Finns det en vägg mellan våra två svenskämnen?

Josefin Nilsson, lärare och utvecklingspedagog i Örebro kommun skriver på Skollyftet om våra två svenskämnen, gränsen mellan dem och hur detta påverkar skolans organisation, lärarnas undervisning och elevernas lärande.

I mitt klassrum… eller på min sida väggen

Det händer att jag får frågan om hur det ser ut i mitt klassrum, om och hur det fungerar att undervisa elever med svenska som andraspråk i samma klassrum som elever med svenska som modersmål.

I höstas när jag började på en ny skola, med en ny 9:a, började jag terminen med att tillsammans med eleverna gå igenom syfte, centralt innehåll och kunskapskrav i de ämnen vi skulle ha tillsammans. Det kan tyckas självklart att varje lärare gör detta, oavsett vilket ämne det handlar om, men kanske behöver man inte göra det så här grundligt med en niondeklass. Men, jag kände liksom på mig att vi behövde det. I klassen började nämligen elever från olika skolor, några med svenska som modersmål och flera med svenska som andraspråk. Och kanske hade de med sig olika erfarenheter och tankar om vad ämnena handlade om och skulle leda till? Innan vi kom till kunskapskraven behövde vi ägna oss åt de viktigaste frågorna: Varför finns ämnena svenska och svenska som andraspråk i skolan? Vad är det vi ska lära oss och vad gör man på lektionerna? Varför finns det två ämnen och vad skiljer dem åt? Och vad är det som för dem samman?

Det allra första jag gjorde var att be mina elever att prata med varandra om vilka skillnader de trodde fanns mellan de två ämnena.” I svenska som andraspråk är det lägre krav” trodde flera av eleverna ur klassen som hittills hade läst svenska som andraspråk.

När lektionen var slut hade de fått med sig att det nog inte var så. Att ett A i svenska som andraspråk inte var mindre värt än ett A i svenska. Och jag kunde se att de elever med svenska som andraspråk faktiskt sträckte på ryggen lite. Vi hade nämligen pratat om språkets bas och utbyggnad. Vi hade pratat om att svenska som andraspråk inte handlar om en undervisning med lägre ställda krav. Tvärtom, hade jag berättat, handlade det om en undervisning som utgår från att man redan lärt sig ett språk innan man påbörjat utvecklingen i svenska. Vi hade också pratat om att skillnaden mellan de båda ämnena snarare handlar undervisningens arbetssätt och lärarens utbildning än om olika klassrum eller grupper.

Svenska och svenska som andraspråk i samma klassrum?

Jag är lärare i svenska och svenska som andraspråk och har ända sedan jag började jobba som lärare 2001 undervisat mina elever i åk 7-9 enligt båda kursplanerna i ett och samma klassrum. Detsamma gjorde mina kollegor. Och trots att andelen elever med svenska som modersmål har minskat år för år har jag aldrig funderat över om de eleverna borde få undervisning i en egen grupp, i ett annat klassrum. Ingen annan har heller frågat om det kanske vore bra om eleverna med svenska som modersmål fick undervisning i en egen grupp. Men, frågan om, varför och hur det går att undervisa elever med svenska som andraspråk i samma klassrum som elever med svenska som modersmål får jag titt som tätt svara på. Samma fråga egentligen. Eller, kanske inte?

Hur kommer det sig? Det finns säkert många olika anledningar till att samma fråga ställs – eller inte ställs – och kopplingen till ämnet svenska som andraspråk går inte att bortse från. Och diskussionen om ämnet svenska som andraspråks vara eller icke vara, om dess syfte, tillämpning och effekter har då och då tagit fart, och det senaste året har många tänkt och tyckt; forskare, lärare, elever, föräldrar, journalister och politiker. Utifrån olika kunskap, utgångspunkter, erfarenheter och med olika fokus. Och haft olika förklaringar.

Är gränsen mellan våra två svenskämnen en vägg?

I Skolförordningen (2011:185) 5 kap. §14 står det:

Undervisning i svenska som andraspråk ska, om det behövs, anordnas för: 1. elever som har annat språk än svenska som modersmål 2. elever som har svenska som modersmål och som tagits in från skolor i utlandet, och 3. invandrarelever som har svenska som huvudsakligt umgängesspråk med en vårdnadshavare

Formuleringen om det behövs kan vara en anledning till de olika frågorna och de olika svaren och en av anledningarna till att lärare, rektorer och kommuner har svårt att avgöra, att dra gränsen. Att skilja de två ämnena åt. Att vår tidigare Läroplan Lpo94, menade att ”eleverna ska uppnå funktionell språkförmåga motsvarande förstaspråksnivå” har nog inte gjort gränsdragningen lättare. Och om vi nu lyckas dra gränsen – så kommer då nästa fråga: ska de eleverna som får undervisning enligt de två olika kursplanerna undervisas i samma klassrum eller inte? För kanske känns det lite lättare att dra gränsen genom att ha en vägg?

Eller är det helt enkelt en helt annan fråga vi behöver ställa oss?

Att få utvecklas på samma villkor

För mig handlar undervisningen i ämnena svenska och svenska som andraspråk om så mycket mer än vara på ena eller andra sidan om en vägg i en skola. För mig handlar det om att skapa en undervisning som ger alla elever i skolan möjlighet att utvecklas till medvetna, ansvarstagande, självständiga individer, med lika stor tillgång till det samhälle vi lever i. I inledningen till de båda ämnenas kursplaner i Lgr11 står att läsa:

”Språk är människans främsta redskap för att tänka, kommunicera och lära. Genom språket utvecklar människor sin identitet, uttrycker känslor och tankar och förstår hur andra känner och tänker. Att ha ett rikt och varierat språk är betydelsefullt för att kunna förstå och verka i ett samhälle där kulturer, livsåskådningar, generationer och språk möts.”

Utifrån ovanstående citat tror jag att frågan om väggens vara eller icke vara är en viktig fråga att lyfta. Det här inlägget är ett försök till det och också ett försök att lyfta nya frågor, eller att ställa samma frågor, men från en liten annan vinkel. I Skolverkets kommentarmaterial för svenska som andraspråk står:

”Skolämnet svenska som andraspråk har ansvaret för att elever med annat förstaspråk än svenska får möjlighet att utveckla sina språkförmågor på samma villkor som elever med svenska som förstaspråk ( s.7).”

Vad innebär på samma villkor? Vilken undervisning och vilka arbetssätt ger våra elever möjlighet att utvecklas på samma villkor? Det är en fråga vi behöver ställa oss.

Elevens behov ska styra grupperingar och arbetsformer

Ämnet svenska som andraspråk har en egen kursplan och följer samma timplan som ämnet svenska. Extra undervisning i ämnet svenska som andraspråk, utöver ordinarie undervisning i ämnet, kan ges som språkval, elevens val eller skolans val. Men, ingenstans i våra styrdokument står det att undervisning i svenska och svenska som andraspråk bör genomföras i separata klassrum. Det står inte heller inte någonting om motsatsen. Dock står följande i Skolverkets Allmänna råd för planering och genomförande av undervisningen:

”Det är viktigt att valet av arbetssätt och arbetsformer, till exempel elevgrupperingar, gynnar elevens kunskapsutveckling och motverkar sådana inlåsningseffekter som begränsar den enskilda elevens förutsättningar att nå de högre betygen (s.15).”

Det är alltså undervisningen och inte klassrummets väggar som ska skapa goda förutsättningar för mina elever att utveckla de kunskaper och förmågor kursplanerna föreskriver. Och gruppen eller arbetssättet får inte leda till att elevernas utveckling begränsas. För mig är det därför en självklarhet att inte per automatik sätta elever med olika modersmål i olika klassrum. Likväl som det är en självklarhet att per automatik inte göra tvärtom. För mig är det istället en självklarhet att välja arbetssätt – och grupperingar – som utgår från att eleverna ska utvecklas så långt som möjligt. Och ibland kan detta innebära mindre grupper där tid för frågor, tid för förståelse, tid för förståelig input, tid för studiehandledning på modersmålet och mycket taltid för varje elev är prio ett.

De grupperingar och arbetsformer vi väljer ska gynna elevens kunskapsutveckling och inte begränsa den. Att nyanlända elever en första tid får möjlighet att utifrån egna förutsättningar och behov bygga upp ett grundläggande ordförråd i och förståelse för det nya språket, till exempel i en introduktionsgrupp, är en sak. Att fortsätta att separera elever på grund av deras modersmål efter flera år i den svenska skolan, är en annan, tycker jag.

Låt olikheter berika

I mitt klassrum är grundtanken att vi lär oss och utvecklas tillsammans. I mitt klassrum kan ingen lika mycket eller samma saker. I mitt klassrum är någon bäst på skriva insändare på turkiska och någon på svenska. Någon på att diskutera på somaliska och någon på att hjälpa andra hur de ska läsa aktivt. Men, alla ska vi bli så bra som möjligt på att använda svenska språket i olika sammanhang. Det har vi gemensamt.

Här kan finnas elever som varit ett år i Sverige och elever som är födda i Sverige av svensktalande föräldrar. Den gemensamma undervisningen hjälper oss också att göra det Lgr 11 föreskriver – att fokusera på språket. Att ämnena svenska och svenska som andraspråk inte bara handlar om att lära sig strukturen i en insändare eller novell, att läsa och analysera en debattartikel eller förstå en faktatext. Det handlar om att få syn på och bli medveten om, och lära sig behärska de språkliga dragen i dessa och skolans övriga olika texter. Att tillsammans samtala om just ordet ”behärska” eller ”föra ett resonemang”.

Att tillsammans packa upp formuleringen ”muslimska influenser vid Medelhavet” under läsning av medeltidens litteraturhistoria, eller att få höra att uzbekiskan har ett ord för lillasyster och ett helt annat ord för storasyster och att ordet hen faktiskt finns naturligt på turkiska, är utvecklande och sätter ett helt nytt fokus på språket för alla elever i mitt klassrum, inte minst för de elever som har svenska som modersmål. Vi har möjlighet att bygga upp kunskap och även ett intresse för deras – och vårt gemensamma språk.

Ett utvidgat svenskämne

Därför ser jag med tillförsikt framemot en kursplan anpassad för nyanlända elever som är nybörjare i svenska. Jag ser också fram emot ett utvidgat svenskämne som omfattar alla elever som inte längre är nybörjare i språket. Ett gemensamt ämne för alla de eleverna som finns i mitt klassrum idag. Jag ser också med tillförsikt fram emot ett förverkligande av Lgr 11, som kräver arbetssätt som fokuserar på både kunskap och språkliga förmågor – i alla skolans ämnen. Då behöver vi inte fundera så mycket på de där väggarna längre.

Dock kräver ett nytt och utvidgat ämne ny kunskap och kompetens hos fler lärare än de som besitter den idag. Och språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt i alla ämnen likaså. Vi lärare gör och kan mycket – men precis som våra elever, kan vi inte allt bara sådär av oss själva. För precis som våra elever, behöver vi lärare också stöd och utbildning för att komma vidare, för att kunna klara de uppgifter vi ställs inför.

Är vi lärare redo att undervisa alla elever?

Ibland får jag frågan om när en nyanländ elev är redo att gå ut i klass? ”När läraren är redo”, brukar jag svara. När läraren är redo att anpassa sin undervisning och tillämpar språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt genom stöttning, genom tydliga instruktioner och modeller, genom att bygga förförståelse, genom studiehandledning på modersmålet. När läraren tillämpar arbetssätt och metoder som utvecklar både språk och kunskap – samtidigt.

När klassrumsklimatatet är tillåtande, utmanande och utvecklande. När klassrumsklimatet präglas av höga förväntningar, men samtidigt erbjuder stöttande strukturer på hög nivå. Där det finns tid till frågor och där undervisningen sker i ett sammanhang och elever och lärare ser tydliga och klara kopplingar till undervisningen i övriga ämnen. När interaktionen i klassrummet leder till aktiva elever. Där alla elever ges tid till och får stöttning i att uttrycka tankar, reflektioner inom ämnet både i tal och skrift. Där alla får möjlighet att träna på att läsa aktivt. Att ställa frågor. Att använda de kunskaper de redan har. På olika språk. Och på det språk vi lär oss tillsammans. Är läraren redo, ja då är eleven redo när som helst.

Så därför tror jag att vi kan behöva vända på diskussionen. Sluta ställa frågan om elever med svenska som andraspråk ska undervisas tillsammans med elever med svenska som modersmål. Sluta ställa frågan om när nyanlända elever är redo att följa undervisningen i reguljär klass. Kanske är den enda fråga vi behöver ställa oss:

Hur säkerställer vi att alla vi lärare är redo att möta alla våra elever i undervisningen?

Satsa på språket

Börja med att satsa stort på utbildning i andraspråksutveckling och lärande på ett andra språk för alla lärare som undervisar i svenska. Satsa på utbildning i språkutvecklande arbetssätt för alla lärare i alla ämnen. Låt lärare med utbildning i svenska som andraspråk få fungera som handledare och erbjuda stöttande strukturer på alla skolor under processen. Ge alla lärare förutsättningar och möjlighet att på riktigt förverkliga Lgr11:s ambitioner.

Då har vi en skola där våra gemensamma elever möjlighet att utveckla de kunskaper och förmågor vi vill att de ska ha. Samtidigt som vi skapar möjligheter för gemenskap och förståelse för varandras olikheter, förutsättningar och behov. Samtidigt som vi utvecklar en kunskap om varandras likheter – och det som gör oss till människor: språket.

”Språk är människans främsta redskap för att tänka, kommunicera och lära. Genom språket utvecklar människor sin identitet, uttrycker känslor och tankar och förstår hur andra känner och tänker.”

Genom språket lär vi tillsammans. Och det svenska språket är en viktig gemensam nämnare i vårt samhälle. Och kanske kan vi då sluta att fundera så mycket på det här med grupper och väggar, och lägga vår energi på vilka förhållningssätt och arbetssätt vi vill fylla våra klassrum med.

/Josefin Nilsson
Lärare i svenska, svenska som andraspråk och engelska
Utvecklingspedagog i flerspråkighet, Örebro kommun

10 Comments

Filed under Svenska/Sv som andraspråk

10 Responses to Finns det en vägg mellan våra två svenskämnen?

  1. Jonas Andersson

    ”Men, frågan om, varför och hur det går att undervisa elever med svenska som andraspråk i samma klassrum som elever med svenska som andraspråk får jag titt som tätt svara på”. Förstår inte riktigt. Menas att det är stor skillnad på att undervisa i svenska för någon med ett germanskt språk som tyska som modersmål och att undervisa någon med ett helt annan språklig bakgrund, exempelvis japansktalande?

  2. josefin nilsson

    Hej Jonas! Tack! ”Men, frågan om, varför och hur det går att undervisa elever med svenska som andraspråk i samma klassrum som elever med svenska som modersmål…”ska det ju såklart vara. Ordnar det :)

  3. Pingback: » Dags att vända på steken Ordklyverier

  4. Anna Karlsson

    Tack för ett mycket intressant inlägg Josefin! Jag har undervisat enligt båda kursplanerna i ett och samma klassrum i tre år nu och jag kan se både fördelar och nackdelar med en sådan lösning.

    I de stora undervisningsgrupperna utgör sva-eleverna en minoritet. Här jobbar jag aktivt med olika språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och försöker stötta de flerspråkiga eleverna genom ordbanker, modeller, bilder osv. Utmaningen för mig är att försöka lägga undervisningen på en nivå som känns utvecklande och meningsfull för samtliga elever i gruppen. Det går dock inte att komma ifrån att det finns ett flertal elever i klassen som tycker att stödstrukturerna är ”självklarheter” som tar för mycket utrymme och som drar ner på undervisningstakten.

    Jag håller helt med dig om att det är undervisningen och inte klassrummets väggar som ska skapa goda förutsättningar för att eleverna ska utveckla de kunskaper och förmågor som kursplanerna föreskriver. Frågan är hur vi skapar dessa goda förutsättningar? Jo, jag tror verkligen på det inkluderande perspektivet och ”ett klassrum för alla”. Samtidigt innebär det -oundvikligen – att jag inte får lika mycket tid med de elever som behöver språkligt stöd. Det är omöjligt när man på egen hand ska undervisa trettiotvå elever.

    Vad tycker eleverna då? När jag frågar mina sva-elever är reaktionerna blandade. Några blir sporrade av det utmanade klassrumsklimatet, andra tycker att utmaningarna är för stora. En av mina sva-nior sade: ”Jag tycker att jag blir mindre inkluderad om jag ingår i en stor grupp där jag inte får samma möjligheter till hjälp. Jag trivs i sva-gruppen och känner mig trygg där.”

    Hur hjälper vi våra andraspråkslever på bästa sätt? Jag tycker att det är viktigt att nyansera debatten om ett gemensamt svenskämne. Just nu menar många att det språkutvecklande arbetssätten i ett gemensamt klassrum är den stora lösningen men jag är inte säker. Jag tror definitivt inte att lärarna är där ännu. Risken är att sva-eleverna kommer att bli de stora förlorarna. Det andra alternativet är att de språkutvecklande arbetssätten kommer att utföras på bekostnad av de elever som ligger långt fram i sin språkutveckling.

  5. josefin nilsson

    Hej Anna! Jag förstår ditt dilemma och håller med om att det ibland kan kännas svårt för elever med svenska som andraspråk att känna sig trygga och få tillräckligt med stöd i en stor grupp, där de lätt kan känna att de inte hänger med om undervisningen inte anpassas efter deras nivå. I en stor grupp kan ju vissa andraspråkselever känna sig osäkra och kanske bli tystare än i en mindre grupp med elever som är på samma nivå. Det är också en utmaning för läraren att hinna med att ge dem mer riktat stöd. Dock – i grupper på över 30 elever, tror jag att det är en riktig utmaning att hinna få syn på alla elevers lärande och anpassa efter deras behov, oavsett om man har ett annat modersmål eller inte. 32 elever låter mycket! Nu har jag 25 elever och tycker att det är på gränsen.

    Sedan tycker jag att språkutvecklande, elevaktiva arbetssätt, där interaktionen eleverna emellan får ta plats, kan göra mycket för att skapa möjligheter till både taltid och stöd för de elever som behöver det. Den tid vi planerar för olika uppgifter behöver räcka till så att eleverna kan samarbeta och ställa frågor, att läsa aktivt och t ex parvis diskutera innehållet i en text eller hur en sammanfattning kan skrivas. Det är inte lätt, men jag anser att språkutvecklande arbetssätt skapar möjligheter för detta. Jag låter ofta mina elever arbeta i par, eller i mindre grupper, ger dem tydliga, skriftliga intruktioner och arbetsgångar att följa. På så vis får jag loss tid som jag istället kan använda till att stötta vissa elever, medan andra istället kan stötta varandra. Mina egna erfarenheter visar också att de arbetssätt jag tillämpar inte vare sig bromsar eller begränsar de elever som kommit långt i sin språkutveckling, snarare tvärtom.

    Och absolut har du rätt i att alla lärare inte är där ännu. Det innebär att vi behöver skapa förutsättningar för fler lärare att komma dit, tex genom fortbildning, kompetensutveckling och handledning. Och möjlighet för lärare att tillsammans prova nya arbetssätt.

  6. Pingback: Nyanlända | Pearltrees

  7. Pingback: Josefin Nilsson | Pearltrees

  8. Pingback: Helenpersson | Pearltrees

  9. Pingback: Josefin Nilsson SKUA | Pearltrees

  10. Pingback: Språkutvecklande arbetssätt | Pearltrees

Kommentera