min egen förmåga som snuddade till patologisk blåögdhet i kombination med hybris; fantastiska egenskaper som jag tack och lov lyckats bibehålla än idag och som gjort att jag levt och fortfarande lever, ett oerhört gott och givande liv.

    För, än idag är den bästa dagen, den där jag fått lära mig något jag inte hade en susning om så sent som igår.

    Tack Göran.