Ansvarstagande människor i en digital samtid

Jag har lite på håll följt Digidel 2013 och deras kampanj för en ökad digital delaktighet i Sverige. Jag har även funderat en del över skolans roll, och ansvar, för att bidra till uppfyllelsen av målet för den digitala agendan: ”Sverige ska vara bäst i världen på att dra nytta av digitaliseringens möjligheter”.

Att skolan har ett ansvar att utbilda framtidens samhällsmedborgare till att bli digitalt delaktiga och att de ska kunna dra nytta av digitaliseringens möjligheter är vi nog alla överens om. Men hur gör vi det när det fortfarande finns ett tämligen stort digitalt utanförskap i skolans värd? Jag tänker t ex på de lärare som, kanske framför allt pedagogiskt och i sin undervisning, står utanför den digitala delaktigheten vilket kan få oanade konsekvenser som vi inte alltid funderar över.

I skolans värld funderar vi mycket på teknik och hur man kan använda sig av olika digitala verktyg och olika digitala medier i sin undervisning. Men räcker det? Igår snappade jag upp en konversation på twitter där Mikael Parknäs citerade Peter Bragner: ”Frågan vi borde ställa är inte hur vi jobbar med digitala läromedel i skolan utan hur jobbar vi med lärandet i skolan i en digitaliserad värld.”

Där har vi kärnfrågan. Lärandet i en digitaliserad värld kräver en lärare som är digitalt delaktig. På fler sätt än att man är digitalt delaktig i sitt privatliv. Men lärandet i en digitaliserad värld kräver även digitalt delaktiga elever som har ansvarstagande digitalt delaktiga föräldrar, vilket tyvärr inte alltid är fallet.

Föräldrar i det digitala utanförskapet

Igår ställde Brit Stakston en fråga på twitter som handlade om hur vi ville bidra till digitaliseringen och då började jag fundera över just  detta med föräldrarna som står utanför den digitala delaktigheten. Vi tänker inte alltid på att det finns många föräldrar som inte har tillgång till datorer, som inte har kompetens att kunna logga in i skolans olika system för att anmäla frånvaro, ta del av individuella utvecklingsplaner och omdömen. Vi har föräldrar som inte använder e-post och som fortfarande vill ha veckobrev på papper hemskickat i barnens ryggsäckar. Vi hör talas om elever som sköter deras föräldrars bankärenden för att föräldrarna inte klarar av internetbankens funktioner och som tycker e-legitimation är omöjligt att använda. Detta kan skapa omvända maktstrukturer i familjen som barn oftast tar mer skada än nytta av. Detta är även anledningen till att barn aldrig ska behöva tolka åt sina föräldrar vid läkarbesök eller på utvecklingssamtal. Föräldrar som dessa finns. Detta är i sig inget större problem för oss i skolans värld, kommunikationen kan vi alltid få att fungera på något sätt, men de är inte digitalt delaktiga. Här funderar jag över om inte skolan kan ta ett större ansvar.

Skolan som utvidgad mötesplats

Jag kan tänka mig skolor där man erbjuder öppna nät för alla. Jag kan tänka mig skolor som ställer datorer och nät till förfogande på eftermiddagar och kvällar för föräldrar som behöver. Jag kan tänka mig att man kan använda skolan som plattform för att fånga upp föräldrar där de redan befinner sig och erbjuda kortare ”kurser” i hur man använder skolans system eller lite information om de sociala medier som deras barn kanske är intresserade av och delaktiga i.

Skulle då skolan kunna hantera detta, skolan som har så fullt upp med allt? Kanske inte. Men vad är det som säger att vi inte kan dra nytta av skolans lokaler och den plattform och samlingsplats skolan trots allt är i vårt samhälle? Det finns andra aktörer i vårt samhälle som vill bidra till en digital delaktighet, nog borde vi kunna samarbeta med SKL, biblioteken, vuxenutbildningen m fl som trots allt strävar mot samma mål?

Föräldrar som abdikerar

I morse läste jag ett viktigt inlägg av Brit Stakston om abdikerande vuxna och vilka konsekvenser det kan få för nätutvecklingen och ungas framtid. Läs det. Abdikerande vuxna är ett stort problem inom många områden som inte behöver beröra digital delaktighet. Abdikerande föräldrar är något som vi i skolan ofta märker av och som ofta skapar svårigheter för barnen både i skolan och som framtida samhällsmedborgare. Anledningarna till att föräldrar abdikerar är många, det kan handla om psykisk ohälsa, att man arbetar för mycket eller att man känner sig maktlös inför sina barn och det omgivande samhället

Jag har i mitt yrke som lärare för nyanlända elever mött otaliga föräldrar som anser sig tappat all auktoritet som föräldrar när de flyttat till Sverige. Deras sätt att uppfostra barn är helt plötsligt fel (och kanske till och med olagligt). Det svenska samhället är snabba med att berätta vad som inte är tillåtet men vi förklarar mer sällan hur vi gör i stället. Föräldrarna vågar inte be om hjälp för de ”vet att då tar socialen deras barn” och de vågar inte ställa krav på sina barn eftersom föräldrarna dels inte har redskapen till hur och eftersom barnen, som vet sina rättigheter, hotar med att ”ringa till BRIS”.

Tar skolan ett uppfostransansvar?

Om man som förälder känner sig maktlös och dessutom har en väldigt sviktande självkänsla finns det en enkel väg att gå. Mer eller mindre omedvetet lämnar man över sitt föräldraansvar till samhället som trots allt signalerat att samhället vet bäst. Skolan får ta ett stort uppfostringsansvar som skolan inte har bett om som inte egentligen tillhör skolans fostransuppdrag. Barn trotsar som bekant där de är mest trygga och för många barn är skolan den enda trygga miljö som erbjuds. Skolan erbjuder de livsviktiga gränser som alla barn och ungdomar måste tänja och brottas mot för att utvecklas. Får/kan man inte trotsa hemma kommer man troligtvis att trotsa i skolan. Men, och detta är ett viktigt men. Skolan kan aldrig ersätta föräldraskapet. För att ett barn ska växa och utvecklas krävs ovillkorlig kärlek och det kan aldrig en institution som skolan ge och därför skjuter vi oss själva i foten när samhället övertar ”föräldraskapet” från de abdikerade föräldrarna. Vi måste i stället kliva in och stötta föräldrarna i ett tidigt skede på fler sätt än som sker idag.

Ansvarstagande vuxna i en digital samtid

Varför är detta viktigt att ta upp i sammanhanget om en digital agenda och digital delaktighet? Jo, det handlar om det som Brit Stakston avslutade sitt inlägg med i morse, att vi alla måste vara ansvarstagande vuxna i en digital samtid. Vi kan inte låta barn och ungdomar leva ensamma i en egen värld oavsett om vi pratar en ”nätvärld” eller inte.

Således måste vi alla fundera över vilket ansvar vi kan ta som människor i en digital samtid. Eftersom jag verkar i skolans värld är funderingarna kring skolans ansvar viktiga för mig och jag börjar mer och mer inse att problematiken vi ser med vuxna och föräldrar som abdikerar och lämnar barnen ensamma i ”nätvärlden” egentligen inte är en ny problematik. Inte ny men ändå högst påtaglig och aktuell om än på ett nytt sätt i en ny digital miljö. Jag väljer att citera Brit Stakston som avslutning för hon sätter fingret på något vi verkligen måste ta tag i. Digitaliseringen som en del av värdegrundsarbetet i skolan och något som måste genomsyra varje led av undervisningen:

Och ingen diskuterar det akuta i att se fånga upp digitaliseringen i värdegrundsarbetet i skolan. Svårare än så är det inte. Om vi bara tar tag i det nu. Det är då vi ger redskap för både unga och vuxna att foga samman det som sker. En möjlighet att ta tag i de verkliga problemen som råkar gestaltas på nätet men i grunden ofta handlar om något helt annat än nätet i sig.

Det blir tydligt igen att digitaliseringen handlar om så mycket mer än läsplattor i skolan. Och ändå är det alltid där vi hamnar i tekniken. Inte om digitalisering och värdegrundsarbetet. Genomsyrat i varje led av undervisningen. På köpet skulle man därmed också bidra till innanförskapet i stort för den digitala samhällsutveckling som sker. Även för de vuxna som ännu känner ett utanförskap. De måste bara förstå att det inte handlar om teknik. Det handlar om att vara förälder. Eller lärare. Helt enkelt människa i en digital samtid.

/Anna Kaya

1 Comment

Filed under Digitalisering, Skolutveckling

One Response to Ansvarstagande människor i en digital samtid

  1. Inger Rova

    Viktigt att prata om. En elev i min klass känner sig utsatt när vi har kalender, planering, omdömen digitalt. Skolan tillhandahåller ej datorer och flera i min 8:a saknar dator hemma. Alla bor inte nära biblioteket.

Kommentera