IUP och tillit

Det har nog inte undgått någon att regeringen har aviserat ett avskaffande av skriftliga individuella utvecklingsplaner inkl omdömen för årskurs 6-9. I förslaget ligger även en förändring för åk 1-5, nämligen att IUP ska finnas kvar men endast en gång/läsår i stället för en gång/termin som vi har nu. När jag läste pressmeddelandet började mina tankar mala och jag valde att inte tänka högt tillsammans med mina kollegor i det utvidgade kollegiet förrän lite senare på kvällen då jag twittrade ut följande:

Exakt så kändes det.

Administrativ börda

Jag vet att allt detta med IUP och alla skriftliga omdömen har skapat en ohållbar arbetssituation för många och att det är ett otroligt stort antal lärare som har gått på knäna när det gäller dokumentationskraven. Jag vet även att många föräldrar mer eller mindre har drunknat i information om deras barns utveckling, information som många inte ens har kunnat förstå eller ta till sig. Jag vet även att många tycker att de skriftliga omdömena inte har fyllt den formativa funktion som man kanske hade tänkt sig. Att arbetet därför har känts meningslöst och mer som en ”ryggen-fri-dokumentation” än ett verktyg för att underlätta och synliggöra lärandeprocessen. Jag vet också att lärares arbetsuppgifter måste ses över och att vi måste göra rätt saker. Det vill säga sådant som utvecklar vår undervisning och påverkar våra elevers lärande i rätt riktning.

Allt detta vet jag. Ändå gnager en oro (vilket ni som följer mig på twitter kunde ta del av igår). En oro som kan visa sig vara helt obefogad och totalt onödig. Hoppas jag.

Tillit

I stället för att gräva ner mig i min oro och mina farhågor lämnar jag nu gårdagens tweets bakom mig och fokuserar på framtiden. Ett ord som vuxit sig starkare och starkare sedan jag läste pressmeddelandet är ordet tillit. Jag tänker på ordet i den bemärkelse som Fredrik Svensson pratade om begreppet i URs tv-program om rektors ledarskap, ett ord som stavas lika från båda håll och med en innebörd som handlar om att man faktiskt måste lita på varandra från båda håll.

Tillit. Jag tänker att regeringen med gårdagens pressmeddelande gör något som vi saknat och efterfrågat under en väldigt lång tid. De visar lärarkåren tillit. Ett avskaffande av IUP behöver inte betyda att regeringen bäddar för betyg i åk 4 eller ett större fokus på summativa bedömningar som inte leder lärandet framåt. Ett avskaffande av IUP kan även betyda att regeringen till slut säger till oss lärare:

Vi litar på er. Ni vet vad ni gör och varför, för ni är professionella. Det är ni lärare som vet hur ni ska utveckla lärandet och det är ni lärare som vet hur ni ska kommunicera detta med elever och vårdnadshavare. Det är ni lärare som äger redskapen och kunskapen att utveckla, utvärdera och analysera er egen undervisning. Ni vet bäst. Vi litar på er!

Tillit. Det värmer och känns skönt. Någon litar på mig. Någon vet att jag gör ett bra jobb och litar på att jag vet varför jag gör som jag gör. Men tillit stavas likadant från båda håll och därför måste även jag lita på att mina politiker, min huvudman och min chef vet vad de gör och varför. Jag måste lita på att de vill väl och att de fattar rätt beslut. Därför bestämmer jag mig för att känna tillit.

Jag litar på att vi, lärarkåren som kollektiv och skolan som helhet, kan ta vårt ansvar och synliggöra de, för elevernas lärande, så livsviktiga formativa processerna. Att prata om lärande, utveckling och lärprocesser handlar inte om IUP och omdömen en gång/termin, det handlar om vad vi ständigt gör i och runt vår undervisning. Det som vi nu kallar för bedömning för lärande är inte något nytt, det är det som vi kallat för god undervisning förut. Det nya är att vi har synliggjort vad det egentligen är vi gör och varför. Vi har satt ord på processer och handlingar som utvecklar elevernas lärande och detta utvecklingsarbete kommer inte avstanna för att kravet på skriftliga IUP:er avskaffas. Vi är bättre än så. Vi är mer professionella än så. Vi är lärare.

Frihet under ansvar

Lärare har ett stort ansvar. Ett ansvar som nu blir något större och som även inbegriper en slags frihet under ansvar. Där behövs tillit. Vi måste lita på varandra och på oss själva. Vi kan det här. Vi kan bedömning. Vi kan lärande. Och framför allt, vi kan undervisa. Ni gör rätt när ni litar på oss och vi ska inte göra er besvikna. Tillsammans är vi många och tillsammans besitter vi lärare en enorm erfarenhet och kunskap. Tillsammans kan vi utveckla skolan, undervisningen och ”bedömning i lärandets tjänst”. För varje elevs skull. För Sveriges framtids skull. Vi kommer att stötta och lyfta varandra på vägen för att vi litar på varandras kompetens och för att vi växer av att veta att samhället litar på oss.

Tillit och höga förväntningar. Visst är det en god, stabil grund att bygga skolutveckling på?

/Anna Kaya

Vad tänker du om detta med avskaffandet av IUP för åk 6-9? Vilka farhågor har du? Vilka utvecklingsmöjligheter ser du? Ikväll (torsdag 7/2-13) pratar vi om dessa frågor i #skolchatt på twitter kl 20-21- Välkomna att delta!

18 Comments

Filed under Skolutveckling

18 Responses to IUP och tillit

  1. Härligt inlägg!

    Förslaget visar tillit och vi lärare ska utnyttja det för att bli ännu bättre på att ge föräldrar och elever den återkoppling om elevens prestationer som är viktigast. Vi ska inte skrota väl fungerande IT verktyg för återkoppling eller bra rutiner för att ge det fler gånger om året. Vi får däremot själva möjligheten att välja bort det som ger lite valuta för tidsinsatsen, välja bort det dåliga.

    Oavsett vår inställning till ministern ska vi tolka förslaget på det konstruktiva sättet, något avsett för elevens bästa. Det är så vi öppnar möjligheter för både oss själva och eleverna. Ett skollyft.

  2. Det finns säkert de som kan arbeta formativt på ett alldeles utmärkt sätt utan IUP. Problemet är att jag inte kan se det formativa arbetet hos alldeles för många och de är inte heller villiga att diskutera alternativa sätt att arbeta formativt utan IUP. Jag gillar inte att man genom att behålla betyg och ta bort IUP pekar på att den summativa bedömningen är viktigare än den formativa.
    Ärligt talat så hade jag hellre sett att man behållt IUP på högstadiet också och tagit bort betygen istället. IUP som är levande och har korta o greppbara mål är bättre än betyg. BFL med formativ bedömning och med hjälp av IUP fungerar utmärkt.
    IUP en gång per år blir knappast formativt. De lärare på min skola som glädjer sig över att IUP endast blir ålagt en gång per år har inga andra formativa verktyg att använda sig av. När vi har försökt utforma ett bra sätt att arbeta med IUP har vi haft en (liten men ändå) diskussion om formativ bedömning. Nu är de beredda att glömma den diskussionen och återgå till att enbart prata om kunskapsutveckling med eleverna på utvecklingssamtalet. Det tycker jag att gå flera steg tillbaka och jag tror inte att lärarna på min skola är ensamma om att resonera på det sättet.
    Det finns bra och dåliga sätt att arbeta med IUP. Om man sätter sig på tvären och vägrar hitta ett fungerande sätt att arbeta med IUP och dessutom förmedlar till sina elever hur onödigt det är med IUP – då blir det inte heller ett bra verktyg. Vi arbetar efter olika system, men att skriva IUP behöver inte vara betungande. Mina elever har bra mycket bättre koll på sin kunskapsinlärning efter att jag kontinuerligt och aktivt började arbeta med IUP.
    Så här jobbar jag (även om systemet är något mer utvecklat nu):
    http://kilskrift.blogspot.se/2012/08/traningskort.html

    • Ja, Karin… Mina farhågor har väl handlat om ungefär det du sätter ord på men jag hoppas och tror att lärare använder sig av ett formativt förhållningssätt och använder formativa verktyg i högre grad än vad som verkar vara fallet i dina exempel.

      En viktig fråga i sammanhanget är om de lärarkollegor du syftar på verkligen skulle utveckla sitt formativa förhållningssätt genom ett fortsatt ”IUP-tvång” eller om de skulle fortsätta att skriva x antal omdömen som inte betyder något för elevernas lärande? Det är ju trots allt inte kvaliteten på IUPn och omdömena som gör skillnad, det är ju hur kunskapen omsätts i praktiken, i undervisningen, som gör underverk.

      Jag tycker Björn Kindenberg skriver ner intressanta tankar: http://bjornkindenberg.tumblr.com/post/42493310330/lost-fran-skriftliga-omdomen-inte-omdomeslos och så även Peter Bragner: http://www.newsmill.se/node/49038 För egentligen handlar det ju om ett förhållningssätt, att bedriva en undervisning som med hjälp av ”bedömning för lärande”, eller vad man nu vill kalla det, hjälper eleven att få syn på vad hen kan och befinner sig, vart hen är på väg och hur hen ska komma dit. Omdömena och IUPn i sig gör inte detta jobb åt oss även om du och jag tycker att det underlättar vårt arbete med att synliggöra processerna för eleverna och deras vårdnadshavare.

      Omdömena är i sig summativa och den framåtsyftande delen av IUPn kommer fortfarande att fylla en stor funktion. Att vi på något sätt arbetar formativt och formar vår undervisning utifrån elevernas behov och förutsättningar kommer fortfarande att krävas av oss. IUP-tvång eller inte.

      De farhågor som du beskriver låter nästan som tjänstefel och blir då en viktig fråga för en skolledning att ta tag i. Men även en fråga för oss kollegor för jag är tämligen säker på att vi måste ha tillit till varandra om vi ska lyckas med detta. Att en kollega inte har några andra formativa verktyg än att författa en IUP en gång om året verkar osannolikt (Går det ens att bedriva undervisning utan att forma sin undervisning utifrån den elevgrupp man har?) och jag känner inte riktigt igen det.

      Det som jag dock kan känna igen är pedagogiska samtal som handlar mer om ”görandet” än ”lärandet” dvs att det fortfarande förekommer att man beskriver elevernas kunskapsutveckling i form av vad eleven har gjort och inte vilka förmågor hen har utvecklat. Detta går dock relativt lätt att sätta fokus på genom att vi ser till att vi för pedagogiska samtal som utgår ifrån förmågorna när vi planerar i arbetslagen, när vi utvärderar resultat etc.

      Sedan är det ju så att du och jag och alla andra som verkligen inser vikten av pedagogisk dokumentation och vikten av att synliggöra lärandeprocessen hos eleverna, kommer att fortsätta med detta. Vi kanske hittar nya sätt att kommunicera detta med hemmen men vi kommer inte sluta arbeta formativt, så att säga. Frågan är vad ”de andra” gör och hur många ”de andra” är. Kanske är de inte alls många? Kanske arbetar de formativt på ett sätt som inte passar in i en IUP-mall?

      Hur som helst är det viktiga frågor att tänka och fundera kring. Ses vi på #skolchatt ikväll, Karin? Hoppas det!

    • men Karin hela din kommentar visar på bristande tillit till att lärare gör sitt bästa för eleverna. Den skulle till och med kunna användas för att svartmåla lärarkåren. ”Hör vad en lärare säger om sina kollegor”.

      Dessutom så kommer inte administration åt lärare som gör ett dåligt jobb, den blir bara en täckmantel för professionella IUP-skribenter när ingen sen kollar att elevens prestationsökning var sann. Det blir bara fler som gör ett dåligt jobb med eleven när de ger upp i ett administrativt träsk.

  3. Jag förstår vad du skriver Anna, men jag har en helt annan erfarenhet av arbetet med IUP. Jag har tyvärr en hel del kollegor som jag tror kommer tappa en hel del av det formativa arbetet. Visst går det att undervisa icke-formativt. Bra blir det inte däremot inte.

    Vad vi nog också behöver vara medvetna om är att IUP ser VÄLDIGT olika ut på olika skolor, både i omfattning och hur den integreras i det dagliga arbetet. Arbetsbördan och nyttan av IUP i sin nuvarande form kan nog därför variera väldigt(!) stort. Att döma ut det eller omfamna det på alla skolor under dom omständigheterna är nog inte helt lätt.

    Dessutom har jag förstått att det på många skolor nära på sätts likhetstecken mellan IUP och skriftlig information. För mig är det inte samma sak. För mig är den skriftliga informationen en summativ och alldeles för omfattande dokumentation. IUP är däremot en hjälp i mitt formativa bedömningsarbete. Jag tycker fortfarande att man sänder fel signaler genom att ta bort IUP. Tar man däremot bort den skriftliga bedömningen eller betyg så är jag med. Det är nämligen ett stort, betungande och alldeles för summativt arbete.

    Med den här tanken funderar jag på om ämnet egentligen går att diskutera på #skolchatt eftersom vi har helt olika ingångsvinklar.

    • De lärare som minskar den formativa delen i sin undervisning pga borttagen IUP kan det inte vara så att de gör andra saker som är bra för elevens lärande. Spännande utmaningar, kreativa lektionsupplägg, sköna berättelser, roliga grupparbeten. Det finns väl inte bara ett sätt att undervisa?

    • Hej Karin!

      Det var en intressant #skolchatt igår och jag förstår nu vad du lägger in i begreppet IUP. Mycket av den elevdelaktighet, konkretisering och formulering av individuella mål i en individuell planering etc som du beskriver som ert IUP-arbete är sådant som jag räknar in i ”den ordinarie undervisningen” och inte som något som enbart är ”IUP”.

      Det föredömliga arbete som du beskriver är ingenting som kommer att försvinna bara för att den skriftliga IUPn försvinner. Jag väljer att kopiera in några Lgr 11-citat för att exemplifiera vad jag menar när jag skriver att detta handlar om undervisning och inte ”IUP”:

      Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper.

      Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.

      Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har. Att den enskilda skolan är tydlig i fråga om mål, innehåll och arbetsformer är en förutsättning för elevers och vårdnadshavares rätt till inflytande och påverkan.

      Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar.

      De demokratiska principerna att kunna påverka, ta ansvar och vara delaktig ska omfatta alla elever. Elever ska ges inflytande över utbildningen.

      Läraren ska utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan. Läraren ska tillsammans med eleverna planera och utvärdera undervisningen.

      Läraren ska samverka med och fortlöpande informera föräldrarna om elevens skolsituation, trivsel och kunskapsutveckling

      Det arbete du beskriver handlar om vårt uppdrag som lärare. Jag tror inte att Lgr 11-formuleringarna som jag citerat ovan kommer att försvinna för att kravet på skriftlig IUP försvinner. Det är viktiga delar på samma sätt som det arbete du beskriver är oerhört viktigt (och säkerligen har en oerhört stor effekt på elevernas lärande!). Men det är inte den delen som regeringen vill avskaffa när de vill avskaffa IUP (enligt min tolkning).

      Vad är då IUP enligt de allmänna råd som vi har idag?

      De allmänna råden om den skriftliga individuella utvecklingsplanen utgår från följande bestämmelser:

      Enligt 10 kap. 13 § skollagen ska läraren vid utvecklingssamtalet
      i en skriftlig individuell utvecklingsplan
      1. ge omdömen om elevens kunskapsutveckling i förhållande
      till kunskapskraven i de ämnen som eleven får undervisning
      i, och
      2. sammanfatta vilka insatser som behövs för att eleven ska nå
      kunskapskraven och i övrigt utvecklas så långt som möjligt
      inom ramen för läroplanen.

      Den skriftliga individuella utvecklingsplanen får även innehålla omdömen om elevens utveckling i övrigt inom ramen för
      läroplanen, om rektorn beslutar det. Överenskommelser mellan läraren, eleven och elevens vårdnadshavare vid utvecklingssamtalet ska alltid dokumenteras i utvecklingsplanen. Rektorn beslutar om utformningen av sådan skriftlig information som ges i utvecklingsplanen.

      Troligtvis är det så att omdömesskrivandet i alla ämnen inte fyller den funktion som tanken var. Det blir en pappersprodukt som ingen, varken elev eller vårdnadshavare, orkar sätta sig in i. Att skriva en framåtsyftande planering en gång per termin ger kanske inte heller den effekt man eftersträvar. Det håller du säkert med om eftersom jag tyckte du beskrev att ni arbetar med era IUP:er minst en gång i veckan?

      Om vi vet att det krävs kortsiktiga mål (för de yngre eleverna iaf) och att man ständigt konkretiserar, förtydligar och exemplifierar dessa mål så förstår man ganska snabbt att effekterna av att utforma en IUP under ett utvecklingssamtal en gång/termin inte blir speciellt stora på elevernas utveckling. Alltså blir den skriftliga IUPn med sina omdömen lätt en betungande pappersprodukt som kostar mer än den smakar.

      Men, det betyder inte att det arbetssätt du beskriver ska tas bort. Det betyder bara att det är just ett sådant formativt förhållningssätt som vi alla behöver utveckla och det hittar jag massor av stöd för i vår läroplan. För mig handlar detta mer om Lgr 11 och vårt undervisningsuppdrag som helhet än vad det handlar om utvecklingssamtalet och IUP, som bara är en del av vårt uppdrag. En del som blivit betungande pga all dokumentation som (tror jag) inte ger samma god effekter på lärandet som ett arbetssätt som ditt gör.

      Förstår du skillnaden på fokus som jag försöker lyfta fram? Vi ska fokusera på att utveckla vår undervisning och det är just det som jag tänker och tror att regeringen vill att vi ska göra när de avskaffar den skriftliga IUPn för åk 6-9. Fokusera på undervisning som ger effekt på lärandet i stället för att lägga tid på att författa omdömen och planer som inte ger någon större effekt.

      Världens längsta kommentar men det är som du skrev igår. Vi jämför äpplen och päron och det kan vara viktigt att tydliggöra så man inte pratar om och förbi varandra. :)

  4. Tillit – vackert ord, aldrig tänkt på att det är en palindrom (eller ett??)!

    Har haft stor glädje av kvällens skolchatt och jag hoppas att Karins arbetssätt kan få spridning, likväl som Annas tillitskänsla kan få detsamma. För jag tror att skolvärlden kan behöva bli betrodda – det kanske gör att det blir mer fokus på elevernas utveckling och lärande. Så kan vi skippa alla tröttsamma (ursäkta mig) diskussioner om den övermäktiga dokumentationsbördan som bara tar tid tid tid. Att lägga så många negativa begrepp till dokumentation gör definitivt inte att syftet med dokumentationen lyser igenom, tvärt om. Och då blir det nog pannkaka på många ställen.

    Hoppas och vill att detta ger något gott – håller alla tummar jag har!
    /Helena, samordningsgruppen Barnverket

  5. Härligt inlägg Anna, en aspekt jag inte tänkt på så tydligt tidigare i detta, men som nu blev så tydlig, så tydlig. Självklart måste vi se det så – och då är det en väldigt, väldigt viktig signal som skickas. Förhoppningsvis blir den till en ny trend där vi tar steg bort från ett granskningssamhälle för att istället gå mot mer bildning, tillit, motivation och lärande, istället för allt mer administration och dokumentation i syfte ”ryggen fri” istället för lärande.

    Jag tror inte det slopade kravet kommer göra att lärare som idag arbetar allt mer formativt avstannar det arbetet. Jag tror inte heller dagens krav gjort så stor skillnad på de som inte gjort det – vackra ord i en IUP kan man skriva oavsett hur man arbetar.

    Så jag tror detta blir bra, vi lärare måste förstås visa att vi också förtjänar denna TILLIT. Det är ju när vi förvaltar den väl som vi också kan få den status och lön som vi i så fall förtjänar.

  6. Anna Kern

    Många har skrivit kloka kommentarer, men för mig handlar förslaget om att skolan får förtroende att bedriva undervisning. Mycket av den administration som produceras idag är helt verkningslös. Det är ”fylla i”-uppgifter, när det skulle handla om slutsatser utifrån en genomtänkt analys.

    Att skriva enkelt är svårt, att kommunicera i skrift är alltid en reduktion av ett komplext sammanhang. Jag vill förorda att varje skola enligt skolagen har ett bra stöd i att utveckla sin pedagogik och sin förmåga att kommunicera skolans uppdrag och syfte.

    Innan man ens kommer till administration så måste man ha tänkt klart. Det går inte att tvinga in organisationer i ett systemtänk, om inte tänket kommit först.

    Att önska sig välformulerade och realistiska individuella utvecklingsplaner och genomtänkta och framåtsyftande skriftliga omdömen är en sak. Många lärare är duktiga på det, men fungerar kanske inte lika bra i praktiken, i mötet med eleverna. Det kan också vara precis tvärtom. Lärare som inte så tydligt i skrift fångar vad de vill förmedla, men som ändå är magiska i sin undervisning.

    Jag hoppas att det nya förslaget gör att varje skola under motsvarande tid som det tar att skriva 400 skriftliga omdömen, eller att hålla 25 utvecklingssamtal, verkligen sätter sig in i vad lärande är för dem. Hur just den enskilda skolan bäst möter eleverna utifrån elevernas och organisationens förutsättningar.

    Jag känner mig upplyft av all den extra tid som lärare nu får att verkligen ta sitt professionella ansvar. Och jag tror på lärarna. Jag är övertygad om att lärare idag klarar detta alldeles utmärkt. Varför skulle de inte det?

    • ”Förtroende att bedriva undervisning”, härlig formulering, på pricken. Regelstyrning som IUP varit en del av visar bristande tillit och det är inte något vi lärare förtjänat. Det finns dåliga lärare men för det första är de en liten minoritet och för det andra når man dem inte med generella åtgärder. Det krävs istället handlingskraft hos skolledning.

      Det andra jag tycker om är att du lyfter att lärare kan vara bra på olika sätt och att försöka tvinga in alla i en viss formativ mall det kommer bara försämra.

      • Ser en fara i att använda begrepp som ”förtjänat” för det sätter lärarkåren i en slags offerposition, som jag varken tycker ni hör hemma i, men ännu mer tror är direkt ”skadlig” för er ”sak/cause” sas.

        Att det däremot är ofentligt viktigt, ja, nästan helt & hållet avgörande, med handlingskraftiga skolledningar – där är jag med dig 100% Jan!
        Dessutom tror jag oxå det finns stora risken i att skapa EN mall/system som alla ska in i, e-som lärare är olika. Problemet är ju att eleverna är lika olika och det är trots allt så att skolsystemet av idag i princip (ja, generaliserar lite, men inte alltför mycket) försöker tvinga in alla elever i en o samma mall. Varför skulle det inte vara ok för lärarna, men ok för eleverna?!

        • Jag vill ju inte gärna sätta oss i lärare i en offerposition men jag tror nog att en hel del angrepp på lärare varit oförtjänta och att vi inte ska som offer stå och ta emot detta. Gösta Brodin från Åstorp må han brinna i helvetet! Det är dags med lite ilska mot dumheter riktade mot lärarkåren, även från er utanför denna.

          Jag hävdar att handlingskraftiga skolledningar är lyssnande skolledningar som arbetar med sina medarbetare och använder deras idéer för då blir mycket gjort!

          Det är självklarheter att tolerans för olikheter hos lärare ska vara ett sätt att möta olikheter hos eleverna och jag brukar säga ”Att lärare är olika ger skolan kraft”. Skolsystemet tvingar in alla elever i för mycket av en likartad mall och det är skönt att veta att det är de dagliga strävandena hos mängder av lärare som gör att vi har en skola som en stor majoritet av ungdomarna faktiskt är ganska nöjda med.

          • Tror som du att det finns lärarangrepp som ni definitivt inte varit förtjänta av (gillar faktiskt inte angrepp alls!), men att använda ord som i läsaren/mottagarens ögon målar bilden av offer tror jag inte gagnar er sak alls.

            Men JAAAAA, jag säger ju det, det är GIVET att både skolpersonal OCH vi utanför, dvs föräldrar t ex, krokar arm, det är ju vad jag skrikit mig blå för i flera års tid nu! Därav mitt Föräldratyck: http://foraldratycket.wordpress.com/2012/09/12/foraldratycket-4-helena-roth/

            För att det ska ske krävs dock, precis som du sagt tidigare, att skolpersonal vågar kliva fram, vågar sätta ord på er verklighet, utifrån ett språk som gör att föräldrar vill drämma näven i bordet o göra gemensam sak med er, för barnens/ungdomarnas skull!

            För precis som det finns mga elever som, i stor utsträckning tack vare fenomenala pedagoger osv, trivs & klarar skolan väl, finns alltför mga som INTE platsar, som faller utanför, och där ni som lärare inte klarar att trolla med knäna ytterligare för att dessa ska omfamnas av systemet. Så systemet behöver ju bli flerfaldigt även det!

            (Kul att vi är så rysligt ense för en gångs skull! ;-) )

  7. Du säger det vi andra tänker men inte kan formulera i ord!

  8. Pingback: Tillit, förtroende, leverans? « Välkommen till verkligheten

  9. Pingback: Lördagslänkar : Jävla skitsystem!