Jag, en magiker? Eller ”bara” engagerad lärare?

Hur lyfter man skolan och alla som verkar i den? Ett sätt är att våga lyfta sig själv och mota bort Jante. Här låter Magnus Blixt publicera ett avslutningsbrev som en av hans elever skrev till honom. Som ett skriftligt omdöme från en elev till en lärare. Ett kvitto och ett bevis på den otroliga skillnad man som lärare kan göra.

Sista läxan på terminen i år fem: ”Skriv ett brev till magistern och berätta vad han gjort som varit bra och vad han bör utveckla”. Ett av breven gav mig ståpäls och eftersom Jante är död så tar jag tillfället i akt att berätta om det här (ja, jag har självklart fått elevens tillstånd att göra så):

Jaha. Då var vi här. Nu ska jag rabbla upp allt jag lärt mig det här läsåret, och vad du har gjort bra, annorlunda, dåligt.

Oj, oj, oj, det blir svårt. Gör det bekvämt för dig i soffan med en kopp kaffe, för det här kommer ta ett tag, (tro mig.)

Vi kan i alla fall börja med hur jag var i början i vårterminen. Första lektionen du hade oss tänkte jag:

”Nej, inte en sån lärare! En sån där som alltid är på en och säger att man kan det här, den här med gnistan i ögonen som verkligen älskar det han gör! Nu kommer han se hur dålig jag är på det här och driva mig ännu hårdare.”

Men oj, vad fel jag tänkte. Shit (ursäkta), men jag skulle tänkt:

”Yes! Äntligen en lärare med krut i sig! Nu kan jag för en gångs skull visa vad jag går för, få den där gnistan i hans ögon att tändas just för att jag gjorde ett bra jobb eller sa något vettigt (okej, vettigt och vettigt, men något intressant!) Nu kan jag äntligen lära mig något!”

Oj, oj, oj, oj, oj, vad jag har lärt mig.

Det känns nästan som att jag är en av dem där lopporna i pälsen på kaninen som trollkarlen dragit upp ur sin svarta hatt, som bara kryper uppåt. (Jag kommer till det sedan.)

Du har alltid sagt

”Jag är bara här för att hjälpa er, lära er får ni göra själva”

- typ så sa du. Jag har glömt, men du vet själv. Även:

Det är okej att göra fel, men vi lär oss av det.”

Om du inte hade varit i en skola med elever och vuxna som är väldigt paranoida hade du nog skrivit: ”Det är okej att göra fel, men sedan kämpar vi så mycket att vi sliter häcken av oss!”

Du vet att jag tycker att skolämnet X är en onödig uppfinning som egentligen borde skrotas (i alla fall tyckte jag så i början), men när du kom till skolan och drev på mig med gnistan i ögonen och sa:

”Men du, du kan ju det här! Titta bara, ser du?”

Då har jag tittat, sneglat ned på pappret, bitit mig i läppen och mumlat ”Mm… jag kanske hade fel ändå.” Då har jag verkligen fattat att det är min inställning som borde skrotas på soptippen, som är onödig och egentligen borde få en kick i baken, inte ämnet. Så det så!

Men oj, vad enkelt det blev helt plötsligt! Då hade jag slösat bort alla de här åren genom att tänka ”Åhh, vad jag hatar matte.”

Fast nej.

Har du någonsin hört uttrycket: Utan kyla känner vi ingen värme, utan hat känner vi ingen kärlek, utan misslyckanden känner vi inget hopp? Så känner jag nu.

Inga av de här åren jag inte tyckt om ämnet har varit onödiga, även fast jag kanske varit liite överdriven, det kan till och med jag erkänna.

Kommer du ihåg det jag skrev med lopporna, kaninen och trollkarlen med den svarta hatten? Inte? I så fall, gå upp lite och läs om det, för nu ska jag berätta vad jag menar.

Jag håller på att läsa en bok, där en tjej får en massa filosofibrev. Jag har fått så många olika nya perspektiv att tänka ur, att se världen på), där brevet en gång skrev att universum var trollkarlen, och kaningen var jorden. Trollkarlen drog ur kaningen ur sin hatt, och vi är lopporna på kaninen. Nu ändrar jag lite på vad som kommer.

I boken stod det att ju mer man växer, desto mer vänjer man sig vid hundarna, träden, åskan…

Men det är så tråkigt! Då börjar man liksom krypa nedåt i pälsen, men det gör ju inte filosoferna! De klättrar uppåt, de vill ju se trollkarlen som drog upp dem ur hatten!

Så är det med oss i skolan. Vi är lopporna på en kanin, du är trollkarlen. Du drar upp kaninen, men sedan är det helt vårt val om vi vill krypa ned i pälsen och gosa nere på botten, eller klättra uppåt och tänka:

”Men varför är det så? Går det att ändra på? Finns det ett nytt sätt att tänka på?”

Jag är på väg uppåt, knappt halvvägs, men jag är på väg.

Tack vare dig, då du som trollkarlen ropat: ”Hokus, pokus, sim salabim!”

Alltså, lite kortfattat, för nu är jag orolig att du börjar tycka att det här är början på en berättelse och inte avslutningen på ett brev: Det du har gjort som är sååå bra, är att du har gett uppgifter som ingen annan gjort (tex med Gustav Vasa), lärt oss se i nya perspektiv genom att heja på oss, och även skitit fullständigt i om vi tycker du är jobbig när du gör det! Och tack gode gud för att du inte slutade då! Du har kämpat med oss, lärt oss börja klättra uppåt i kaninpälsen själva, även fast kaninen ibland skakar på oss och vi har sjunkit ned en bit. Men då har du sagt: ”Still kaninen!” Då är den stilla, och vi fortsätter uppåt. Du har gjort speciella prov, låtit oss klura på våra egna frågor genom att säga: ”Ja, varför är det så?” Med ett lurigt flin på läpparna som ibland retar gallfeber på en. Men därför har man tänkt, tänkt, tänkt, kommit med ett svar och ”BAM”, så fick man en superskjuts uppåt på sin färd i kaninpälsen.

Det du kan förbättra ännu mer, är att… öm…

Ja, nu vet jag! I tex matten gå igenom matteläxorna tillsammans, i geografin kanske kollat igenom vissas faktalappar. (Fast egentligen måste man ju gå fram till dig och säga att du ska läsa då), och i No:n kanske gått igenom en extra gång vad som är bra att ha med i anteckningar, och hur man vet det.

Alltså: driva på oss mer, kolla upp oss ibland och gå igenom.

Magnus, nu har du nog druckit upp kaffet, och kommer sitta där och tänka: Trollkarl? Ja det var en lustig jämförelse.

Så bra!

Jag ser mig dock inte som en trollkarl, utan mer som en engagerad lärare som bryr sig om elevernas bildning. En lärare som försöker skapa möjligheter för varje elev att lära sig, utvecklas och klättra efter bästa förmåga till sin fulla potential. En ledare som sätter tydliga ramar och har höga förväntningar. Ibland når man längre än annars, den här eleven lär fortsätta klättra ungefär hur långt som helst, då får jag en dag äran att säga att jag var en av lärarna på vägen dit. Hen kommer förstås möta många fler engagerade, kompetenta och goda lärare på vägen – alla har vi olika pusselbitar att bidra med till bildningsresan.

/Magnus Blixt

stolt lärare (bloggar normalt på www.lrbloggar.se/magnus)

 

15 Comments

Filed under inspiration, Skolutveckling

15 Responses to Jag, en magiker? Eller ”bara” engagerad lärare?

  1. Annechatrin

    Såå jävla bra! Grattis till dig och fortsätt vara en engagerad lärare! Du gör skillnad!

  2. Oh vilken fantastiskt fint brev – och jag är alldeles förbluffad över denna elevs kommunikationsförmåga!! WOW!
    Hur du ser dig är upp till dig, men jag älskar det faktum att andra kan se oss som något helt annat. Så du är en engagerad lärare som någon uppfattar som magiker – och då är du ju båda två. Fortsätt med det – you rock!
    /Helena, initiativtagare #skolvåren

  3. Magnus Blixt

    Ja, även jag är alldeles förbluffad över elevens nivå (vilket inte är min förtjänst på något sätt), hen kommer att gå mycket långt.
    Sant, sant – man kan vara många saker samtidigt, även det en tjusning (och stundtals en förbannelse) i lärarlivet!

  4. Tack för att du delar! Så nyttigt att få höra från elevhåll att vi inte ska ge upp när vi är så där engagerat jobbiga. Jag har själv ganska lätt för att lämna eleverna i fred när de vill sitta för sig själva och bara låtsas att de förstår – trots att jag vet att de behöver både hjälp och stöttning och kanske innerst inne även ropar efter den hjälpen. Och skönt att höra att det verkligen kan göra så stor nytta som man vill att det ska göra när man säger till en elev: ”Titta, du kan ju!”

    • Magnus Blixt

      Ja, jag tänkte detsamma. Framförallt tror jag det gäller att inte bara säga det, utan verkligen leda det i bevis som inte går att förneka. Man kan även konstatera att eleven hittade mina ömma tår med närmast kirurgisk precision… Här finns onekligen utvecklingspotential.

  5. Pingback: Pia Sundhage och jag « Välkommen till verkligheten

  6. Pingback: Legitimation eller LPP? « Välkommen till verkligheten

  7. Pingback: Legitimation eller LPP? - Välkommen till verkligheten

  8. Pingback: Pisa, IUP och Arbetsbelastningen - Välkommen till verkligheten

  9. Pingback: Stolt lärare - Välkommen till verkligheten

  10. Pingback: Skolval och Skolpolitik – på riktigt - Välkommen till verkligheten

  11. Pingback: När blir elever fd elever? - Magnus Blixt

  12. Pingback: Föräldramöte på Brädgården? - Magnus Blixt

  13. Pingback: Lärarjävlar! Eller ofelbara? | Skola 365

Kommentera