En tanke och ett tack

Som en kommentar på ett annat Skollyftet-inlägg skrev Cathrine Palmcrantz denna tänkvärda och varma tillbakablick. Ett inlägg som kanske egentligen skulle passa bättre på Lärarhyllningen men som ändå passar väldigt bra på Skollyftet. För vad vore Skollyftet utan alla fantastiska lärare som lyfter sina elever och lärandet?

Tänkte på Göran

Han kom in i mitt liv i den där perioden när man egentligen borde göra precis allt annat än gå i skolan. Det här var i början på 80-talet och industrialismen som era levde fortfarande och en del valde faktiskt att inte gå gymnasiet alls. Man kunde det på den tiden, nämligen.

Jag satt i rummet i den gamla sekelskiftesskolan i änden av kyrkallén, förmodligen med en hel flock hockeyspelare omkring mig. Jag gjorde inget men klarade alltid det jag skulle göra, jag var förmodligen rätt uttråkad. Med stor sannolikhet var det också precis nu som jag växte ur min lilla hemstad och det hjälpte liksom inte ens vilken hockeykille som var snyggast den här veckan. Ren och skär transportsträcka till livet, det där som skulle komma sen och som jag ärligt talat inte hade en aning om vad jag ville att det skulle innehålla. För att säga det rent ut: jag var förmodligen ett fullkomligt hopplöst råmaterial om någon händelsevis plötsligt skulle vilja missionera Kunskapens värde; jag klarade mig, behövde inget, visste inte vad jag ville och – här kommer det – förmodligen bara för att jag inte visste vad jag egentligen kunde.

Han pratade göteborgska, hade väldigt fula glasögon och dålig hy, men när han kom in i rummet var han…där. Han tänkte inte på någonting annat, något han skulle gjort innan eller göra sedan, han var så fullkomligt närvarande med oss i samma stund han kom in genom dörren.

Han var det för han var intresserad av oss, nyfiken, ständigt. Något jag vill minnas att han så tydligt visade redan första lektionen, och när man möter en ny människa som lugnt och närvarande vill ta reda på vem jag är – jag kände mig sedd och i samma stund ville jag ju visa honom – och nu så här efteråt så förstår jag ju det genialiska i hans upplägg.

För det är ungefär som att bli uppbjuden av den där otroligt duktiga dansören, som gör att jag plötsligt kan dansa. Han för med små men tydliga signaler och han får mig att känna det som att jag är världens bästa på att dansa. Konstigt, eftersom jag ju mest känner mig som en stel pinne, men med rätt partner borde jag ha priser hemma på hyllan – så bra är jag!

Så när Göran genom närvaro och uppmärksamhet och genuint intresse, inledde en dialog med oss i klassen, då svarade vi såklart. Och simsalabim hade han hittat en väg mellan sig och oss, en väg han kunde använda även när det gällde överförande av information, av fakta, av uppdrag, och vi ville ju hela tiden hålla den vägen öppen eftersom den ju plötsligt kunde innehålla någonting helt oväntat. Något vi aldrig hade hört talas om förut. Något som kanske inte alltid hade med någonting ämnesmässigt adekvat att göra, men alltid, alltid något vi ville höra.

Sa jag ”Upplägg”?

Det lät slugt.

För jag tror inte att det här egentligen var något han medvetet manipulerade med; jag tror helt enkelt att Göran var så barnsligt och vanvettigt nyfiken på allt i livet och när vi blev inkluderade i det, så blev vi det också!

Och för mig är det det skolan kan, och skall, göra. Den skall göra mig nyfiken, vetgirig och glupsk på livet och det ständiga lärandet.

Göran kom in i mitt skolliv egentligen alldeles försent, men tack vare att han över huvud taget gjorde det, hann jag få skärpa på min självbild och med hans hjälp hitta de guldklimpar i intressen, temperament och begåvning, som sedermera kom att bli mitt yrkeshantverk. Jag bytte faktiskt skola i samband med en kille som bodde på annan ort, men hör här: Göran släppte mig inte för det. Jag minns än idag hur vi skrev brev till varandra, man gjorde det på den tiden nämligen, och att det var bland det jag såg fram mot mest: nästa brev från Göran. Han berättade fantastiska sanningar och slutsatser varvade med anekdoter från universitetets vedermödor, typ när han på nätterna försökt få teologistudenter att förstå hur det egentligen låg till med tillvarons verkliga parametrar. Han åkte till Finland och läste finska, ja, det är sant, han gjorde det, trots att mer eller mindre halva Sverige redan var finsktalande – knappast något man gör för det smarta karriärsdraget i det, bara för att han tyckte att det var ett så roligt och häftigt språk.

Han visade mig hur kunskap var någonting som låg där och väntade på att få göra mitt liv ännu större, ännu rikare, ännu färgstarkare.

Och aldrig att han dömde, aldrig med mindre än att han lyfte det som var gott och bra så högt, att jag aldrig riktigt märkte när det var något han var mindre nöjd med.

Jag kom ut från skolan med en snudd på euforisk livslust och en tilltro till min omvärld och min egen förmåga som snuddade till patologisk blåögdhet i kombination med hybris; fantastiska egenskaper som jag tack och lov lyckats bibehålla än idag och som gjort att jag levt och fortfarande lever, ett oerhört gott och givande liv.

För, än idag är den bästa dagen, den där jag fått lära mig något jag inte hade en susning om så sent som igår.

Tack Göran.

/Cathrine Palmcrantz

2 Comments

Filed under lärare, motivation, Skollyftet

2 Responses to En tanke och ett tack

  1. janlenander

    Tack Göran för att du varit med och lyft läraryrket och tack Cathrine för att du delade med dig.

  2. Susanne Tobiasson

    Så härligt och inspirerande….. Det är ju detta som betyder allt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>