by | 19 april, 2013

”Moderna språk” i projektarbeten

Språk är ett tacksamt ämne att undervisa i. Det är inte så styrt från Skolverket. Förenklat sagt krävs det att eleverna lär sig förstå och uttrycka sig på målspråket. Vägen dit är upp till läraren! I Lgr 11 beskrivs entreprenöriellt lärande vid ett flertal tillfällen och ett sätt att arbeta entreprenöriellt är att samverka mellan ämnen för att hitta meningsfullhet i undervisningen. Eftersom språkundervisningen är så fri, går det att lära in moderna språk i samarbete med andra ämnen. Det går att vara nytänkande i språkundervisningen.

Om viljan att arbeta i projekt finns, hur hittar man då tiden? Det gäller att samarbeta. Dels mellan språkkollegor, men även med arbetslaget. På Djurgårdsskolan i Eskilstuna strävar vi efter att arbeta entreprenöriellt och som en del av det genomför vi flera projekt per läsår. Det tar tid att planera ett projekt men tanken är att varje projekt ska kunna återanvändas med vissa modifikationer.

Två exempel ur min skolvardag

Champions

Foto: Pierre Pox

Vi språklärare på Djurgårdsskolan brainstormade. Frågan var vilket projekt vi skulle presentera för resten av kollegiet under höstterminen. Efter en stunds fundering gick vi laget runt och kläckte idéer. Sedan röstade vi fram de mest intressanta projekten. Valet under höstterminen 2012 föll på projektet ”Champions”. Vi började diskutera fram innehållet men en språklärare valdes som ansvarig för projektbeskrivningen som vi sedan pitchade (presenterade) för kollegorna. Vi ville ju självklart få med oss så många ämnen som möjligt. Eftersom alla ämnesgrupper pitchade samma eftermiddag fanns det konkurrens.

Grundidén med ”Champions” var att utgå från de olika elevgrupperna i moderna språk i år 8. Grupperna skulle utgöra fotbollslag från Frankrike, Storbritannien, Spanien och Tyskland. Under projektets gång skulle eleverna komma ihåg sin lagtillhörighet och allt arbete under projektveckorna skulle utmynna i en fotbollsturnering. Presskonferenser, matchprogram och hejaramsor på målspråken, egentillverkade flaggor, vadslagning. Förutom moderna språk, engelska och svenska fick vi med oss matematik och slöjd. Idrotten var delvis delaktig och en klass 9 ansvarade för turneringen. Eftersom projektet blev lyckat kommer vi med stor sannolikhet att göra om ”Champions” nästa läsår.

Drömlägenheten

Under VT13 pitchade NO-lärarna sitt projekt med namn ”Drömlägenheten”, även den riktad mot år 8. Franskan och tyskan hade redan under hösten arbetat med boende, men inte spanskan som givetvis passade på att arbeta med boende tillsammans med matematiken, NO:n och SO:n. Däremot passade jag som tysklärare på att repetera ord och fraser för möblemang och inredning. En lärdom är att ha så gott som hela läsårets projekt planerade vid uppstart så att ämnessamverkan blir mer naturlig.

Vad vinner man på att arbeta i projekt? Någonstans tappar många elever lusten för skolan och det är ett stort och allvarligt problem. Vi måste se till att eleverna behåller sin drivkraft, sin inre glöd och motivation. Blandad undervisning där man periodvis integrerar moderna språk med andra ämnen och arbetar entreprenöriellt med verkliga sammanhang i stället för med läromedlens konstruerade uppgifter hoppas i alla fall jag motiverar eleverna att vilja lära.

Det är dessutom roligt att inspireras och utvecklas i sin profession! Att samarbeta med sina kollegor och göra projekt till en vana. På Djurgårdsskolans högstadium strävar vi efter att ha minst tre projekt per årskull och läsår. Det kan vara svårt att komma igång men varje projekt är en lärdom. Det är lättare att bryta vanor och våga tänka nytt när man väl har börjat! Förstå hur tråkigt ett yrke skulle bli om det var samma sak från år till år utan tillstymmelse till förändring. Utveckling är attraktivt.

/Katarina Pocs

4 Comments

Filed under inspiration

Tagged as , , ,

by | 13 april, 2013

Den eviga skoldebatten

Missförstå mig rätt, jag älskar att debattera skolfrågor och jag uppskattar när skolfrågor får ta plats i traditionella medier men ibland funderar jag över om vi någonsin kommer framåt i skoldebatten.

Just ni är det DN som granskar skolan och för två år sedan var det på DN kultur som skolan granskades. Den gången av Zaremba under samlingsnamnet Hem till skolan och lärarens (bristande) undervisning stod i fokus i en del artiklar. Som av en händelse (?) hade Björklund månaden innan börjat efterfråga mer katederundervisning och det mullrade i lärarledet.

#merkateder

En intensiv diskussion och en spännande debatt inleddes på sociala medier, på twitter under taggen #merkateder (läs mer på #merkateder på Wikipedia). Vi var långt ifrån överens och det var väl antagligen just det som gjorde diskussionen så långlivad och givande. Fler och fler skolmänniskor hittade till Twitter och skolfrågorna blomstrade och diskussionerna initierades av oss själva.

Mitt i all denna #merkateder-debatt väljer Aftonbladet att dra igång en egen skolgranskning. De väljer namnet Skolraset och vilka känslor det väckte hos oss alla kan ni säkerligen räkna ut på egen hand. Det var som tur var inte bara skolfolk som reagerade, många frågetecken kring deras agenda och de bytte sedan namn men vi skoltwittrare tog saken i egna händer och startade Skollyftet som en motvikt till Skolraset.

#Skollyftet

Efter ett tag tyckte vi att taggen #merkateder hade gjort sitt och vi valde att fortsätta diskutera skolfrågor under taggen #Skollyftet och vi har sedan dess försökt låta Skollyftet vara en plats där man kan samlas för att diskutera och dela sådant som kan lyfta den svenska skolan. Det är inte alltid vi känner igen oss i skoldebatten i media och med hjälp av Skollyftet kan vi dela med oss av sådant som faktiskt fungerar och som vi tror kan vara bra för fler att få ta del av.

Rundgång i skoldebatten

Nu när jag de senaste dagarna har läst DNs granskning av skolan känner jag lite så som jag kände för två år sedan. Det är en rundgång i skoldebatten och det tyckte jag redan då. Och nej, med det inlägget menar jag inte att bara skolfolk har rätt att tycka till om skolan, skoldebatten är självklart öppen för alla men för två år sedan var det lärarrollen och undervisningen som stod under lupp och i de frågorna måste professionen få utrymme att göra sig hörda och även lyssnas på.

Den eviga skoldebatten ska inte ta slut. Den ska vara evig. Men den borde gå framåt, hellre i spiralform än i cirklar. Jag skulle dessutom vilja lägga till ett par delar som jag saknar i skoldebatten. Det ena handlar om tillit, vi måste lita på att vi alla (politiker, journalister, föräldrar, lärare…) vill och gör det bästa för eleverna och skolan. Det andra handlar om att vi måste sluta leta syndabockar. Att skuldbelägga skadar mer än det gör nytta och jag är övertygad om att vi alla har ansvar som vi kan, och måste, ta oavsett om vi är lärare, journalister, rektorer, skolpolitiker, föräldrar eller för den del elever.

Viktigaste åtgärderna för att lyfta skolan

Men, just nu saknar jag ett debattinlägg (eller åtminstone ett Skollyftet-inlägg) som kompletterar DN debatts ”De sju viktigaste åtgärderna för att lösa skolans kris”. Jag skulle vilja kalla inlägget ”De viktigaste åtgärderna för att lyfta skolan” och undrar om du vill vara med och tycka till? Punkta ner dina tankar i kommentarerna nedan eller skicka e-post till redaktion.skollyftet@gmail.com.

27 Comments

Filed under Skoldebatt

Tagged as , , , , , , ,

by | 9 april, 2013

”Jante vet vi inte vad det är”

Jag fick ett längre samtal med en mellanstadielärare. Det är inte så ofta man har tillfälle att mötas när ens elever skiljer sig så mycket i ålder och det blev spännande på många olika sätt. Hon hade tidigare varit förskollärare och vidareutbildat sig och det mest slående var ändå vilken överraskande ökning av svårighetsgraden hon upplevde i sitt nya uppdrag.  Jag njöt av orden:

De ökade utmaningarna är som att få vingar och kunna flyga.20120109-075032

Mitt i den bubblande passionen över hur mycket hon kunde växa fanns också en stor ödmjukhet inför vilken hjälp hon hade av mer erfarna kollegor.

Det talas om att lärare skulle vara ensamma i sitt uppdrag men det har jag inte märkt bland kollegor som är där för mig så mycket.

Läraryrket har tyvärr en historik av att ha varit fullt av avundsjuka, och avundsjukan blommade för att lärarna i städerna tjänade mer än på landet, för att realskolelärarna hade högre lön än folkskolelärarna och för att adjunkterna hade färre lektioner än yrkeslärarna. Det kan bli en sorglig tidsresa, där det finns de som anser att det är lärarna som har skapat jante. De senaste trettio årens syndabocksvandring för lärarkåren har varit extra mycket kryddad av jante. Det kändes därför riktigt förlösande när jag från flera olika håll hörde uttrycket ”Jante vet vi inte vad det är” och jag börjar hoppas på ett uppvaknande från denna destruktiva attityd.

Lärare är generösa, vi är människor som ställer upp och vi är sådana som engagerar oss för att saker ska bli bättre. Det kan hända att jag inte är objektiv, lärare som jag själv är, men min lärarbana är så full av härligt inspirerande hjälp, positiva initiativ för varandra och ett engagemang för ett positivt samarbete. Jante passar inte in i vår yrkesgrupp, vi ger honom respass.

ett_ax_mothimlenDet är aktuellt med karriärtjänster och jag hörde en kvinna som talade för möjligheter att ge några härliga kollegor en skjuts genom att förslå dem. Visst har vi nästan alla några kollegor som inspirerar oss också, några som vi med själ och hjärta önskar även en bättre ekonomisk ersättning. Jag har exempelvis en kollega med foten i forskarvärlden som erbjuder oss andra gratis fortbildning i vårt ämne. Mängder av tillfällen för att riktigt njutningsfyllt få möta de senaste och bästa.

Det är aktuellt med stora utbildningssatsningar och lärare ges många möjligheter att fylla på sin kompetens för elevernas skull. Många olika satsningar ger mycket möjligheter men det är många som behöver känna sina kollegors stöd för att våga satsa.

Det är aktuellt med arbetsbelastning och nu äntligen har vi  lite medvind tack vare domen mot Stockholms stad. Vi är många som har en kollega som arbetar där på gränsen till vad han eller hon klarar av, de som kan bli en före detta kollega väldigt snabbt när deras tillvaro brakar samman. Vi måste hjälpas åt att få skolledning att lätta bördan i tid och rädda en duktig kollega.

Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft och vi måste bejaka varandras olikheter och stötta varandras möjligheter. Det är så lärare utvecklas och lärarnas utveckling är motorn i att skolan utvecklas. Det är först när vi verkligen öppnar ögonen för de stora utmaningar andra möter som vi kan släppa fram lärare till de banbrytande insatserna.  Uppmärksamma stegringen i svårighet! och jag ska se även de som har kommit längre än jag själv gjort på vägen mot de största utmaningarna och nämner en egen liten ”slice of life”, en avhandling  Mathematics teachers’ conceptions about equations som belyser vad som händer när matematik didaktik får handla om svårare koncept än de som ingick i lärarutbildningen. Det öppnar sig nya världar när man vågar ge sig på något svårare.

Vi låter jante flyga och fara och vågar oss med varandras hjälp på svårare saker än vi någonsin gjort tidigare. ”Jante vet vi inte vad det är”

av Jan Lenander

 

Leave a Comment

Filed under Okategoriserade

by | 16 mars, 2013

Det lustfyllda lärandet

Eftersom veckans förskolechatt ska handla om hur förskolan och skolan kan mötas i en gemensam syn på lärande tycker jag det kan vara angeläget att titta på vilket lärande som vi synliggör i förskola och skola idag. Vilka infallsvinklar och synsätt finns det, och vad är viktigt att lyfta som gemensamma nämnare då det gäller barns lärande.

Förskolans verksamhet ska präglas av en pedagogik där omvårdnad, omsorg, fostra och lärande bildar en helhet. Verksamheten ska genomföras så att den stimulerar och utmanar barnets utveckling och lärande. Miljön ska vara öppen, innehållsrik och inbjudande. Verksamheten ska främja leken, kreativiteten och det lustfyllda lärande samt ta till vara och stärka barnets intresse för att lära och erövra nya erfarenheter, kunskaper och färdigheter. (lpfö 98/10 2:2)

Av tradition vilar förskolans barnsyn på omsorg och lek. Vilket lärande sker i barnens vardagliga lek, hur kan vi pedagoger fånga lärandet och utmana till nya lärandesituationer i barnens utveckling.

Barn upptäcker ständigt nya saker och begrepp i vardagliga situationer, såsom siffror, bokstäver, naturkunskap m. m. Lärandet är lustfyllt och sker i lekens form, i den pedagogiska dokumentationen kan vi fånga upp det och dokumentera barns lärande. Det viktiga för mig som pedagog är just detta att det bygger på lek, det bygger på en lust att lära och det finns inga krav på att barn måste lära sig i förskolan. Alla barn har inte nyfikenheten på bokstäver, siffror och lärande, de har inte kommit så långt i sin utveckling än att det blivit intressant att lära sig skrift och läsning. Istället fokuserar de mer på lekens inneboende kraft och möjligheter, de behöver då få möjlighet att leka i större utsträckning. Det känns viktigt att lyfta detta, med anledning av Björklunds senaste förslag att barn ska lära sig läsa och skriva redan i förskolan, eller lära sig grunderna för läsning. Det känns också angeläget att lyfta det, då fler högskolor tagit bort de estetiska ämnena från lärarprogrammen.

Barn lär med många sinnen, och behöver de estetiska ämnena som bild, musik och dans för att deras kreativitet ska utvecklas och komma till sin rätt. Med kreativiteten kommer förmågan till logiskt tänkande, barn som inte kan bygga och skapa har också svårare att föra logiska resonemang. Ska vi ha duktiga matematiker i framtiden, behöver vi bevara leken och estetiken i förskolan och skolan.

För mig är den lustfyllda synen på lärande, ett synsätt där förskola och skola kan mötas. Med det livslånga lärandet i fokus kan vi fånga barn och elevers nyfikenhet att utforska och upptäcka sin omvärld. Lärandet sker hela tiden, i alla sammanhang. Inte bara på renodlade lektionspass. Med hjälp av dokumentation och IKT, kan vi fånga lärandesituationer som sker bortom lektionspassen. Kanske handlar det också om att fånga barnens tankar ”här och NU” ta med det tillbaka in i lektionspassen och låta barnens funderingar i högre grad, påverka hur vi utformar innehållet på lektionerna. Lärandet ska vara något verkligt och konkret som barnen, eleverna kan relatera till i sin egen vardag.

Lästips: Konsten att lära barn estetik

/ Ann Kronberg Larsson

2 Comments

Filed under Förskolan

Tagged as , , , ,

by | 15 mars, 2013

10 erfarenheter från att samla betygsunderlag i matriser

Jag har tidigare skrivit en bloggpost om hur jag konkretiserat kursplaner för ett par mattekurser på gymnasiet, och en om hur jag arbetar med stora bedömningsmatriser för att använda konkretiseringen i mitt dagliga arbete. Det här är den tredje och sista bloggposten i serien. Jag tänkte berätta om lärdomar jag fått från att använda mina omtolkade kursplaner.

Erfarenheterna kommer framförallt från mattekurserna 1c, 2c och 2b på gymnasiet, men jag tror att det mesta är relevant lärare som vill använda finkornig bedömning i sina kurser.

Jag vill säga klart och tydligt att målet med mitt sätt att arbeta har varit att få fast mark under fötterna i min bedömning och betygssättning. ”Bedömningsmatriser” associeras ofta med bedömning för lärande, och även om mina metoder överlappar en hel del med BFL har utgångspunkten att göra livet lättare för mig som lärare – inte för eleverna.

Nödvändiga saker

Erfarenhet 0: Man måste ha verktyg för att hantera matriser. Att göra uppdateringar för ett hundratal bedömningskriterier för varje elev manuellt är inte genomförbart. Om man har bra verktyg kan man göra uppdateringar ofta, vilket är bra för både lärare och elever.

Bra saker

Erfarenhet 1: Man kan använda plus i kanten som betygsunderlag. En av de största vinsterna med att använda bedömningsmatriser är att när elever visar kunskaper och färdigheter – oavsett när det sker – kan jag använda det som betygsunderlag. Det är inte bara prov som räknas, och sånt som lätt bara blir en stjärna i kanten kan istället bli betygsunderlag på riktigt. Några exempel där detta varit speciellt användbart:

  • Elever som säger eller gör saker på lektionen, så att jag märker att de förstått ett visst begrepp eller hanterar en viss färdighet.
  • Elever som skriver jättedåligt på ett prov, men lyckas visa att de faktiskt hanterar en viss typ av problem (eller annan typ av kunskap).
  • Elever som briljerar på prov, och visar andra kvaliteter än provet var tänkt att testa.
  • Elever som stannar kvar efter lektionen och vill ha hjälp med något särskilt, och jag får möjlighet att muntligt testa vad de kan och hur mycket de förstått.
  • Elever som märker misstag jag som lärare gör i genomgångar.

För mig som lärare är det jätteroligt att kunna använda såna saker som betygsunderlag, istället för att förpassa dem till fotnoter som sedan glöms bort.

Erfarenhet 2: Elever jobbar mer fokuserat när de får belöning. Jag märker tydlig skillnad på eleverna – framförallt i de svagare grupperna – när jag säger att arbetet de gör just nu kan ge gröna rutor i matriserna. Många elever blir mindre stökiga och arbetar mer koncentrerat. Jag tolkar det som snart-är-det-prov-effekten, men i mindre skala. Det känns bra att kunna ge den effekten oftare och i mindre doser.

Erfarenhet 3: Man behöver göra prov på ett annat sätt. Det tog ett litet tag innan jag insåg att ”vanliga” prov passar dåligt med mina matriser. Alltför ofta hade mina prov många uppgifter som testade samma färdighet, medan andra färdigheter blev helt utelämnade. Nuförtiden utgår jag istället från mina matriser, och bygger upp prov som passar dem. I efterhand känns det korkat att jag någonsin jobbat på ett annat sätt.

Erfarenhet 4: Det är lättare att sätta en lägsta acceptabel nivå. Med prov som använder poängsummor och betygsgränser är det ganska lätt att kompensera brister i ett område genom att kunna lite mer på ett annat. Om prov (och andra sätt att visa kunskaper) bedöms i matriser är det mycket lättare att peka på att vissa nödvändiga kunskaper fortfarande saknas innan en elev kan bli godkänd.

Erfarenhet 5: Det blir lättare att hålla sig närmare kursplanen. Arbetet med att konkretisera kursplaner har gjort massor för min medvetenhet om centralt innehåll och kunskapskrav – nu kan jag ganska lätt märka när avsnitt i boken (eller på nationella prov!) faller utanför kursplanen, och hantera dem därefter. Jag har också mycket lättare att göra sakliga kunskapsbedömningar, vilket är speciellt skönt för mig som ny lärare. Till slut tycker jag också att bedömningarna jag bokför i matriserna stämmer väl överens med det som står i kursplanen (vilket var själva vitsen med att skapa dem).

Erfarenhet 6: Vissa elever följer upp sina matriser. Jag delar matriserna med varje elev genom Google Docs, så att de själva kan se läget. Långt ifrån alla elever kollar sin matris regelbundet, men jag har elever som frågar vad de kan göra för att få vissa rutor eller säger till när de gjort något som borde ge dem en grön ruta. Kanske hjälper matriser eleverna att ta mer ansvar för sitt lärande – men jag utesluter inte att det snarare är ett personlighetsdrag hos eleven än matriserna som spelar in.

Nyttiga saker

Erfarenhet 7: Dilemmat med när man ska kunna något blir tydligare. Om du är verksam lärare har du med all sannolikhet träffat på dilemmat med när man ska kunna något: Man ska (1) bedöma kunskaper under hela kursens gång, man ska (2) använda en positiv kunskapsbedömning, och (3) betyget ska grundas på kunskaper som eleven har vid kursens slut. Jag har precis börjat införa rutiner för att ta bort gröna rutor för elever – något som tidigare bara varit ett hypotetiskt hot. När jag använder kunskapsmatriser blir det tydligt att kunskaper som en elev visat i början av kursen inte nödvändigtvis finns kvar i slutet. Problemet blir inte alls löst, men det blir mer uppenbart.

Erfarenhet 8: Det blir tydligare att vissa bedömningskriterier dominerar. När jag gör betygsprognoser (eller sätter betyg) har jag märkt att jag nästan bara tittar på elevens färdigheter gällande procedurer och problemlösning. Man kan diskutera hur bra det är, men det är helt klart bra att jag blivit mer medveten om det.

Problematiska saker

Erfarenhet 9: Det är lätt att undervisning och bedömning blir fragmenterad. En av de få negativa saker jag upplevt är att jag gärna snöar in på att mäta kunskaper/färdigheter isolerade från varandra – framförallt när det handlar om att hantera procedurer. Elever fokuserar och tränar på sånt de blir testade på, och om elever inte får träna på att använda många begrepp och procedurer tillsammans går de miste om något viktigt. Ensidigheten i procedurer balanseras i viss mån med problemlösning, som är mycket bredare, men jag tror inte att det räcker.

Erfarenhet 10: Elever får inte lika tydlig varning när de halkar efter. En annan, lite oväntad negativ effekt var att några elever inte hade uppfattningen om att de låg dåligt till i kursen. Ett F på ett prov skickar en starkare signal än saknade rutor i en matris (på gott och ont). Jag har börjat använda rött istället för beige när jag markerar rutor som man missat i matrisen – en enkel ändring som jag tror kan få effekt.

/Johan Falk

1 Comment

Filed under LPP och bedömning, Matematik

Tagged as , , , , ,