Den eviga skoldebatten

Missförstå mig rätt, jag älskar att debattera skolfrågor och jag uppskattar när skolfrågor får ta plats i traditionella medier men ibland funderar jag över om vi någonsin kommer framåt i skoldebatten.

Just ni är det DN som granskar skolan och för två år sedan var det på DN kultur som skolan granskades. Den gången av Zaremba under samlingsnamnet Hem till skolan och lärarens (bristande) undervisning stod i fokus i en del artiklar. Som av en händelse (?) hade Björklund månaden innan börjat efterfråga mer katederundervisning och det mullrade i lärarledet.

#merkateder

En intensiv diskussion och en spännande debatt inleddes på sociala medier, på twitter under taggen #merkateder (läs mer på #merkateder på Wikipedia). Vi var långt ifrån överens och det var väl antagligen just det som gjorde diskussionen så långlivad och givande. Fler och fler skolmänniskor hittade till Twitter och skolfrågorna blomstrade och diskussionerna initierades av oss själva.

Mitt i all denna #merkateder-debatt väljer Aftonbladet att dra igång en egen skolgranskning. De väljer namnet Skolraset och vilka känslor det väckte hos oss alla kan ni säkerligen räkna ut på egen hand. Det var som tur var inte bara skolfolk som reagerade, många frågetecken kring deras agenda och de bytte sedan namn men vi skoltwittrare tog saken i egna händer och startade Skollyftet som en motvikt till Skolraset.

#Skollyftet

Efter ett tag tyckte vi att taggen #merkateder hade gjort sitt och vi valde att fortsätta diskutera skolfrågor under taggen #Skollyftet och vi har sedan dess försökt låta Skollyftet vara en plats där man kan samlas för att diskutera och dela sådant som kan lyfta den svenska skolan. Det är inte alltid vi känner igen oss i skoldebatten i media och med hjälp av Skollyftet kan vi dela med oss av sådant som faktiskt fungerar och som vi tror kan vara bra för fler att få ta del av.

Rundgång i skoldebatten

Nu när jag de senaste dagarna har läst DNs granskning av skolan känner jag lite så som jag kände för två år sedan. Det är en rundgång i skoldebatten och det tyckte jag redan då. Och nej, med det inlägget menar jag inte att bara skolfolk har rätt att tycka till om skolan, skoldebatten är självklart öppen för alla men för två år sedan var det lärarrollen och undervisningen som stod under lupp och i de frågorna måste professionen få utrymme att göra sig hörda och även lyssnas på.

Den eviga skoldebatten ska inte ta slut. Den ska vara evig. Men den borde gå framåt, hellre i spiralform än i cirklar. Jag skulle dessutom vilja lägga till ett par delar som jag saknar i skoldebatten. Det ena handlar om tillit, vi måste lita på att vi alla (politiker, journalister, föräldrar, lärare…) vill och gör det bästa för eleverna och skolan. Det andra handlar om att vi måste sluta leta syndabockar. Att skuldbelägga skadar mer än det gör nytta och jag är övertygad om att vi alla har ansvar som vi kan, och måste, ta oavsett om vi är lärare, journalister, rektorer, skolpolitiker, föräldrar eller för den del elever.

Viktigaste åtgärderna för att lyfta skolan

Men, just nu saknar jag ett debattinlägg (eller åtminstone ett Skollyftet-inlägg) som kompletterar DN debatts ”De sju viktigaste åtgärderna för att lösa skolans kris”. Jag skulle vilja kalla inlägget ”De viktigaste åtgärderna för att lyfta skolan” och undrar om du vill vara med och tycka till? Punkta ner dina tankar i kommentarerna nedan eller skicka e-post till redaktion.skollyftet@gmail.com.

27 Comments

Filed under Skoldebatt

27 Responses to Den eviga skoldebatten

  1. Jan Lenander

    ”De 7 viktigaste åtgärderna …” kanske kan vara bra några av dem och ett ekonomiskt och företagarmässigt perspektiv är viktigt men i oj vad jag tyckte att alla punkterna hamnade vid sidan av det centrala för att lyfta skolan.

    Det kan nog behövas flera skollyftetinlägg för att peka ut som behöver fokus.

    • Jag tycker också att det fanns en del bra saker i de sju viktigaste åtgärderna. Gillar framförallt det där med att man inte ska kunna underkänna elevers kunskaper. Men åtgärderna handlar inte så mycket om lärande och där skulle jag vilja lägga mer fokus.

  2. Läraryrket måste återfå sin status och vi måste få fler duktiga elever att vilja bli lärare! Det handlar självklart om en rejäl generell uppgradering av lönen men också om om respekt för yrkeskunnande, bättre arbetsvillkor, karriärvägar, större lönespridning m.m. Lärarutbildningen måste öka i attraktionskraft, bl a genom högre krav att komma in och högre krav för att få ut en lärarexamen. Verksamma lärare behöver även få kontinuerlig kvalificerad behovsstyrd fortbildning och kompetensutveckling och tid att reflektera över/utvärdera sin egen undervisning och roll i klassrummet, både själv och tillsammans med andra. Vi behöver bli bättre på att motivera eleverna och fånga deras intresse och bättre på att tidigt fånga upp elever som behöver extra stöd och då bli bättre på att hitta rätt sätt att ge dem det. Rektorerna behöver få mer tid att vara pedagogiska ledare och ett stöd för lärarna. Det finns andra yrkesgrupper som är bättre på administration, ekonomi, marknadsföring, IT-frågor och som kan komplettera ledningsfunktionen. Det behövs ett helhetsgrepp om vi ska lösa skolans problem – men någonstans handlar det om att ”Allting börjar med en bra lärare!”

  3. Alltför många skolor och skolfolk verkar lägga alldeles för mycket tid på att se till att hålla ryggen fri. Det tar mycket tid i anspråk, värdefull tid som bör läggas på mötet med eleven och på möten kollegor emellan. Det är ett systemfel som bör bemötas mer från oss på ”golvet”. Inspektion-javisst, men som ett led i en process där alla jobbar mot samma mål, inte som ett medel att peka ut eller hamna i statistiklistor. Här finns enorma vinster i tid och energi tror jag.

    Att skriva åtgärdsprogram för alla elever som riskerar F i något ämne är också kontraproduktivt eftersom det tar tid från att jobba tillsammans med eleven. Ett självklart inkluderande arbetssätt borde vara viktigare att inspektera än om alla dokument är i sin ordning. Detta borde vara en enkel åtgärd (!) att genomföra med stora vinster utan fler resurser.

    • Att dokumentationen och ”ryggen fri”-tänket kring dokumenten tar tid från det som verkligen gör skillnad, dvs undervisningen, är vi nog alla överens om. Ändå behövs pedagogiska kartläggningar för att kunna sätta in rätt åtgärder och för att kunna förändra undervisningen så den passar elevens behov och förutsättningar…

      Det är ingen lätt nöt att knäcka. Inte alls.

  4. Försteläraren

    1. Bättre lärarutbildning.
    2. Återför makten över skolan från politiken till experterna.
    3. Gör antagningsprov till högre studier som väger lika tungt som det lärarsatta betyget.
    4. Ta bort kursbetyg på gymnasiet och inför ämnesbetyg.
    5. Ersätt lägsta kunskapskrav i åk 3 (och i åk 6, se punkt 7) med önskvärt resultat.
    6. Flytta upp första betygen till åk 7.
    7. Tillsätt en skolkommision.
    8. Förbjud vinster i friskolor.
    9. Se till att de bästa lärarna undervisar där de behövs mest.
    10. Se till att mentorsåret blir en mjuk övergång in i läraryrket. För detta krävs förutsättningar för både mentorn och den nya läraren.
    11. Svårt med nya kursplaner, men tag åtminstone fram exempel på hur dessa kan omsättas i undervisning.
    12. Se till att rätt personer rekryteras till rektorer.

    • Intressanta punkter! Får man vara fräck och svara dig med några motfrågor? Jag skulle gärna vilja att du utvecklar svaren något om du har tid/lust?

      1. Bättre på vilket sätt? Vad saknar du idag? Vilket är det viktigaste utvecklingsområdet inom lärarutbildningen idag?
      2. Vilka är experterna och hur ska de få makten, menar du? Jag förstår inte hur politikerna inte skulle ha makten eftersom vi har det samhälle vi har?
      3. Antagningsprov på alla högre utbildningar? Behöver vi betyg alls då?
      4. Denna förstår jag. Men då behöver väl ämnesplanerna se ut som grundskolans kursplaner gör, dvs betydligt längre kurser. Finns det fördelar med kortare kurser så som de ser ut idag? (Jag undervisar inte på gy så jag vet inte riktigt)
      5. Vad menar du med önskvärt resultat? Kan du beskriva skillnaden mellan kunskapskrav och önskat resultat?
      6. Varför just åk 7?
      7. Vad skulle skolkommissionen ha för uppgifter? Och syfte?
      8. Denna förstår jag.
      9. Hur skulle man kunna se till att det blir så? Olika avtal? Lönepåslag?
      10. Hur skulle dessa förutsättningar kunna se ut tänker du?
      11. Bra förslag, jag kan även sakna tydliga bedömnings/undervisningsstöd och vad man kan förvänta sig av elever i olika åldrar/årskurser utifrån olika ämnen och förmågor.
      12. Vilka är ”rätt personer”, vilka kvaliteter har de och hur ska man kunna rekrytera dem?

      Hoppas du vill utveckla dina svar!

    • I like!

      Men jag tycker att en viktig poäng är att vad en person tycker måsta backas upp med forskning som visar vad som faktiskt fungerar.

  5. Mer tid i klassrummet med eleverna (och mindre administration) och med det menar jag inte undervisa fler elever utan minska på t ex förberedelsetiden.genom nätverk för gemensamt material och visa goda pedagogiska exempel.

    • Jens Andersson

      Samsyn politiskt över tid för att få kontinuitet.

      • Även jag har länge efterfrågat politisk samsyn så skolan ska få ”arbetsro” och utvecklas utan ständigt nya reformer men det verkar vara svårt att få till. Har du förslag på hur detta skulle kunna gå till eller hur en sådan samsyn skulle kunna se ut?

    • Tiden är en ständig diskussionsfråga. Hur skulle nätverk för gemensamt material se ut? Som en lektions/planeringsbank ungefär?

      Jag tänker en del på administrationen och jag har svårt att se vilka administrativa arbetsuppgifter som jag kan lägga på andra. Har du förslag på vilka arbetsuppgifter vi borde kunna lämna över till andra?

      • I Norge har de flesta fylken gått samman för att sammanställa en gemensam materialbank för vidaregående skolor (gymnasiet), där lärare kan hämta och dela material. De har en redaktion som först granskar allt material som kommer in. Webbplatsen heter NDLA.no. Kan väl vara något för Sverige att inspireras av?

        När det gäller de administrativa arbetsuppgifterna så är det ju svårt att lägga över på någon annan, men jag tänker att om man i skolan arbetar mer förebyggande så kan man slippa en del administration, t ex om man har mer klassrumstid med eleverna så kan man arbeta med formativ bedömning under lektionstiden och behöver inte ”rätta” så mycket efteråt. Sen beror det givetvis på vilken årskurs man arbetar med.

    • Där är jag nog av en delvis annan åsikt. Jag tycker också att man som lärare bör ha mer tid i klassrummet, men också mer tid till planering/samplanering/bedömning (så att lektionerna kan planeras och följas upp väl). För att den ekvationen ska gå ihop behövs förstås fler lärare i skolan. Det är min fromma förhoppning att vi en dag kan komma dit :)

  6. I en McKinsey-rapport som kom för tre år sedan lyfts några punkter fram för länder som vill gå från ”good to great” (i utbildningsavseende). Man skulle kunna lyfta några punkter därifrån:
    * Collaborative professional practice” (studiegrupper, lärarnätverk, lärare besöker varandras lektioner, lärare håller demonstrationslektioner för varandra, lärare coachar varandra mm)
    * Mer fokus på yrkesutveckling och mindre på kontroll (McKinsey anger ”67-33″ som riktlinje för hur stor den mängd tid bör vara som läggs utveckling av lärarna, jämfört med kontroll av dem)
    * Främja kontinuitet och långsiktighet i ledarskap av skolor (t.ex. genom att minska omsättningen av skolledare) Skolledares dagliga arbete bör till 80% vara konkret inriktat på att främja undervisning, nämner McKinsey-rapporten)
    * Sätta tydligare mål för fortbildning och rikta målen mot den praktiska undervisningen
    * Hitta rutiner för didaktisk utveckling i klassrummet/mellan kollegor (t.ex. genom Lesson/Learning Studies)
    * Ge högre prioritet till planering av lektioner och ökad möjlighet för kollegor att samplanera
    * Att rikta undervisningen mot ”Intentional instruction” (liknande bedömning för lärande, men också utgående från lärares sambedömning och samplanering).

    Nu har jag bara saxat och delvis fritt översatt vad rapporten säger. Naturligtvis finns det fler viktiga aspekter. Men jag gillar att rapporten så tydligt sätter fokus på utveckling av den faktiskt bedrivna undervisningen.

    Den som vill läsa mer kan göra det här: http://www.kau.se/sites/default/files/Dokument/subpage/2010/01/swedish_education_110413_pdf_12605.pdf

    • Tack Björn! De punkter som du tar upp är ungefär de punkter som jag tycker är prio 1 för att lyfta skolan som helhet och i förlängningen lyfta läraryrkets status. Det handlar om inre förändring som fokuserar på att utveckla lärandet. Både elevernas lärande och lärarnas. Och utveckla skolan som en lärande organisation.

      Om vi (inkl politiker och journalister) vet det som McKinsey-rapporten talade om för oss, varför ser vi inte mer av detta i den politiska agendan? Hur för vi in detta? På bred front?

    • Bra tankar – och framförallt välgrundade. Om du kandiderar till utbildningsminister får du min röst.

    • Björn Berglund

      Väldigt intressant inlägg, håller med om det mesta. Debatten i media verkar inte komma vidare till några hållbara lösningar.
      Mina erfarenheter från skolan värld är att fokus ofta ligger på saker som ser tjusiga ut på papper än saker som verkligen betyder något. Fortbildning blir t.ex.ofta något ytligt och kortsiktigt gärna t.ex. några inhyrda föreläsare som under en dag föreläser för all skolpersonal i skolan.

      Jag tror att det skulle behövas pedagogiska ämnesansvariga som är ansvariga för fortbildningen och den didaktiska utvecklingen på skolan. Både den individuella fortbildningen såväl som gemensamma utvecklingen inom ämneslaget. Detta skulle kunna vara en vettig karriärs tjänst? Då krävs det givetvis att det avsetts tid för just fortbildning och för ämneslaget.

  7. Enligt ett (i mitt tycke) lite kryptiskt sista blogginläg från framlidne Trevor Dolan, så är det här något som tystats ned… (rapporten han skriver om är den McKinsey-rapport jag länkade till i föregående kommentar) http://trevordolan.com/2013/01/08/sarcasm-cynicism-and-oh-i-dont-know/

    Nu är jag kanske inte så konpiratoriskt lagd, att jag tror att det är en medveten ”mörkning”. Det kan ju vara helt vanlig mänsklig oförmåga att tänka om, som gör det svårt för en mer konstruktiv skolutvecklingsbild att få fäste.

    Hur för vi in det i debatten och på den politiska agendan på bred front? Kanske bilda en (mer formell) ”intresseorganisation” ”lobbygrupp” och försöka få till stånd ett partiöverskridande möte med inflytelserika politiker? Eller nyhetsredaktörer? Kan Almedalsveckan vara ett forum?

  8. Det känns lite lamt att mest komma med tyckande, efter flera förslag som hänvisar till forskning. Men ändå.

    All min erfarenhet säger att lärare själva är kapabla att ta reda på vad som fungerar bra i deras klassrum och deras skolor. Det som saknas är (tillräckliga) möjligheter att göra just det, och det är politikens uppgift att höja upp tältpinnarna ett par steg så att lärare får svängrum.

    Här är mina sju tankar om vad som behövs för att lyfta skolan:

    1: Statlig finansiering för att säkra likvärdighet
    2: Bättre centraliserad vägledning från styrdokument
    3: Minskning av arbetsbördan för lärare (till förslagsvis 75%), så att lärare får tid att utveckla sin verksamhet
    4: Lärarlönerna måste höjas, främst för att påverka söktrycket till lärarutbildningar
    5: Betygssystemet måste utvärderas, både vad gäller syfte, implementation och sidoeffekter
    6: Effekterna av det fria skolvalet måste utvärderas
    7: Skolan måste skyddas från politiken, så att pedagogisk forskning – inte politik – kan styra verksamheten

  9. Jag tror att vi har något att lära av Konfucius:

    Tsu-Lu sade: Fursten av Wei har sökt dig för att med din hjälp ordna landets styrelse. Vad är det första som du anser böra göras?

    Mästaren sade: Av nöden är att fastställa rätta benämningar. … Om rätta benämningar icke fastslås motsvarar språket icke fakta. Om språket icke motsvarar fakta kan ärendena icke föras till framgång. …. Därför ser den upphöjde nödvändigheten av att orden svarar mot begreppen och därtill att handlingarna svarar mot orden.

    - Min slutsats när det gäller skolan är att vi måste börja med benämningarna. Och det är vi lärare som måste stå för dem, eftersom det är vi som lever i skolans verklighet och känner den i och genom våra kroppar; genom vår arbete i skolan får vi tyst kunskap om den, och denna kan i sin tur ligga till grund för benämnlngarna. När jag prövade detta i en D-uppsats 1996 resulterade det i begreppen strateginät och strategikedjor – ord som handlar om lärares strategiska tänkande och som svarar mot våra uppfattningar om behov i behovskedjor och behovsnät.

    Skoldebatten borde utgå från frågor om behov i behovsnät och strategier i komplexa strateginät för att tillgodose behoven! Först då ”kan ärendena föras till framgång”.

Kommentera