Vem äger makten?

Makt del 1

Kommande Förskolechatt kommer handla om makt. Redan nu har frågan cirkulerat på twitter i förskolechatts forum. Från vilken synvinkel ska vi diskutera makt, från pedagogernas inflytande eller från barnens inflytande. För mig är frågan om makt även riktad till förskolan och skolans förskolechefer/rektorer. Hur vill de styra sin verksamhet och vilka medel använder de för att driva sin verksamhet framåt. Vad kan vi tillsammans göra för att motverka härskartekniker och utanförskap.

Vem har makten från pedagogens synvinkel?

Är svårigheterna hos barn i behov av särskilt stöd individuella, eller är det som skolverket rekommenderar att vi ska se svårigheterna i relation till deras omgivning? Vad är normgivande egentligen i vårt sätt att betrakta barn och elever? Vad är det som säger att det du tycker är normalt är normalt? När vi bedömer svårigheter eller möjligheter gör vi det oftast utifrån våra egna underliggande värderingar om vad som är normalt? Om hur vi förväntar oss att barn ska uppträda. Detta präglar också målen vi sätter i utvecklingsplaner och åtgärdsprogram. Pedagogers egna föreställningar om normalt eller avvikande, rätt eller fel präglar omedvetet våra tolkningar om hur vi tycker att barn ska vara. Det präglar bilden vi skapar av barnen i våra tankar och också i vårt bemötande. Jag tror att vi även kan omsätta detta till förskolan. Hur vi ser på barnen och tolkar deras agerande blir en maktfaktor!
Den som äger språket. Den som behärskar formeln och känner till de outtalade reglerna som sitter i väggarna. Den som bestämmer vad vi ska skriva om barnen i åtgärdsprogrammet eller hur innehållet ska presenteras för föräldrarna på utvecklingssamtalet.

Back- och frontstage

Pedagogen/didaktikern Lisa Onsjö liknar samtal vid en scenföreställning av en rockkonsert i sin bok Åtgärdsprogram i praktiken. Bakom scenen – backstage, dras riktlinjerna för scenföreställningen upp och diskuteras fram mellan de som ska agera, precis som inför ett utvecklingssamtal när riktlinjerna diskuteras i arbetslaget. Skolverket lyfter att föräldrar ska ha inflytande över utvecklingssamtal och åtgärdsprogram, de ska upprättas i samverkan mellan föräldrar, elev och lärare. Vilken information ska vi ge föräldrarna om deras barn, hur vill vi att stödinsatserna ska se ut. Artisten håller i trådarna på scenen, om vi återvänder till liknelsen med en rockkonsert d v s frontstage. Men verkligheten styrs upp på personalmötena och i arbetslagen och i samtalen inför utvecklingssamtalen.

Den som sätter texten äger tolkningsföreträde. I realiteten handlar åtgärdsprogram också om föräldrars kamp för erkännande och inkludering. Att få elevens behov erkända och tillgodosedda blir en maktkamp, föräldrar strävar efter att personal i skola och förskola ska se till helheten och se barnet/eleven i miljön. Att svårigheter som exempelvis koncentrationsproblematik ska förstås i ett visst sammanhang. Medan skolpersonal ofta relaterar till medicinska diagnoser och mer tänker hur de ska få undervisningen att fungera, eller få eleven att fungera i sin sociala miljö. Framgången mellan föräldrar varierar och att det är lättare att få igenom stödåtgärder när det finns medicinsk diagnos. Men att det lika mycket är en kamp om att få inflytande över språket i åtgärdsprogrammen. Att få lärare och skolpersonal att lyssna på elevens behov är svårt. I åtgärdsprogrammen lever exakta formuleringar om en elev vidare.

Texten blir mötesplats mellan skrivare och läsare. Både de som skriver och de som läser skapar innebörden. Men texten blir bestående i ett dokument och tolkas om och om igen. Skillnaden mellan samtal och skrift är att texten skrivs i ett skede, men tolkas i mellanrummen.

Men vad händer om ser problemen i ljuset av sin omgivning? Vi återvänder till scenen och agerande. De flesta av oss vet att vi inte ska släppa fram det som kan störa andra människor. Det som betraktas som oskrivna regler och går att läsa i mellanrummen i ett samtal. Men för en del människor exempelvis de som har neuropsykiatriska diagnoser är detta inte lika enkelt. De kan helt enkelt inte läsa de outtalade raderna. Eller de har svårare att tolka dem. Makt handlar också om att förstå spelets regler i samtal. Att förstå hur den som leder ett samtal dirigerar samtalet för att det ska föras i en viss riktning.

Backstage- eller frontstagebegreppen blir ett lysande exempel på detta med att föra samtal. Likheten med att kunna sortera samtal i inre och främre regioner får mig osökt att reflektera över människor med neuropsykologiska funktionshinder som har så svårt att veta just detta, hur du kan maskera känslor i ett samtal eller manipulera inramningen för att få samtalet dit du vill. Föräldrar och elever är sannerligen i strategiskt underläge när de brottas mot skolpersonalen och förskolepersonalen som äger språket. Den som äger tolkningsföreträde till språket äger makten. Den som bedömer vad som är normalt sitter på ett triumfkort. Den som drar upp riktlinjerna är överst i hierarkin.

Röd linje

Vad kan vi göra för att visa att alla människor har ett lika värde? Oavsett hur deras förmåga att tolka språk och förstå outtalade regler i det sociala samspelt. Jo, vi kan tro att alla barn och elever kan kommunicera även om språkförmågorna ser olika ut. Vi kan uppmuntra lärares engagemang. För det finns många lärare som kämpar i skolan och förskolan med att lyfta alla elevers förmåga. Om förskola och skola kan samarbeta skulle vi kunna nå ändå längre. Vi behöver en gemensam syn för att kunna motverka skolsvårigheter högre upp i åldrarna. Här vill jag uppmuntra rektorer och chefer ytterligare. Våga satsa på att ge de blyga tysta barnen stöd i tidiga åldrar. Kämpa för deras rättigheter. Ge de tvåspråkiga barnen stöd och satsa på att arbeta med språkförståelse. Skapa en röd linje från småbarnsår till högstadium för att motverka utanförskap.

Vi kan visa att mångfald är viktigt och uppmuntra samarbete mellan föräldrar och skola. Skolverkets undersökningar visar att ju mer inflytande föräldrar och elever får över sin vardag desto större möjlighet får de att nå kunskapsmålen. Vi lärare kan arbeta med att se till att språkförståelsen inför skolämnen och läxor finns. Då ökar eleven och barnens förutsättningar för en positiv inkludering. Pedagogiska hjälpmedel är anpassade förutsättningar för lärande, anpassat material och arbetssätt utifrån personlighet och förmåga. Framför allt tror jag det handlar om att tro på eleven och barnen. Använd elevernas starka sidor och specialintressen om de har specialintresse. Sätt lagom krav. Tro på deras möjlighet att utvecklas. Tro kan förflytta berg och lyfta självförtroende.

/Ann Kronberg Larsson (@annklarsson)

Läs mer
Skolverkets allmänna råd om barn av behov av särskilt stöd (A)
Skolverkets allmänna råd om barn av behov av särskilt stöd (B)

3 Comments

Filed under Förskolan

3 Responses to Vem äger makten?

  1. Du skriver att ”Vi behöver en gemensam syn för att kunna motverka skolsvårigheter högre upp i åldrarna. /…/ Våga satsa på att ge de blyga tysta barnen stöd i tidiga åldrar.”

    Jag har ett förslag till hur vi kan se på makt: det handlar om att ha kunna göra skillnad. Allt sådant om KAN göra skillnad är ”ledande faktorer”. Ord är ledande faktorer – det gör skillnad om man har tillgång till dem, eller ej. En professionell lärares yrkeskunskap handlar om att känna till och behärska en stor mängd ledande faktorer och hen kan därför göra skillnad i en mängd skiftande situationer; det är tillgången till ledande faktorer som avgör i vilken mån läraren har makt; den som inte kan göra skillnad är maktlös.

    Situationer är uppbyggda av ledande faktorer – det gör skillnad om man är i skolan, eller ej, om man är ensam, eller ej, om man har rast, eller ej, om man har svenska eller matte. Lektioner och raster definieras av ledande faktorer som ämne och instruktioner, plats och tid, och är ”möjlighetsrum” där man kan göra skillnad inom vissa ramar.

    Läraren kan bjuda in sina elever till att göra skillnad, kan ge dem trygghet och visa att hen är öppen för och intresserad av elevernas initiativ – och att visa eleverna på möjligheter att göra skillnad. En fråga som läraren ställer definierar ett möjlighetsrum – varje ord är en ledande faktor som gör skillnad för frågans innebörd – där eleverna får möjlighet att genom sitt svar göra skillnad – att utöva makt i samtalet med läraren.

    Att barn är tysta och blyga handlar om att de inte vågar eller vill göra skillnad, att de inte vill ta plats – inte gör anspråk på att få makt i samvaron med lärare och kamrater.

    Att vara lärare handlar om att skapa möjlighetsrum, där elever eller föräldrar allt efter situationen kan göra skillnad, kan utöva makt över en situation eller process.

    Vem äger makten i skolan? Skolan är ett möjlighetsrum vars väggar är uppbyggda av ledande faktorer som skollag och läroplaner. Styrdokumenten är ledande faktorer – de KAN göra skillnad. Men lärarens kunskaper och ambitioner avgör om de också faktiskt kommer att göra skillnad. Statens maktutövande är beroende av lärarens goda vilja och kunskaper. Det samma gäller elevernas maktutövande – de är beroende av vilka möjlighetsrum läraren skapar åt dem. En professionell lärare utövar sin makt på ett sådant sätt att både statens, de enskilda eleverna och föräldrar får möjlighet att utöva sin makt. Det handlar om att skapa adekvata möjlighetsrum.

  2. Pingback: Vem äger makten via Skollyftet | Förskolechatt

  3. Pingback: Vem äger makten – del 1 | Ann Kronberg Larsson

Kommentera