Vad säger PISA-resultaten och vad gör vi nu?

11 december 2013 var det ett intressant och välbesökt seminarium på Stockholms universitet med titeln ”Vad säger PISA-resultaten?” som du nu kan ta del av i efterhand. Har du inte tid att ta del av det två timmar långa seminariet kanske du hellre vill läsa de tweets som skrevs under seminariet.

Dags att agera

Vilka frågor väcker PISA-resultaten? Var borde vi lägga vårt fokus nu för att förbättra och förändra? ”Om PISA2012-resultaten ska ligga till grund för politiska beslut kan vi inte ha politisk ‘blame game’ utan nu krävs rejäl eftertanke” sades under seminariet, något jag verkligen håller med om. Skuldkastandet har pågått länge nog. Problembeskrivningen är tämligen klar. Orsakerna behöver utredas än mer men nu är det dags att inte bara konstatera, utan även börja agera.

Ge lärare förutsättningar att vara lärare

Som lärare vill jag ha arbetsro och goda förutsättningar för att få utöva mitt yrke. Jag behöver, precis som mina elever, att ni (politiker, skolchefer, rektorer, kollegor, föräldrar och alla andra i och kring skolan) har höga förväntningar på mig och att ni har tillit till min kompetens men jag behöver även få tillgång till rätt grad och form av stöttning så jag kan göra mitt allra bästa. För elevernas skull men även för vårt framtida samhälles skull.

Systematiskt utveckla undervisningen

Vi vet att skolsystem som lyckas bra ger lärare goda förutsättningar att systematiskt utveckla sin undervisning. Ofta tillsammans med varandra genom former som vi ibland kallar kollegialt lärande där man utgår ifrån sina egna, och de egna elevernas, förutsättningar och behov. Detta eftersom vi vet att motivation är viktigt i en förändringsprocess och för att det är stor skillnad på att utveckla sin undervisning för att man känner ett behov av det i stället för att någon säger åt en att, och hur, man borde utveckla sin undervisning. Eller för att citera Helen Timperley: ”Effektivt professionellt lärande motiveras av lärarnas eget behov av att veta snarare än någon annans önskan om att få berätta.”

Så, vad kan vi i skolan göra? Vad kan jag som lärare ta ansvar för? Många förutsättningar ligger utom min kontroll men det finns trots allt mycket jag kan påverka. Jag kan aktivt bidra till en lärande organisation genom att ständigt reflektera över om min undervisning är tillräckligt ”effektiv” (ett ord jag inte tycker passar in när vi pratar om lärande men i brist på annat begrepp, så…) Jag kan bidra till kollegialt lärande genom att diskutera lärandet, mitt eget och mina elevers, tillsammans med mina lärarkollegor. Inte bara med mina kollegor i min egen skola utan även alla mina kollegor i det utvidgade kollegiet. Därför är initiativet Digitala Skollyftet ett klockrent exempel på hur lärare kan ta egna initiativ för att skapa förutsättningar för kollegialt lärande. I väntan på en nationell it-strategi för skolan och ett eventuellt nationellt digitalt lärarlyft behöver vi inte sitta och rulla tummarna. Vi behöver inte vänta på att fortbildning ska serveras oss uppifrån. Vi kan ta ansvar för vårt eget lärande. Vi har kompetensen. Vi kan lärande, bildning och kunskap. Vi är ju lärare.

Alla behöver ta ansvar

Är du rektor, skolchef eller politiker hoppas jag att du ser, bekräftar och stöttar när lärare i din omgivning bygger upp personliga lärmiljöer och deltar i initiativ som Digitala Skollyftet. Det gynnar alla och det kostar inget annat än tid och engagemang. Ge ”dina” lärare tid och möjlighet att ta ansvar för sitt eget lärande. Visa dem verktygen och låt övriga kollegor (i skolan eller i det utvidgade kollegiet) visa vägen till nya, eller fler, lärarkollegor att lära av och med. Ge dem förutsättningar att få dela sina kunskaper och erfarenheter med sina kollegor i form av tid för kollegiala lärande samtal. En skola borde vara en lärande organisation där misslyckanden ses som en naturlig del av lärprocessen och där alla bidrar till att lära av och med varandra. Ge lärare verktyg så de systematiskt kan utveckla undervisningen tillsammans. För det är där vi lärare måste ta vårt ansvar. Ditt ansvar är att underlätta för lärare att så vi kan ta detta ansvar. För det vill vi. Vi vill undervisa, utvecklas och lära. Vi vill att våra elever utvecklas så långt de bara kan utifrån deras förutsättningar och behov.

Nu behöver vi lärare att ni alla litar på att vi både vill och har kompetensen att förbättra den svenska skolan inifrån. Vi både vill och behöver att ni har höga förväntningar på oss. Om ni ger oss rätt förutsättningar och den stöttning vi behöver så kommer förändring ske exakt där den behövs allra mest. I klassrummet.

/Anna Kaya

ps. Vad tycker du är ”rätt förutsättningar” och ”rätt grad och form av stöttning” för att du ska kunna utföra ditt jobb och utveckla ditt professionella lärande? Dela med dig i kommentarfältet så kan vi samla ihop det i en önskelista sedan.

ps 2. Vad ska du göra för att ta ditt ansvar? Vad ska du förändra eller förbättra utifrån den relation till skolan du har? Dela gärna med dig här eller kanske i ett eget Skollyftet-inlägg?

4 Comments

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling

4 Responses to Vad säger PISA-resultaten och vad gör vi nu?

  1. Jag tror också på det kollegiala lärandet! Det finns så många inspirerande och kloka kollegor omkring mig som jag önskar jag fick tid att systematiskt utveckla med

    • Ja, det är guld värt. I min kommun träffas vi i samtalsgrupper två timmar/mån och pratar bedömning för lärande, dvs undervisning, och det skulle man kunna göra betydligt oftare. Det krävs att det organiseras och avsätts tid, det är egentligen inte så svårt att fixa kan jag tycka.

  2. Pingback: Den utvidgade skolgården och elevers lärande i och utanför #skolan | Fredriks blogg

  3. Pingback: Den utvidgade skolgården » LITS

Kommentera