”Jag har ingen aning om vad ett gram är!”

(Flicka, 10 år, åk 3)

Fredag, 8 mars 2013

Egentligen skulle jag ägna denna fredag kväll åt att sy klart en tröja och sedan mysa med sambon och kolla på en film, efter att barnen hade lagt sig.

Men just idag finns det viktigare saker att tänka på. Och det är dem jag känner att jag bara måste skriva om. Jag är engelskalärare och jobbar lite ibland också som matteresurs med en liten grupp barn från åk 3. Idag, som alla fredagar mellan kl.9 och 10, arbetade jag med den här gruppen.

Vi skulle jobba med enheter för att det är just det de håller på med nu, i boken ”Svikten”.

Väga skulle vi göra, eller rättare sagt, åtminstone gå igenom kapitlet i boken. Jag tog med olika matvaror hemifrån som vägde olika mycket och la allt på bordet tillsammans med en våg och små vikter i en ask.

Barnen kastade sig på alla saker och kunde inte heller släppa vikterna. De var så absorberade av alla saker och vikterna att de hade svårt att lyssna på mina instruktioner. Jag glömde boken på en gång för att jag märkte att det var mycket annat som de behövde hålla på med först. Lek? Laboration?

Sedan kommer jag med uppgifterna (men fortfarande finns det två barn som har det väldigt svårt att släppa vikterna):

  1. Ta en sak i taget och känn hur tung den är och jämför med de andra sakerna
  2. Lägg alla saker i ordning: från den lättaste till den tyngsta

Inget problem här. Alla hänger med (förutom de två ovan nämnde barn). Sådant gör man mycket på förskolan och i förskoleklass.

  1. Nu ska vi se om det stämmer. Vi använder vågen.

Alla vet precis hur de ska göra. Ordningen stämmer till en viss del och de rättar till det som placerades på fel plats. Brevet är lättast, sedan mandarinen, följd av krossad tomat…. Och till sist, ett paket strösocker.

  1. Vi väger brevet. Det väger 11g.
  2. Vi uppskattar vikten på mandarinen.

Här börjar svårigheterna. Och nu utbrister en flicka: ”Jag har ingen aning om vad ett gram är!”.

Det var det ärliga och allvarliga sättet hon sa det på som gjorde det! Som gjorde att jag förstod allvaret med situationen. Som gjorde att jag faktiskt blev ledsen av verkligheten framför mig. Inte att barnen inte kunde det här utan med förvåning över hur detta kunde ha hänt! Att barn i åk 3 inte har någon aning om vad ett gram är. Sedan förklarar de andra att de aldrig har arbetat så här. De har inte fått känna, tänka, väga, jämföra, och att det här faktiskt är jätteroligt!

Nu får alla hålla i 1 gramsvikt. Sedan får alla hålla i mandarinen.

Mandarinen uppskattas då väga runt, 3, 4, 5 g. Har de redan glömt att brevet vägde 11 g? Och att mandarinen var tyngre än brevet? Har de inte förstått sambandet? Vi tog det igen, långsamt, från hur mycket brevet vägde tills de äntligen – förhoppningsvis – förstod att så kunde det inte vara. Vi väger sedan mandarinen och barnen ser att den väger runt 50 g. Barnen blev förvånade över att den vägde så mycket.

Jag vet att barn hinner glömma mycket över sommarlovet och många kanske inte komma ihåg det de gjorde för en vecka sedan. Men måste vi inte se till att barn få uppleva matte på ett sätt som de förstår? Det pratas och skrivs om matematik som kommunikationsämne, vilket jag håller helt med. Men matematik ska också vara ett upplevelseämne så att alla få chans att utveckla en inre förståelse av begreppen.

Jag skriver allt detta, på en fredag kväll, inte som kritik till barnens tidigare lärare och inte till någon lärare alls. Detta var bara en iakttagelse jag gjorde, några få dagar innan de ska skriva nationella provet och som blev en tankeställare om hela skolsystemet. Jag är orolig.

Jag sa till barnen då att jag tycker att skoldagen kanske skulle vara lite längre, så att vi verkligen hinner arbeta länge med det vi behöver, tills alla verkligen har förstått alla begrepp. Och de verkade faktiskt inse att det är mycket de inte hinner med, många frågor de inte hinner ställa; mycket (pedagogisk) lek de inte hinner leka.

Egentligen tycker jag inte att de barnen jag berättar om här behöver träna mer på matte. Jag tycker istället att de inte fick det de behövde tidigare i skolan. Man hinner inte; vi måste jobba vidare med annat i boken; det finns mycket kvar att gå igenom.

I åk 3 har många barn inte arbetat färdigt med att hålla i saker och använda riktiga föremål för att få en djup förståelse av olika matematiska begrepp. Hur ska vi hinna med det?

/Barbara Pelicano Soeiro

Grundskollärare

7 Comments

Filed under Matematik, Skolutveckling

7 Responses to ”Jag har ingen aning om vad ett gram är!”

  1. Kalasbra sammanfattat.

    Jag har haft liknande tankar, men från gymnasiematten, när elever som läser sin andra kurs inte kan hantera negativa tal. Kanske ligger lösningen i det du säger – att matte också måste vara ett upplevelseämne.

    Och alldeles säkert ligger mycket av svaret i din sista fråga: Hur ska vi hinna med?

    • Tack Johan! Gick nu och läste ”Ett nödvändigt förslag” i din blogg och vad många likheter det finns med det som händer redan på grundskolenivå. Förändringarna kommer inte, tror jag, bara för att man börjar sätta betyg tidigare. Jag tror att hela skolstruktur behöver ses över.

  2. Vi måste hinna med det här med att barn får uppleva matematik, se exempel känna tyngder, farter, krafter, mäta volymer osv. och då hävdar jag att det här inte är ett snabbt avklarat moment i tex åk 2. Det här bör återkomma i olika skepnader väldigt länge, även gymnasieungdomarna har kvar lite av behovet.

    Matematik är egentligen lätt för alla, mänskliga hjärna passar för matte men ämnet bygger vidare, kunskaper kräver förkunskaper och då handlar det också om att känna, ta på och jämföra. Tittar vi på inlärt så tjänar vi tid på att låta eleverna använda alla sina sinnen och ges tid att verkligen få känna på det som sen blir matematik.

    • Tack Jan för din kommentar. Jag förstår precis det du säger om hur gymnasieungdomarna har fortfarande behovet av matteupplevelser. Jag tror att jag själv var en sådan ungdom när jag gick gymnasiet. Därför är det så viktigt att se till att de behoven blir tillfredsställde så tidigt som möjligt.

  3. Theres

    Bra inlägg. Nog är det så att man glömmer bort upplevelsen. Ska genast börja tänka mer på den, tack vare dig!
    /Theres

  4. Pingback: PedagogPub och Twitter « Välkommen till verkligheten

Kommentera