Svenska språket- ett språk att förälska sig i

Ta del av Midia Khalils berättelse om att komma till ett nytt land och lära sig ett nytt språk att tänka på och lära med. Och sedermera även undervisa i.

Svenska språket. Första gången jag hörde det var för snart sjutton år sedan. Jag var sexton år. Ett språk som lät nästintill påhittat. Omöjligt att härma och svårt att ta till sig. Det skrämde mig. Ångesten uppenbarade sig och jag kände mig svag, liten och osynlig. Skulle jag vara tvungen att lära mig detta nu?

Ändå. Någonstans visste jag att jag skulle klara av det, att jag snart skulle kasta mig över det med en sådan gränslös hunger för att sedan uppsluka det. Processen kände jag redan till. Liknande hade jag gjort med flera andra språk innan.

Det återstod bara en sak, en mycket viktig sak. Jag måste först förälska mig i det. Hur? Genom musiken. Låttexterna på svenska. Jag började lyssna ofta, länge och utan att egentligen begripa något. Det var inte det viktiga. Inte än. Med tiden kom det svenska språket och jag allt närmare varandra. Rädslan för det ersattes med ett ivrigt sug. Nu var jag redo. Det var dags att kavla upp ärmarna och dyka in i och med orden. Det var även dags att gå i den svenska skolan.

Jag började på FBK (förberedelseklass) tillsammans med tjugo andra ungdomar från diverse länder. Jag trivdes med dem, dock inte med undervisnigen. En kombination av få utmaningar och ett lågt tempo fick mig att bli understimulerad. Lärarna och jag hade inte samma målbild. Det märkte de ganska snabbt och åtgärdade detta med att förflytta mig till en klass med över tjugofem svenska elever, klass 9B. Det dröjde ett tag innan eleverna där vågade eller ville tala med mig. Jag var för dem flickan som inte kunde svenska. En påtvingad identitet?

Jag är en lyhörd person. Denna egenskap kom mig väl till gagn under språkinlärningen. Jag ville inte bara lära mig orden. Jag ville även uttala dem med perfektion. Ingen skulle någonsin märka att jag var nyanländ. Ingen. Om möjligt, inte ens jag. Det lyckades jag med. Jag talade inte förrän jag var säker på att jag kunde klara av orden och att meningarna var grammatiskt korrekta. För höga krav? Kanske, men sådan var jag. Då jag hade lärt mig sex språk före svenska visste jag vikten av att kunna uttala felfritt. Någon skulle kanske påstå att kommunikation inte handlar om att uttala rätt… Det säger jag inte emot, men det är inte den attityden jag fick bemöta. Långtifrån.

Efter ett års vistelse i Sverige bedömde man att jag nu var redo för gymnasiet. Det visade sig vara den tuffaste perioden jag någonsin skulle uppleva i min språkinlärning. Jag minns att min studievägledare gav mig ett enda val: ”Det är bara barn- och fritidlinjen som passar någon som du. Allt annat är för svårt för dig.” Jag gick från mötet förvirrad och irriterad. Inte över det faktum att hon hade förringat min kapacitet, inte heller för att hon hade kategoriserat mig utan att ta reda på vem jag var. Sådant hade jag lärt mig att strunta i- folks fördomar. Jag var bara väldigt nyfiken på vad ”allt annat” var. Jag ville inte nöja mig.

Inför gymnasievalet förstod jag snart att naturlinjen var för dem som hade stora framtidsplaner, för dem som var ambitiösa och målmedvetna. Så gick snacket i alla fall. Och så blev mitt val.

Studierna började och mitt lexikon blev min trogna följeslagare. Aldrig trodde jag att jag skulle bli så frustrerad över ett språk som jag då blev. Stundtals var det bara omöjligt att gå vidare. Insnärjd i så många svåra ord kändes allt meningslöst. Nästan vartannat ord var understruket och översatt. Det förargade mig, för det visade hur många ord jag inte behärskade. Jag förmådde inte tänka på ett annat sätt. Fokus låg sällan på vad jag faktiskt hade lärt mig. Jag försökte, men det gick inte. Ämnen som kemi, fysik, matematik, biologi, samhällskunskap, historia… Ja, alla de hade sina krångliga terminologier, varsitt språk. Och där var jag, med ett slitet lexikon och en trött själ, som ibland ville ge upp men som inte visste hur.

När skulle det vara nog? Vad var nog? Inga svar fanns.

Jag lät ingen se när jag inte förstod. Att låtsas förstå ord var förvisso inget svårt för mig. Jag hade mina strategier för att dölja mina okunskaper. Men jag tror även att ingen lärare försökte eller ville se.

Om gymnasietiden symboliserade en intensiv strid med orden, kom universitetstiden att betyda något helt annat, nämligen min språkliga emancipation. Det var då mitt språk fick en säregen karaktär. Det var då jag fick beröm för min skrivstil. Det var också då jag började njuta av det jag kunde. Av att jag kunde. Och det har jag några språkprofessorer att tacka för.

Idag arbetar jag som gymnasielärare i svenska och spanska. Ett för mig naturligt och givet val. Språk, vad annars? Att arbeta med mina elever är ibland som att vrida tillbaks tiden till då jag själv var en elev. Jag kan lätt och snabbt fånga upp deras ångest när de inte begriper, när de ger sken av att de hänger med. Och jag förstår mycket väl att de skäms över att erkänna det. Jag brukar försäkra dem om att det är okej att känna så, men att det inte är okej att tro på känslan och låta den styra dem. Det inser eleverna så småningom, och var och en gör det i sin egen takt.

En gång för länge sedan strävade jag envist efter att äga språket. För mig innebar det att aldrig tvivla på min egen förmåga när jag använde det. I varken tal eller skrift. Idag vet jag att jag inte kan undgå tvivlet. Det hör ihop och ska på något sätt följa med. Det är som en viskande påminnelse om att färden aldrig tar slut. Liksom orden.

/Midia Khalil

2 Comments

Filed under Språkutveckling

2 Responses to Svenska språket- ett språk att förälska sig i

  1. Tack! Det var mycket intressant att få ta del av din språkresa! Du har fått möta attityder, som man tycker att du inte borde behövt möta – undrar hur många som blivit ”intryckta” i en viss utbildning utefter andras för låga förväntningar på dem? Lärare och andra borde inte ha så förutfattade meningar, utan se och möta ambitionen hos eleven och uppmuntra på rätt sätt. Keep up the good work! :-)

  2. V.W

    Kan man kontakta henne via mejl?

Kommentera